Sjuka mammor, sjukt system!

Jag läste för några veckor sedan en intressant artikel om mammor och sjukskrivningar.
Det var ingen rolig läsning. Det är nämligen så att mammor i åldern 30-39 är dubbelt så ofta sjukskrivna som män i samma ålder.
Dubbelt så mycket, det är helt sanslöst tycker jag. Jag blev faktiskt chockad när jag såg siffrorna. Jag visste ju att kvinnor står för lejonparten av sjukskrivningarna, men dubbelt så mycket, det trodde jag inte. Ska det verkligen vara så? Observera att innan kvinnorna i undersökningen fick barn så var deras sjuktal på samma nivå som männens, så skillnaden kan inte förklaras med att kvinnor generellt sett skulle vara sjukare. Förklaringen hänger tydligt ihop med att kvinnor får barn.
Skillnaden i sjukskrivningar består i 15 år efter att kvinnan fått barn!
Jag fattar inte hur detta kan accepteras i vårt samhälle. Det är ju uppenbart att något är väldigt fel! Ska kvinnor behöva ha det så här? Det är ett lidande för varje enskild kvinna och en enorm kostnad för samhället. Det får även ekonomiska konsekvenser för kvinnan som får ut mindre lön och mindre pension.
Nu ska visst försäkringskassan titta närmare på detta och försöka hitta några förklaringar.
Jag skulle kunna göra jobbet enkelt för dom. För svaret är ganska så uppenbart.
Det är helt enkelt svårt för mammor att kombinera små barn och arbete! Det är svaret. Svårare än så är det inte. Fast det svaret är väl som att svära i kyrkan i vårt jämställda samhälle där alla ska vara lika.

Analys
En lite djupare analys ser ut så här:
Rent tekniskt så kan barnet börja på dagis vid ett års ålder och båda föräldrarna kan återgå till heltidsarbete. Rent tekniskt kan de då dela lika på alla uppgifter för hem och barn.
Rent tekniskt så borde det fungera.
Problemet är bara att det handlar om människor. Människor som inte alltid passar in i de givna ramarna och systemen. System som faktiskt gör människor illa, i detta fall kvinnorna.
Problemet är att det finns människor med känslor och att människor är olika. Problemet är att människan inte är en maskin.
Det finns barn som inte alls klarar av att börja på dagis vi ett års ålder, som gråter och skriker och vägrar släppa taget när mamma eller pappa ska gå. De skriken bär sedan mamma med sig under dagen. Det gör ont. Det stressar. För att inte tala om alla sjukdomar som barnet släpar hem från dagis. Ständigt något nytt. Alltid en lapp i kapprummet "Nu går det magsjuka" eller "Nu har vi löss". Det stressar.
Det pratas mycket om att man ska dela lika på alla uppgifter i hemmet och det är ju rimligt när båda jobbar. Men jag tror det är mycket svårt. Hur gör man tex på natten när barnet vaknar och skriker efter mamma och det inte duger med pappa? Du står inte kl 02.30 och håller en föreläsning om jämställdhet för en 1-åring, jag lovar, det funkar inte. De första åren vaknar de flesta barn då och då på nätterna för att de inte kan sova; de är sjuka, kissat i sängen osv. Jag tror ofta att det är mamma som går upp och tar hand om barnen. Bara det att inte få sova ordentligt i flera år sliter oerhört! I undersökningar har det visats gång på gång att mammors stressnivå är högre än pappornas eftersom de tar det största ansvaret för hemmet och barnen. Kvinnorna dubbelarbetar. Knappast hälsosamt i längden.
Men vad har kvinnorna för val? Systemet är utformat så att alla ska jobba.
Att välja att vara hemma med barnen för att minska stressen är det självklara valet, men som systemet ser ut idag kommer det ganska snart att istället innebära en ekonomisk stress.
Så vad ska kvinnor men små barn göra? Arbeta och bli utbrända eller vara hemma och bli stressade av ekonomin.
Ja, vad tycker alla feminister nu? Är det någon som står upp för alla dessa sjukskrivna kvinnor? Finns det någon som bryr sig? Finns det ingen som vågar säga att något är fel, riktigt fel?