Äntligen några som vågar säga hur det är!

Jag läste en intressant insändare i Blekinge läns tidning.
Rubriken är "Varför vill ni inte ta vara på tiden med era barn?"

Frågan ställs av några pedagoger på en förskola. Och frågan är viktig, varför tillbringar föräldrarna allt mindre tid med sina barn? En förklaring är förstås att det är svårt att leva på en lön, men det är bara en delförklaring. Den största förklaringen tror jag är att föräldrar idag tror att barnen tar skada om de inte går på dagis, att de missar något och inte utvecklas socialt. Föräldrar har helt gått på den myten och underkänner sig själva i sitt föräldrarskap.
Självklart kan dagis tillföra saker men då som ett komplement. Idag när barnen tillbringar det mesta av sin vakna tid på dagis blir dagis mer än ett komplement och små barn kan påverkas negativt av det. Se mitt förra inlägg!
Läs insändaren här

Vad barn egentligen behöver!

Jonas Himmelstrand skiver riktigt bra i Svd i dag!

"...trygghet och emotionell anknytningen har en helt avgörande påverkan på barns utveckling, lärande och mognad, i långt högre grad än pedagogiken. Känslorna är utvecklingens och mognadens motor, och många av de besvärliga problem som Sverige och stora delar av västvärlden brottas med i dag i förskola, skola och fritids, har sin grund i emotionellt otrygga miljöer som leder till att barnens utveckling hindras. I dess spår ser vi inlärningsproblem, disciplinproblem, bokstavsdiagnoser, konformism, mobbning, psykisk ohälsa och bristande impulskontroll."

Läs hela artikeln här

Det viktigaste!

Hon är fart och vind, aldrig stilla. Alltid något nytt att hitta på!
Innan klockan är halv tio på dagen har hon redan hunnit med att dra av sig alla kläderna tre gånger...När jag för fjärde gången tar på henne kläderna är jag lite lätt irriterad kan man säga. Håller en liten föreläsning om varför man ska ha kläderna på sig. Jag försöker få henne att förstå, fast jag såklart inser att det är dömt att misslyckas. Hon är ju bara två och ett halvt.
Och mycket riktigt hon tittar på mig som ett enda stort frågetecken. Sen spricker hela hennes ansikte upp i ett stort leende och hon kastar sig mot mig med öppna armar och skriker högt:
"Ja eskar dig!!" (Jag älskar dig!)
Ja, och där tog min föreläsning slut! Vad finns det mer att säga, vad är viktigare än detta? Jag skrattar och känner lycka över detta lilla vilda varmhjärtade barn.

När det omöjliga begärs...

Alla har väl någon gång drömt mardrömmar om skolan och prov. Man sitter där i bänken och upptäcker till sin fasa att man inte förstår ett enda av mattetalen på provräkningen. Eller att man helt glömt bort att det var prov den dagen och inte alls hunnit förbereda sig... Man vaknar kallsvettig.

Jag önskar att jag också skulle få vakna, att allt bara var en dröm. Men det är så verkligt det kan bli. Provräkningen ligger framför mig. Jag är instängd i detta rum och kommer inte ut förrän jag klarat provet. Jag har alla verktygen på bordet, miniräknare, gradskiva och linjal, men vad hjälper det när talen är långt över min nivå. Jag förstår varken orden eller alla konstiga tecken. Hur ska jag kunna lösa detta?

När livet begär det omöjliga, då vet jag inget mer. Då har jag inga svar längre.

Jag har sprungit min joggingrunda och kommer uttröttad hem, äntligen ska jag få duscha och vila. Men nej, då väntar mig ett maraton! Det är en orimlig begäran! Jag är ingen löpare, jag har inte tränat för detta. Jag kommer att stupa av trötthet.
Det är långt över min förmåga. Varför begärs det då av mig?

När livet begär det omöjliga, då står jag stum och mållös.

Jag är en städerska på ett sjukhus och plötsligt en dag säger en läkare till mig att från och med idag är det du som är kirurg här och utför de allra mest komplicerade operationerna. Jag, kirurg?! Är du galen, jag som knappt tål att se blod, än mindre att skära i kroppar. Och ändå står jag där en timme senare och undrar var jag ska börja skära...

När livet begär det omöjliga, då undrar jag hur det var tänkt.

Radioprogram om möten!

Mitt senaste radioprogram handlar om möten, lyssna här!

En skinande skatt!

"Mamma, visst att jag är en skinande skatt?"

Så säger han min pojke, han fyller snart nio år.
Och visst är han en skatt, en skinande skatt!

Låt inte skenet fördunklas och försvagas av livets vågor.
Minns alltid vem du är och håll fast vid det.
Låt ingen ta det ifrån dig, låt ingen få dig att tro att du är något mindre än så.

Låt ditt sken lysa upp där smärtan är mörk och svart.
Var värme och ljus på din vandring.
Lys som en fyr för sanning och rätt, lys för alla vilsna.

Och glöm aldrig att den du möter också är en skinade skatt även om det många gånger är svårt att urskilja. Ge inte upp, leta och sök ännu lite till. Långt under allt bråte och skräp kommer du se att det glimmar och lyser.
Och du har funnit en skinande skatt.

Det blev en vinglig färd, du lilla fågelunge

Länge satt du där på grenens yttersta.
Darrande och tvekande. Skulle vingarna bära, skulle livets löften uppfyllas?

Så vågade du! Så modig du var! Det måste jag säga.
Livet bar och himlen sken för dig.

Men inte kunde du veta och inte skulle du heller veta vad som väntade.
Nej, vi vet inget om vår färd.
När skottet träffade dig förstod du först inte vad som hänt.
För detta kunde ju inte hända! Det kunde inte och fick inte hända. Först när du skadeskjuten började falla mot marken förstod du något av det ohyggliga.
Och i samma stund rusade vilddjuren fram mot dig.
Som du fick flyga! Kämpande för att inte tappa ännu mer höjd. Framåt mellan trädens mörka stammar med hjärtat pickande och sprängande i bröstet.
Det blev en vinglig färd, du lilla fågelunge.

Din räddning blev ett törnbusksnår, visserligen trasades din kropp sönder ännu mer av taggarna, men vilddjuren nådde dig inte. Inte för en tid iallafall.

Om någon ändå kunde finna dig där! Om någon varsamt kunde ta dig i sina kupade händer och skydda dig. Finns där ingen som kan förbinda dina sår? Hela det brutna och brustna. Måtte någon finna dig innan natten kommer.