När det omöjliga begärs...

Alla har väl någon gång drömt mardrömmar om skolan och prov. Man sitter där i bänken och upptäcker till sin fasa att man inte förstår ett enda av mattetalen på provräkningen. Eller att man helt glömt bort att det var prov den dagen och inte alls hunnit förbereda sig... Man vaknar kallsvettig.

Jag önskar att jag också skulle få vakna, att allt bara var en dröm. Men det är så verkligt det kan bli. Provräkningen ligger framför mig. Jag är instängd i detta rum och kommer inte ut förrän jag klarat provet. Jag har alla verktygen på bordet, miniräknare, gradskiva och linjal, men vad hjälper det när talen är långt över min nivå. Jag förstår varken orden eller alla konstiga tecken. Hur ska jag kunna lösa detta?

När livet begär det omöjliga, då vet jag inget mer. Då har jag inga svar längre.

Jag har sprungit min joggingrunda och kommer uttröttad hem, äntligen ska jag få duscha och vila. Men nej, då väntar mig ett maraton! Det är en orimlig begäran! Jag är ingen löpare, jag har inte tränat för detta. Jag kommer att stupa av trötthet.
Det är långt över min förmåga. Varför begärs det då av mig?

När livet begär det omöjliga, då står jag stum och mållös.

Jag är en städerska på ett sjukhus och plötsligt en dag säger en läkare till mig att från och med idag är det du som är kirurg här och utför de allra mest komplicerade operationerna. Jag, kirurg?! Är du galen, jag som knappt tål att se blod, än mindre att skära i kroppar. Och ändå står jag där en timme senare och undrar var jag ska börja skära...

När livet begär det omöjliga, då undrar jag hur det var tänkt.