Som en hind i skogsbrynet har jag skymtat henne.
Vaksam och skygg.
Nära vill jag komma.
Talar mjuk, lockar och kallar.
Vill stryka henne över den skälvande kroppen.
Slå armarna om hennes hals.
Förjaga skräcken ur hennes ögon.
Viska ro och frid.
Viska förlåt.
Som hon har jagats, drivits på flykten.
Långa rivsår i huden.
Övergivits.
Nu är tid att tätt stå vid hennes sida.
Lova henne att vara trogen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Det är detta endast detta skönheten kallar mig till Blommande grenar om våren Havets rullande vågor Kvällshimlens outsägliga färger Ögats...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres... -
Att växa i helighet Ibland i klara stunder ser jag alla förspillda tillfällen, så ofta de runnit mig ur händerna. Om och om igen har de lagt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar