Med frön i handen

Jag skickas om och om åter till det förbrända landskapet. 

Planlöst irrar jag runt i askan. Ser på allt som inte blev.

Varför måste jag hit igen? 

Ännu en gång. Har jag inte sett nog av detta?

Men aldrig att Han skickar mig tomhänt, nej i handen vilar små hårda frön. 

Alltid dessa frön. Han envisas! 

Tron är svag, men jag lyder.

Gräver och gråter.

Gråter och gräver.

Små frön i askgrå jord. 

Till vad nytta? Ser Du inte att det ännu ryker ur den döda jorden? 

Hur många vändor fram och åter går jag? 

Alltid samma. 

Gräver och gråter. Lägger mina frön i den svedda jorden. 

Ser ut över eldens härjningar. 

Svart, sönderbränd jord utan hopp. 

Och där, just där ger Han mig gåvan!

Plötsligt vet jag med en förvissning som ingen kan ta ifrån mig. 

Jag ser det framför mig. En dag ska blommor vaja här i klara lysande färger. Jublande sträcka sig mot himlen! 

Gröna örter täcka allt det svåra och mörka. 

Och där elden brann som värst skall ett kastanjeträd stå stolt och vacker. 

Ja, Han skall fullborda sitt verk. 

Och jag gräver, gråter och gläder mig.