Tankar om böckerna

“En fruktansvärd grönska” och “Maniac”

av Benjamin Labatut

Jag blev gripen, ja, näst intill besatt av böckerna. De talade till mig på flera plan, dels var de intressanta rent historiskt, men framför allt berörde mig böckerna på ett existentiellt plan. 

Böckerna handlar om olika fysiker, matematiker och vetenskapsmän som rör sig i gränslandet till det ofattbara, där matematiken och det förnuftsstyrda förvandlas till något annat, som kan liknas vid poesi eller mystik. Böckerna är skönlitterära verk och ger inte anspråk på någon korrekt historisk beskrivning, men ramverket är historisk fakta, personerna som man får följa är historiska personer som lämnat betydande avtryck i historien.

Otroligt intelligenta människor är djupt fascinerande, kanske för att de ger en liten glimt av Gud. Hur kan det rymmas så oerhört mycket i en så liten kroppsdel som hjärnan? 

Hur kan det tänkas så svindlande tankar? Man dras med i deras feberheta och maniska längtan att nå allt djupare i matematikens och kvantfysikens vindlande gångar.

Vad händer när människan som näst intill är ett gudaväsen rör vid det oändliga? Människan som når så djup in i det oförklarliga, som ser vad som egentligen är för stort för henne, vad händer då? Hon får svindel och galenskapen kan få fäste, för hon förmår inte härbärgera det oerhörda, det blir henne för stort. Hon kan inte bära det själv. Det hon blickar in i är så oerhört att hon måste vända bort blicken.

Människan som med all sin briljans kan skapa de mest fruktansvärda vapen, men samtidigt med sina uppfinningar rädda liv. Samma människan, Fritz Haber, som uppfinner senapsgasen och tar livet av tusentals människor, uppfinner konstgödslet, som gett föda åt miljoner människor. Han uppfann även Zyklon B, som senare kom att användas mot hans släktingar i koncentrationslägren...

Det blir så uppenbart att människan saknar förmågan att överblicka sina handlingar. Hon är som ett barn som leker och jonglerar med kristallskålar. Vad är människan kapabel att uppfinna? Dilemmat är hela tiden att all kunskap kan användas till att göra gott för mänskligheten, eller till fruktansvärd ondska. 

I Maniac ligger fokus på John von Neumann som var med och utvecklade atombomben. Den apokalyptiska känslan går som en röd tråd igenom hela boken. Hur kunde man utveckla detta fruktansvärda vapen, hur kunde man? Man menade att om USA inte skulle göra det så skulle Hitler hinna före. På så vis kunde man rättfärdiga vad man gjorde, det var ju för den goda sakens skull.

I slutet av boken “Maniac” får vi möte Lee Sedol, en av världens absolut skickligaste Go-spelare. Go är ett urgammalt kinesiskt brädspel, reglerna är enkla, men själva spelet är oerhört komplext. Spelet har ett enormt stort antal möjliga brädespositioner, vilket skapade en verklig utmaning att ta fram ett datorprogram som kunde spela Go, men Deepmind lyckades skapa AlphaGo. 

 

I boken, en kamp på en spelplan om vita eller svarta brickor, i framtiden en kamp på liv och död? En kamp om överlevnad, vem kan skaffa sig mest fördelar för sin egen utveckling. Här kommer tillgången på energi bli det avgörande. Det var med den känslan jag läste om Lees ojämna kamp mot AlphaGo, som om han spelade för hela mänsklighetens överlevnad - och förlorade. Ja, han förlorade fyra av fem spel, men ett vann han och jublet visste inga gränser (år 2016). Jublet var något mer än bara glädje för en vinst, kanske det handlade om ett hopp att mänskligheten trots allt kommer att överleva.

Uppdaterade AI-program krossar nu den mänskliga hjärnan gång på gång. Människan förmår skapa en maskin som hon sedan måste slåss mot och förlorar. Är det detta vi kommer att se i allt högre grad i framtiden, människans kamp mot AI? Eller kommer hon att lyckas att domesticera och enbart dra nytta av AI? Vad AI kommer användas till och hur utvecklingen kommer att se ut återstår att se.