Livet är nära, jag hör hur det andas.
På andra sidan av min vägg, längtandes och väntandes.
Jag hör varje andetag. Det är bara någon decimeter i mellan oss.
Men väggen är hård.
Jag ser ingen dörr, inget fönster.
Jag har letat länge och slagit min panna blodig mot väggens sten.
Men nu vill jag ta upp min pensel och måla en vacker dörr på min vägg,
jag vill måla ett fönster. Ett stort och härligt fönster med djupa fönsterkarmar och gröna växer
Kanske, kanske kan jag då gå ut genom min målning.
Kan det vara så lätt att komma ut?
Jag vill sträcka ut mina magra armar och gripa livet.
Livet tränger sig aldrig på, utan väntar bara stilla.
Det är jag som måste famna det.
Jag som måste hitta ut.
Jag vill ta upp min pensel och måla...
tisdag 28 september 2010
torsdag 23 september 2010
Vänliga dagar
Nu är det vänliga dagar. Solens strålar är mjuka och tillgivna.
Jag går med barnen till ängen och hästarna. Vattnet rinner stilla i ån. Och ljuset är milt.
Sen går vi till parken och Jojo vill visa att det nu har kommit näsor på "Näsduksträdet". Vi går dit för att titta. Där hänger frukterna och med lite fantasi så ser det ut som näsor. Men i våras när det blommade behövdes ingen fantasi för att se "näsdukarna" som hängde och vajade på grenarna.
Blommorna ser nämligen ut precis som näsdukar! Det är ett sällsamt träd och en del menar att det är ett av världens vackraste träd!
När vi kommer ut ur parken är hela vägen full av maskiner och till pojkarnas stora lycka håller dom på att lägga ny asfalt. Länge står dom o tittar; "Bara lite till, snälla, snälla!" Visst, vi kan stå en liten stund till, för mamma tycker också att det är spännande!
Det är det som är så bra med barn, man kan stå och titta på saker och ting som man annars inte vågar göra. För det skulle ju se bra konstigt ut om man bara ställde sig och glodde så där rätt upp och ner. Men med barn går det som sagt bra!
Jag går med barnen till ängen och hästarna. Vattnet rinner stilla i ån. Och ljuset är milt.
Sen går vi till parken och Jojo vill visa att det nu har kommit näsor på "Näsduksträdet". Vi går dit för att titta. Där hänger frukterna och med lite fantasi så ser det ut som näsor. Men i våras när det blommade behövdes ingen fantasi för att se "näsdukarna" som hängde och vajade på grenarna.
Blommorna ser nämligen ut precis som näsdukar! Det är ett sällsamt träd och en del menar att det är ett av världens vackraste träd!
När vi kommer ut ur parken är hela vägen full av maskiner och till pojkarnas stora lycka håller dom på att lägga ny asfalt. Länge står dom o tittar; "Bara lite till, snälla, snälla!" Visst, vi kan stå en liten stund till, för mamma tycker också att det är spännande!
Det är det som är så bra med barn, man kan stå och titta på saker och ting som man annars inte vågar göra. För det skulle ju se bra konstigt ut om man bara ställde sig och glodde så där rätt upp och ner. Men med barn går det som sagt bra!
torsdag 16 september 2010
TV är bättre!
Jag har spelat in nya radioprogram! Väldigt nervöst, men jag tror att det blev bra.
Jag berättade för stora pojken att ett av programmen handlar om honom när han flyger drake. Han blev glad och såg lite stolt ut. Men sen sa han:
-Radio är det ju ingen som lyssnar på. Det hade varit bättre om du varit med i TV!
Ja,ja man får väl satsa på det!
Jag berättade för stora pojken att ett av programmen handlar om honom när han flyger drake. Han blev glad och såg lite stolt ut. Men sen sa han:
-Radio är det ju ingen som lyssnar på. Det hade varit bättre om du varit med i TV!
Ja,ja man får väl satsa på det!
Till dig som slog min pappa
Det var min pappa du slog.
Min fina pappa.
Jag vill se dig, se dig i ögonen och berätta om min pappa.
Min pappa är den som alltid gör sitt yttersta, som visar sin kärlek och omtanke genom handlingar. Han vill inte döma, han ger alltid fler chanser.
Min pappa håller sig lugn som en filbunke vad man än säger.
Hans stubintråd når till Jupiters månar och längre än så.
Min pappa som jag älskar, det var honom du slog.
Men för dig är han bara en gammal gubbe som står i vägen.
Varför slog du? För att min pappa ser till att allt går rätt och riktigt till.
Jag antar att det var därför. Så lågt och så fegt.
Var är du? Var är din mänsklighet? Vad har du gjort mot dig själv?
Du är ung och stark, min pappa är en gammal man.
Och du slår. Hårt.
Hårt, rakt i ansiktet. Och så i ryggen. Min pappa slår inte tillbaks,
utan försöker fly.
Och du följer efter.
Blodet rinner ner på marken.
Min pappas blod. Det var min pappa du slog...
Du kom hit direkt eller indirekt på grund av ett krig. Min pappa kom också hit under ett krig, med en lapp runt halsen. Jag vet inte vad du har sett av lidande och smärta, vad du har fått erfara. Kanske finns det mycket mörker och hat i dig.
Kanske är det så, men aldrig någonsin kan det rättfärdiggöra din handling.
Det finns alltid ett val.
Jag fylldes av vrede och stor sorg när jag fick höra vad du gjort.
Jag ville skrika åt dig; vad har du gjort mot min pappa? Vad har du gjort?
Sen tänkte jag på Han som bad för sin bödlar och jag visste att jag också måste be, hur svårt det än kändes.
Jag bad för dig i dag. Jag bad för att jag inte skulle fastna i min vrede och jag bad för att du skulle återfå din förlorade mänsklighet. Att din hårdhet skulle mjukna. Att du skulle få inse din synd och få erfara Guds barmhärtighet.
Jag bad att du skulle se och förstå att det var min pappa du slog.
Min fina pappa.
Jag vill se dig, se dig i ögonen och berätta om min pappa.
Min pappa är den som alltid gör sitt yttersta, som visar sin kärlek och omtanke genom handlingar. Han vill inte döma, han ger alltid fler chanser.
Min pappa håller sig lugn som en filbunke vad man än säger.
Hans stubintråd når till Jupiters månar och längre än så.
Min pappa som jag älskar, det var honom du slog.
Men för dig är han bara en gammal gubbe som står i vägen.
Varför slog du? För att min pappa ser till att allt går rätt och riktigt till.
Jag antar att det var därför. Så lågt och så fegt.
Var är du? Var är din mänsklighet? Vad har du gjort mot dig själv?
Du är ung och stark, min pappa är en gammal man.
Och du slår. Hårt.
Hårt, rakt i ansiktet. Och så i ryggen. Min pappa slår inte tillbaks,
utan försöker fly.
Och du följer efter.
Blodet rinner ner på marken.
Min pappas blod. Det var min pappa du slog...
Du kom hit direkt eller indirekt på grund av ett krig. Min pappa kom också hit under ett krig, med en lapp runt halsen. Jag vet inte vad du har sett av lidande och smärta, vad du har fått erfara. Kanske finns det mycket mörker och hat i dig.
Kanske är det så, men aldrig någonsin kan det rättfärdiggöra din handling.
Det finns alltid ett val.
Jag fylldes av vrede och stor sorg när jag fick höra vad du gjort.
Jag ville skrika åt dig; vad har du gjort mot min pappa? Vad har du gjort?
Sen tänkte jag på Han som bad för sin bödlar och jag visste att jag också måste be, hur svårt det än kändes.
Jag bad för dig i dag. Jag bad för att jag inte skulle fastna i min vrede och jag bad för att du skulle återfå din förlorade mänsklighet. Att din hårdhet skulle mjukna. Att du skulle få inse din synd och få erfara Guds barmhärtighet.
Jag bad att du skulle se och förstå att det var min pappa du slog.
torsdag 26 augusti 2010
Jag är ett hem!
Efter frukosten brukar Gabbi vilja sitta och mysa hos mig en stund.
Han kryper upp i mitt knä och gör sig så liten som möjligt. Jag lägger mina armar omkring honom och klappar sakta på honom. Då tar han tag i min händer och lägger dom som ett tak över sig och så kikar han fram och säger:
-Det här är mitt hem!
Mitt älskade lilla barn, tänka att jag får vara ditt hem, din trygghet och värme.
Så viktigt det är för varje litet barn att veta var dom hör hemma, att känna att det finns en plats där kärleken är självklar. Jag hoppas att jag länge kommer att få vara ditt hem.
I samhället hyllas självständighet och beroende är något fult, små barn ska bli stora så fort som möjligt, så fort det bara går ska dom bort från sitt hem. Det är sorgligt, inte skapar det några självständiga barn, utan vilsna och hårda barn.
Så kom mitt barn, jag är ditt hem!
Visst, jag vet att du en dag ska stå på egna ben och leva ditt liv. Men för att kunna bli stor måste man först ha fått vara liten, så länge som man behöver det.
Han kryper upp i mitt knä och gör sig så liten som möjligt. Jag lägger mina armar omkring honom och klappar sakta på honom. Då tar han tag i min händer och lägger dom som ett tak över sig och så kikar han fram och säger:
-Det här är mitt hem!
Mitt älskade lilla barn, tänka att jag får vara ditt hem, din trygghet och värme.
Så viktigt det är för varje litet barn att veta var dom hör hemma, att känna att det finns en plats där kärleken är självklar. Jag hoppas att jag länge kommer att få vara ditt hem.
I samhället hyllas självständighet och beroende är något fult, små barn ska bli stora så fort som möjligt, så fort det bara går ska dom bort från sitt hem. Det är sorgligt, inte skapar det några självständiga barn, utan vilsna och hårda barn.
Så kom mitt barn, jag är ditt hem!
Visst, jag vet att du en dag ska stå på egna ben och leva ditt liv. Men för att kunna bli stor måste man först ha fått vara liten, så länge som man behöver det.
Hur man kommenterar!
Det finns vissa som har problem med hur man kommenterar, inga namn nämnda!
Det är enkel; klicka på "kommentarer" som finns under varje inlägg. Skriv din kommentar och klicka på skicka, skriv sedan in det ord som kommer upp i rutan och klicka på skicka igen!
Jag tycker det är så trevligt med någon liten kommentar, tack!
Det är enkel; klicka på "kommentarer" som finns under varje inlägg. Skriv din kommentar och klicka på skicka, skriv sedan in det ord som kommer upp i rutan och klicka på skicka igen!
Jag tycker det är så trevligt med någon liten kommentar, tack!
måndag 23 augusti 2010
Syrsan och vinterkriget
Mitt fönster står öppet mot den mörka sommarnatten.
Jag hör syrsorna spela, dom har vågat sig fram nu efter det ihållande regnet. Så börjar jag tänka på vintern, trots att det fortfarande är sommar, iallafall sensommar. Jag tänker på sagan om myran och syrsan. Snart ska hans lättvindiga spelande tystna, stråken kommer att stelna i den första nattfrosten.
Tanken på vintern skrämmer mig. Det är mörkret jag är rädd för, mörkret som kastar långa skuggor in i mitt inre. När det är mörkt både utanför fönstret och i mitt inre, hur mörkt är det då inte!
Min finska farbror kunde säga mitt i sommaren:"Snart är det vinter!"
Det är väl det jag har i mig det finska vemodet och de stora, mörka susande skogarna. Snart är det vinter.
Men jag har också den finska sisun i mig.
Sisu är ett ord som på finska betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Jävlar anamma, helt enkelt. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet och kopplas till det finska vinterkriget. Alla har sin kamp, det som syns och det som inte syns. Jag har mitt krig att utkämpa. Och som jag kämpar...
Jag hör syrsorna spela, dom har vågat sig fram nu efter det ihållande regnet. Så börjar jag tänka på vintern, trots att det fortfarande är sommar, iallafall sensommar. Jag tänker på sagan om myran och syrsan. Snart ska hans lättvindiga spelande tystna, stråken kommer att stelna i den första nattfrosten.
Tanken på vintern skrämmer mig. Det är mörkret jag är rädd för, mörkret som kastar långa skuggor in i mitt inre. När det är mörkt både utanför fönstret och i mitt inre, hur mörkt är det då inte!
Min finska farbror kunde säga mitt i sommaren:"Snart är det vinter!"
Det är väl det jag har i mig det finska vemodet och de stora, mörka susande skogarna. Snart är det vinter.
Men jag har också den finska sisun i mig.
Sisu är ett ord som på finska betyder kampvilja, envis uthållighet, ilska, att aldrig ge upp. Jävlar anamma, helt enkelt. Sisu sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet och kopplas till det finska vinterkriget. Alla har sin kamp, det som syns och det som inte syns. Jag har mitt krig att utkämpa. Och som jag kämpar...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Bära frukt vill vi alla - m ogna, utvecklas, nå vår fulländning Bära lidande vill ingen - tungt, meningslöst, outhärdligt Och ändå en under...
-
Är träden kristna? Så löd titeln på ett föredrag jag gick aldrig Hur kan det ens vara en fråga? Du skulle sett träden ikväll Stilla vörd...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres...
-
En smekning på min kind på höstkanten så där i förbifarten det var väl inte så farligt Som om jag skulle tro dig som om jag inte vet ...