Barnaskratt

-Mamma varför skrattar inte dom vuxna lika mycket som barnen gör?

Så frågar hon, min lilla flicka som är skratt och vind. Hon som låter benen gå som trumpinnar över gården, hon som gungar upp till de vajande trädkronorna och ropar högre, högre!

Om jag bara visste vad jag skulle svara dig mitt lilla hjärta! Ja, varför skrattar inte vuxna som barnen? Varför bubblar inte skrattet som hos barnen? Vad ska jag svara dig?

Att livet kommer farande med kalla vindar, som rycker och sliter. Att kylan och mörkret slår fäste i själen så att skrattet stelnar och sången dör. Är det så det är? Ska jag säga dig det? Men nej, det vill jag inte, inte ännu. Jag står tyst och svarslös inför din fråga.

Det enda jag vet är att du ska låta ditt skratt leva.
Skratta mitt barn, skratta för alla vuxna som glömt och väck upp det som är stelnat. Låt alla höra ditt skratt; den ensamma tanten på gården, den sjuka mannen i rullstolen, din trötta mamma och alla som glömt sitt barnaskratt.
Skratta dig genom livet låt inget ta det ifrån dig!

Dansa mot gryningen!

Äntligen har jag hört honom spela min fina lillebror! Jag skäms över att det inte har blivit av tidigare, alltid har det varit något att skylla på, typ amning och graviditeter! Men nu var det alltså äntligen dax att få se och höra "Räfven"

Vilken underbar kväll! Jag älskar deras musik, den är helt galen! Jag har ju såklart hört deras skivor, men att få se dom live var något helt annat. Och att få se sin egen bror på scenen med saxen, så oroligt stolt och glad jag kände mig! (Jag minns hur han en gång lånade hem en sax och började öva i förrådet, vem trodde då att han skulle stå på scen en dag!)

Spela för mig, spela livets svindlande sång, så ska jag dansa genom nattens mörker mot gryningen.

Något att tänka på...

Vi sitter vi köksbordet när lilla Gabbi (3 år)säger:

-Om man inte delar med sig så är man en luv (tjuv!)

Han får genast mothugg av sina äldre syskon,
dom vet minsann bättre. En tjuv är man ju bara om man tar något som är någon annans.

Fast jag tror att han har rätt.
Om man ser det hela i ett större perspektiv, om inget egentligen tillhör någon, om det är så att vi faktiskt inte äger saker utan allt vi har och är i själva verket är gåvor. Gåvor som vi fått att glädjas över och förvalta, men också gåvor som vi fått för att ge vidare. Om man ser det så, ja, då är man en tjuv om man inte delar med sig av det man har.

Inget är mitt. Det är något att fundera på i vårt
jag-ska-ha-senaste-prylen-samhället.
Hur mycket jag än håller fast vid det jag har ska jag likväl en dag lämna allt.
Men det jag gav, av överflöd eller i armod, det kommer att finnas kvar!

Att le som ett barn

Finns det något vackrare än ett litet barn som ler och skrattar?
Inget går upp mot ett bebisleende med två små söta (men vassa!) tänder!
Det är omöjligt att motstå ett sådant leende. Hela hon ler och skrattar med allt vad hon är och har. Det är en sådan gåva att få se hennes glittrande ögon!

Jag minns att jag som barn ibland tyckte att det var något konstigt med vuxna människors leende, inte så att dom inte log på riktigt. Dom log med både munnen och ögonen, men ändå var det ett stråk av vemod över leendet, ett mörker och en sorg någonstans. Jag förstod aldrig riktigt.

Nu förstår jag varför vuxna ler sådär. Jag antar att jag själv ler så nu.
Ett barns leende är en spegelblank sjö, alldeles ren och klar. Inga stormar har ännu grumlat ytan, ingen oro har stört friden. Livet är gott (allt ska smakas på!)och härligt att leva! Livet vill väl.

Jag vill le som ett barn igen, le med munnen, ögonen och själen!

Språkförbistring på hög nivå

När vi sitter vi frukostbordet säger lilltjejen skrattande till Gabbi:
-Din lilla biracka, din lilla biracka!

Jag får en känsla av att hon inte riktigt vet vad det betyder och rättar henne och säger att det heter "byracka" och så förklarar jag vad det är, varpå hon säger:
-Vaaa!?
Hela hon ser ut som ett frågetecken, ungefär som om jag sagt att det stod en elefant ute på gården!

- Och jag som trodde att det hette "biracka". Jag trodde att det var ett bi som hittar på rackartyg!

Ja, så kan det gå, det är inte så lätt med svenskan! Tur att jag är svensklärare, så jag kan lära dom ett och annat!

Nya tider

Barnen ska leka en saga med sin tokroliga morbror.
Efter lite funderingar bestämmer lilltjejen:
-Vi lekar "Hassan och Greta" och du får vara häxan!

Ja, det är minsann nya tider, när Hans blir Hassan!
Riktigt multikulti!

Ett eget land

Det är läggdax, men han håller på med ett paket och vill först göra klart det.
Han vill klistra på många fina paljetter. Jag inser att detta kan ta hela kvällen så jag säger att han får fortsätta imorgon. Inget vidare populärt förslag, han bli sur, (eller "lur" som han säger!)

Han tittar på mig och säger:
- I natt åker jag till Gabriel-landet!
- Var ligger det?
- Långt, långt....

Lilla vän, jag förstår dig. Jag skulle också vilja åka till ett eget land, där allt är som jag vill att det ska vara. Där allt blir som jag har tänkt. Där inget kan göra mig illa. En egen liten ö! Det enda problemet är väl att det skulle bli ganska ensamt efter ett tag...

När han väl ligger i sängen är vi vänner igen. Och jag får höra att han alltid ska bo kvar hos mig! Älskade lilla pojke!