“Det står ett rum här och väntar på dig” Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg.

Ja, det är min senast lästa bok och jag blev helt tagen! Den är lång, 784 sidor och otroligt ingående. Här kommer en ofullständig sammanfattning med några reflektioner.

När Raoul Wallenbergs föddes år 1912 hade hans far Raoul Oscar Wallenberg avlidit ett par månader tidigare. Den unga änkan Maj Wallenberg (senare omgift von Dardel) var utom sig av sorg. När det gällde utbildning och framtid blev det hans farfar, Gustaf Wallenberg, som stakade ut vägen in i minsta detalj, Raoul hade inte mycket att säga till om, eftersom det var Gustaf som bekostade utbildningen. Raoul skickades till USA för att läsa till arkitekt, sedan vidare till Sydafrika och även Palestina, där han arbetade för olika företag. Målet var att forma en man för en framtid i en ledande position. Att skaffa sig internationella erfarenheter var av yttersta vikt. 

Men någon spikrak karriär blev det inte för Raoul, trots Gustafs engagemang. Livet stod liksom på vänt. När skulle det bli något av de storslagna planerna? Varför fick han inte in någon fot någonstans? Men sedan skulle allting gå mycket snabbt, från att till synes ingenting hände, öppnades dörrar och allt föll på plats. Raouls alla erfarenheter och talanger skulle bli räddningen för tusentals ungerska judar. Föga anade han detta. 

År 1944 visste ungerska judar vad som hänt runt om i Europa. Förintelselägren och förföljelsen av judar var inte okänt, kunskapen fanns, men kunskap är inte detsamma som insikt. Kanske kunde man inte ta in det oerhörda som hände? Sanningen var för fasansfull. Kanske hoppades man att man trots allt skulle klara sig? De som försökte sprida kunskap om vad som pågick avfärdades oftast som alarmister.  

Det slår mig att kunskap är något vi har i överflöd i vårt samhälle, men insikt är en bristvara. Och det kommer att stå oss dyrt. Avsaknaden av insikt och de nödvändiga beslut som måste fattas, är påtaglig i vårt land. 

När väl Ungern ockuperades av Nazi-Tyskland gick allt mycket snabbt, med en otrolig effektivitet under ledning av Adolf Eichmann, rensades Ungern på sin judiska befolkning. På bara ett par månader deporterades nästan en halv miljon judar, det stora flertalet mördades sedan i förintelseläger. 

USA regering insåg att något måste göras för de ungerska judarna. De ville att ett neutralt land som Sverige skulle skicka en representant. Raoul Wallenberg tillfrågades och skickades 1944 till Budapest som Sveriges särskilda sändebud. Uppdraget var inte helt tydligt utformat från början, men målet var att rädda judar undan förintelsen. Arbetet som tog vid var i det närmaste oöverblickbart, men Raoul tog sig an det med en enorm arbetsiver. 

Det är inte utan att man tänker att allt i Raouls liv varit en enda lång förberedelse för detta uppdrag som han skulle få. När väl tiden var inne, var han beredd och villig att ställa alla sina krafter till förfogande. Det är värt att hålla i minnet när livet inte går som man tänkt, kanske är det så att man helt enkelt förbereds, mejslas ut för sin kallelse. 

För att rädda judarna i Ungern började den svenska legationen utfärda skyddspass. På så sätt lyckades man rädda många judar. Det slog mig när jag läste om detta, hur märkligt det var att dessa pass för det mesta respekteras av nazisterna. Judar med skyddspass blev utsläppta från tågen och slapp deportation. Varför brydde sig nazisterna om en papperslapp? De kunde ju lika bra fullkomligt ha struntat i dessa skyddspass som Raoul hade utformat. Skulle det överhuvudtaget blivit någon konsekvens? Skulle Sverige ens vågat opponera sig? Detta är för mig ett mysterium, men kanske finns en förklaring.

Det var inte bara tyska nazister som var ute efter judarna utan även Pilkorsarna (ungerska fascister). En fasansfull tid utspelade sig under krigets slutskede.  

När den sovjetiska armén tillslut intog Budapest, begav sig Wallenberg med sin chaufför till det sovjetiska högkvarteret. Han hade redan en plan för hur Budapest skulle byggas upp igen och den ville han dela med sig av till segrarna. Och sedan, där någonstans i en bil, i början av 1945, försvann han ut ur historien. 

Från Sveriges sida kom hela ärendet att präglas av tafflighet och halvhjärtade försök, särskilt den första tiden efter Wallenbergs försvinnande. Det är stundtals riktigt plågsamt att läsa om hur man från Sveriges håll schabblar bort hans frigivning och därmed hans liv. Passiviteten är påtaglig och det kom att dröja flera år (!) innan man rakt ut begärde att Sovjet skulle frisläppa Wallenberg. Redan i ett tidigt skede lämnade ryssarna uppgiften om att de påträffat Wallenberg i Budapest under krigets slutskede, och att han stod under deras beskydd. Denna information tillbakavisades sedan och Ryssland förnekade att man hade någon kännedom om var Wallenberg skulle befinna sig. 

Efter andra världskriget tillämpade Sovjet regelbundet fångutväxling med flera länder, men Sverige gick av någon anledning bara med på Sovjets krav utan att kräva något i gengäld, baltutlämningen är ett exempel. Vad Sverige ansåg sig få i gengäld var en förhoppningsvis förbättrad relation med Sovjet, och av förklarliga skäl vägde det skälet tungt under kalla kriget.

Staffan Söderblom var under denna tid diplomat i Moskva. I boken framställs det som Söderbloms agerande starkt bidrog till att Wallenberg inte blev fri. Söderbloms oförmåga att se vad han hade rakt framför ögonen förkroppsligar uttrycket förblindade ögon. Ville han inte se eller var han helt enkelt så förblindad av sin beundran av Sovjetunionen att han inte kunde tänka sig att ryssarna höll Wallenberg fången? Även utrikesministern Östen Undén ges skulden för att Wallenberg aldrig blev fri. Vems skulden var för detta misslyckande går kanske inte att reda ut, men det är uppenbart att Sveriges bugande och bockande för Sovjet inte gav önskat resultat.  

Sveriges passivitet i frågan kan ha tolkats som om Sovjet hade rätt i sina misstankar: Wallenberg var en spion, för hade han varit oskyldig skulle ju Sverige ha agerat betydligt kraftfullare. Wallenberg hade haft flera kontakter med högt uppsatta nazister och detta kände ryssarna naturligtvis till. Dessutom kom han ju från en mycket känd kapitalistisk familj. Teorin om att ryssarna ansåg att Wallenberg var en spion bekräftades av frisläppta medfångar. UD:s passivitet och krypande för Sovjet hade alltså fått helt motsatt effekt.

Familjen förde en desperat kamp för att få hem Raoul, de var övertygade om att han levde och att han satt fängslad i Sovjet. Kampen fördes oftast i motvind, svenska ministrar och ambassadörer var i varierande grad engagerade. Frågan var om Wallenberg ens levde, vissa menade att han troligtvis redan omkommit i Ungern och varför skulle man då rota i saken? Det var ju onödigt att reta upp Sovjet! De påtryckningar som Sverige gjorde för att bringa klarhet i Wallenbergs försvinnande var hela tiden överskuggade av viljan att hålla sig väl med den mäktiga grannen i öster. 

När frigivna medfångar till Wallenberg berättade att de haft kontakt med Wallenberg i ett fängelse i Moskva gick det inte längre att vara overksam. Sverige agerade äntligen.

År 1952 kom tillslut en direkt begäran från Sverige om att Wallenberg skulle utlämnas. Denna gång var det ingen inlindad eller ursäktande begäran, utan rakt på sak. Stämningsläget mellan länderna förvärrades betänkligt. Endast en kort tid därefter sköts två svenska militärplan ner; en DC 3:a och en Catalina. Fanns det något samband mellan dessa händelser?

Man får följa familjens besinningslösa kamp för att få hem sin son, plötsliga genombrott och sedan bakslag och besvikelser. Även om man som läsare vet att Wallenberg aldrig blev fri, dras man ändå med i berg-och-dalbanan, pendlande mellan hopp och förtvivlan. “Det står ett rum här och väntar på dig” skriver hans föräldrar i ett brev som de hoppas ska nå Wallenberg. De orden uttrycker så mycket hopp och längtan!

Under en period satte USA strålkastarljus på Wallenberg och lyckades få till en kampanj i media för att få klarhet i fallet, vilket så klart familjen var tacksam över. Bakom detta plötsliga intresse låg CIA. De såg Wallenberg-ärendet som ett bra verktyg för att uppmärksamma världen på Sovjets brott mot mänskliga rättigheter och för att öka på motviljan mot Sovjet. 

Man kan ju verkligen fråga sig hur styrt media är idag i olika frågor och i vems intresse olika frågor får genomslag. Mycket är inte vad det ser ut att vara den saken är säker.

Wallenbergs öde har trots alla efterforskningar inte gett entydiga svar om hans död. Han slukades likt miljontals andra människor i de sovjetiska fängelsekäftarna, men hans minne och gärning lever alltjämt. 

Två önskningar

Du undrar vad jag önskar mig

Stora sjok av tystnad 

Att sjunka i

Att omslutas av

Och ett körsbärsträd

regnvått

alldeles nära blomning

knappt märkbart rosa

Det är mer än nog

 “Att vara trogen allt man i ett spontant, kanske alltför spontant ögonblick har råkat inleda. Att vara trogen varje känsla, varje tanke som börjat gro inom en. Att vara trogen ordets mest allomfattande bemärkelse, trogen sig själv och Gud och trogen sina egna bästa stunder.” 

Etty Hillesum

Måtte jag kunna vara trogen 

Hela mitt väsen motsätter sig

vrider sig 

Ändå en fullständig övertygelse:

detta är vägen

min väg att gå

Välkomna lidandet

Välkomna det med hög och klar röst:

Välkommen i Jesu namn

välkommen

Trotsigt hålla upp 

vifta med segerbaneret

mitt i nederlag och nattsvart mörker

ropa ut över kors och död

välkommen 

Strömmar i ödemarken

fruktbart land i stenöknen

Förvandlar

Vatten till vin

Brist till överflöd

Fullkomlig tillit 

Vad som än händer

välkomna

Inte bara acceptera eller uthärda 

nej välkomna

Fullständigt trygg 

han är Herre

han har makten

totalt överlämna mig

Endast så kan jag leva

Etty Hillesum var en judisk kvinna som levde i Nederländerna under andra världskriget. Hon skrev under åren 1941-1943 en dagbok som har fått namnet “Det förstörda livet”. Det finns även en något längre version som heter “Dagböcker och brev i urval”

I dagbokens början möter vi en introspektiv kvinna som analyserar och vänder och vrider på varje känsloyttring. Hon är självupptagen och full av motsägelser. Hon kastas hit och dit av sina egna känslor och gång på gång stiger ångorna upp från hennes inre träskmarker. Hon lever ett sekulärt liv och har flera sexuella relationer med olika män. I dagboken ägnas en man vid namn S. stort utrymme. Han är en äldre psykolog som använder sig av tämligen okonventionella metoder. Hon skriver mycket om deras starka och delvis problematiska relation. S. blir på något sätt en katalysator för Ettys andliga utveckling.

När hon tror att hon är gravid tar hon till de metoder hon känner till för att avsluta graviditeten, för hon vill inte ha ett barn som är dömt till olycka. Hon resonerar och reagerar som de flesta människor; strävar efter lyckan, efter att må bra och ha ett gott liv. Smärta och lidande ser hon ingen mening med. Inte än. 

Den inre förvandling som Etty genomgår är oerhört snabb och påtaglig. Den tillväxt som för många människor skulle ta flera år eller ett helt liv genomgår hon på knappt två år. Men det är bråttom, hon måste hinna mogna inför det som väntar.

I takt med att hotet mot judarna växer bli bönen allt viktigare för Etty. Hon skriver:

“Hotet utifrån ökar hela tiden och skräcken växer med var dag. Jag sveper bönen omkring mig som en mörk, skyddande mantel, i bönen drar jag mig tillbaka som i en klostercell och kommer sedan ut samlad och stärkt.”

Hon som sa att hon inte kunde falla på knä och be, blir nu beroende av bönen. Hon finner även tröst och riktning hos Rilke. Mitt i allt lidande upplever hon en frihet och en glädje. Hon sitter inte fast i någons klor, hon är helt och hållet fri eftersom hon vilar i Guds famn.

Livsutrymmet krymper, ständigt nya restriktioner för judar, ständigt nya rapporter om insamlande av människor för vidare transport till arbetsläger som för de flesta innebär en säker död. Etty förstår att det är en massutrotning som pågår. Hon vet och registrerar allt som sker i samhället. Men hon växer med bördan. En tillväxt som går i rasande fart. Istället för att krympa ihop av ängslan och ångest  inför det som sker och inför vad som komma skall leder den svåra situationen till en frigörelse hos Etty. Med snaran allt hårdare runt halsen kan hon ändå glädja sig åt himlen som välver sig över jorden. Hon lär sig att omfamna lidandet och döden. Och hatet vinner aldrig insteg i hennes liv. 

I dagbokens början skriver hon om en melodi som ibland ger sig tillkänna i hennes inre, hon skriver också om en inre källa som slammas igen. Melodin ljuder nu klart inom henne och källan välla fram med friskt vatten. Hon slår ut i full blom. Når sin fulländning.

“Egentligen är mitt liv ett oavbrutet lyssnande till rösten i mitt inre, i andra, i Gud.”

Mitt i allt det svåra finner hon en frihet som egentligen är omöjlig. Från att i det närmaste ha varit sjukligt upptagen av det egna mående och utlämnad åt sina känslors ständiga upp och ner färd genomgår hon nu en enorm förvandling. Hon blir något större än sina egna känslor, något större än sina bindningar till andra människor. Fokus flyttas. Hon glömmer sig själv och på så vis finner hon sig själv. Hon släpper sina begär och vinner en frihet som inte går att beskriva. Mister sitt liv för att finna det.

“Från minut till minut faller flera önskningar och begär och bindningar till andra människor av mig, jag är redo till allt, redo att bege mig vart som helst på jorden, dit Gud vill sända mig. Och jag är redo att i varje situation och ända in i döden vittna om att detta liv är rikt och meningsfullt…"

Hon vet att tiden är knapp, men hon vet hur hon ska förbereda sig: 

“Utnyttja och ägna var minut av dagen åt att göra den fruktbar, göra den till ytterligare en stadig sten i det fundament som våra kommande rädda och utarmande dagar kan stödja sig på.”

Etty börjar arbeta i ett uppsamlingsläger i Westerbork. Från detta läger skickades judar sedan vidare till olika förintelseläger. Hon får här vara till tröst och stöd för otaliga människor. Gud har förberett henne för denna enorma övermänskliga uppgift. Hon ser som sin uppgift att bana väg för Gud i andra människors själar. De kommer till henne med sin nöd och förtvivlan. Dörrar öppnas in i deras inre. Etty söker då i varje människa en boning åt Gud. Hon hoppas att deras tomma hus ska fyllas, att Gud ska få flytta in.

Tillslut blir det Ettys tur att kliva in i godsvagnarna. Hon dör i Auschwitz 29 år gammal.

Jag blev djupt skakad och berörd av hennes dagböcker och brev. De talade rakt in i mitt inre, slog an en sträng som vibrerar med full kraft. Hennes sätt att förhålla sig till lidande kan ses som ren galenskap eller som en fantastisk möjlighet och befrielse. 

Jag känner ett släktskap med Etty. Jag har också hört tonerna ljuda, hört melodin, svagt och visserligen långt borta, men jag vet att den finns. Jag har också om än långsamt börjat se lidandet på ett nytt sätt. Jag snuddar vid det. Hon fick lov att gripa om det fullt ut.

Lidande och smärta saknas som bekant inte i vår tid heller, men vad vi lider brist på är förmågan att lida väl. Att kunna omfamna sitt kors, utvinna mening ur det meningslösa, hopp mitt i hopplöshet. I detta är Etty Hillesum en sann förebild. Det stora problemet är inte lidandet i sig, det stora problemet är att vi inte längre vet hur man lider och då blir lidandet till vår undergång. Lidande som däremot tas emot i förtröstan och förvissning leder till liv och frihet. Förvissning om att det inunder lidandet finns något mer, även det mest fasansfulla lidandet bär en frö inom sig. Ett frö som kan få gro till ett mäktigt, oändligt vackert träd. 

Ett fruktbart liv.

Att lära sig lida - en nåd att stilla bedja om. 

Omfamna ditt kors

Åt Hans kors gläds vi

hyllar 

omfamnar 

tackar

Men ditt eget kors?

förbannar du

bär med bitter motvilja

under jämmer 

Ta ditt kors och följ mig

Omfamna korset

stickor fläker upp huden

Omfamna korset

tyngden driver dig på knä

Omfamna korset

ett skinade smycke

Lidandets mysterium strålar

Korset

ett segertecken

 Del 2

Bortom rationalismen

I intervjun kritiserar Desmet den mekaniska synen på människan och världen, där andlighet helt har kastas överbord. Detta är ingen direkt redovisning av vad Desmet uttrycker i intervjun utan mer ett reflekterande från min sida.

Rationalismen och materialismen har gjort oss oförmögna att hantera de stora frågorna i livet. När människan skulle förklara allt, när man sa att allt faktiskt gick att förklara, där någonstans gick vi vilse. Vi står nu gapande och helt handfallna inför tillvarons djup. Vi lider av andlig svält, vi har inte ens orden längre.

Tillvarons mysterium togs ifrån oss. Paradoxerna människan i årtusen tvingats att leva och grunna på, långsamt mala genom livet, ja livets stora frågor sopades undan. Frågor om lidande, smärta, alla varför. Frågor människan är gjord för att bära genom livet.  Allt det tunga och svåra, men även den outsägliga glädjen.

Allt sådant vi skulle grunna på under livet, ja de förklarar man med olika aktiviteter i hjärnan, med brist eller överskott hit eller dit. Skulle det bli något knas, ja då löser man vi det med ett piller så blir allt bra. 

Så enkelt! Så rationellt! Genialt! 

För vem orkar med människor som mår dåligt?

Tugga och svälj, livet är inte mer än detta. En kropp med en samling signaler. Där signalerna tystnar om x antal år. Sedan är det inte mer. Men detta paket som serveras oss skaver, instinktivt vet vi att det finns något mer, vi vet med hela vår kropp och själ att detta inte är allt.

Men vi lämnas ensamma med vårt skav i en sekulär misär.

Ensamma är vi med vår ångest. (Som ju ändå bara är en kemiska aktivitet)

På ytan så rakt och rent. På ytan sammanhållet och begripligt. Orsak och samband. Allt går att förklara, allt belyses med strålkastarljus. Allt det andra då? Det som inte går att väga, mäta eller ens har ord. Hisnande bråddjup, ett vanvettigt hopp som skymtar och den enträgna längtan ständigt viskande. Vad gör vi med det? Gömmer det, skäms över det? 

Vi plockar kanske fram det ibland, luftar försiktigt det inre i ett förtroligt samtal. Och sedan skrattar vi bort allt, för vi är ju bara materia. Det hjälper föga att snirkla in sig i några komplicerade tankegångar om mening och något bortom det synliga. Men när vi envisas med att tro att vi kan förklara livet rationellt dödar vi samtidigt essensen med livet. Ändå denna längtan efter något mer. Ändå en aning om att både tillvaron och vi själva är mysterier.

Missförstå mig inte, utan rationalismen hade vetenskapen inte kunnat göra de enorma framsteg som vi idag tar för givna, men vi måste också se att något gick förlorat när förnuftet blev den enda ledstjärnan. För det är bortom rationalismens gräns som livet finns. Vi ska använda vårt förnuft på det sättet att vi kommer fram till slutsatsen att vi inte kan veta allt om allting!

Inför det oförklarliga blir vi stumma. Vi inser vår litenhet, böjer oss och vårt högmod upplöses. Att förstå att människan inte är det högsta, att hon inte är alltings norm. Skrämmande för en del kanske, men också oändligt befriande. I samma stund vi böjer oss blir vi också omslutna. Ångesten ger vika, vi är inte ensamma. Vi är inneslutna i sann gemenskap.

Mål och mening lyser som en fackla i mörkret.

Del 1

Pågick det en massformation under pandemin?

Vad hände egentligen under pandemin? Hur kunde hela länder stängas ner och rättigheter tas bort över en natt? Är svaret att världen befann sig i en massformation?

Det menar Mattias Desmet, professor i klinisk psykologi. I en mycket intressant intervju i “Tucker Carlson today” förklarar Desmet hur en massformation uppstår.

Desmet är kontroversiell och har fått både många anhängare och kritiska motståndare, så rådet är att lyssna med urskillning. Desmet såg redan tidigt i pandemin att de matematiska modellerna gällande virusets farlighet inte stämde. Han började också se tydliga tecken på en massformation.

En massformation ligger nära det mer kända begreppet masspsykos. Massformation är när en stor grupp människor följer ett komplett galet narrativ utan att vara kritiska. De utsätts för massiv propaganda ofta i syftet att skapa skräck och ren panik. Människor som befinner sig i en massformation förlorar helt förmågan till kritiskt tänkande.

Varken hög utbildning eller intelligens är ett skydd mot massformation, snarare tvärtom. Massformation går ofta hand i hand med en totalitär stat. Det finns flera  exempel på massformation i historien till exempel häxbränningarna som urartade i ren hysteri, människors agerande i nazityskland och under revolutionen i Iran år 1979.

Risken för massformation ökar i samhällen där människor saknar mening och samhörighet. I dessa samhällen finns också ett stort mått av “flytande ångest”. Även denna komponent bidrar till en större risk för massformation. När människor går in i en massformation får de helt plötsligt del av en större gemenskap, de känner sig inte längre lika ensamma. De kämpar för något tillsammans och äntligen finns ett syfte med deras liv, man blir delaktig i något större. Detta ger mål och mening.

Den kollektiva gemenskapen som skapas i en massformation skänker en hög grad av tillfredsställelse, som man gör allt för att bevara, hur absurt narrativet än är.

Därför ses kritiska röster som ett enormt hot, eftersom då skulle människan åter kastas tillbaka till sitt tidigare mycket plågsamma tillstånd av ångest, meningslöshet och ensamhet. Därav den stora intoleransen mot oliktänkande. I slutfasen av en massformation attackeras oliktänkande helt utan urskillning. Självbedrägeriet måste vidmakthållas oavsett kostnad.

Desmet menar att det var just en massformaion vi såg under pandemin och fortfarande ser. Stämmer hans analys? Låt oss se på vad som hände under pandemin.

Redan tidigt i pandemin var det tydligt att vi alla var i krig mot viruset. En gemensam fiende som skulle krossas till vilket pris som helst. Vi skulle alla tillsammans sluta upp mot detta hot. Bilder spreds på människor från Kina som föll ihop på gator och torg av den nya smittan. 

Skräcken grep tag i oss alla. 

Samhällen stängdes ner, givna rättigheter togs bort och demonstranter möttes med polisbrutalitet. I Sverige kom vi relativt lindrigt undan, men i många länder låstes människor i princip in i sina hem.

När vaccinerna kom pågick en helt öppen diskriminering. Nyss helt otänkbara och oförsvarbara regler infördes och accepterades med en obehaglig lätthet.

Människor som valt att ställa sig utanför massan blev nekade inträde till restauranger och konserter, de blev av med sina arbeten och de hånades av både media och stora ledare. Vaccinpass infördes i många länder, inte för att stoppa smittan utan för att göra folk villiga att vaccinera sig.

De ovaccinerade sågs som farliga och osolidariska. Man sa att det var de som drev smittan. Det visade sig dock ganska snabbt att vaccinerade också blev sjuka och spred smittan, men man hade hittat en syndabock, vilket man gör i alla kriser. 

De som tidigare i andra sammanhang sett diskrimineringar i varje buske var nu knäpptysta. Ett gemensamt samförstånd bredde ut sig: de ovaccinerade sågs som fritt villebråd.De behandlades som spetälska, utstötta ur gemenskapen. Ingen fick ens ge dem en kram.

Solidariska skulle vi vara, men bara med de som var med i massan. Runt fikabordet på jobbet luftades åsikter om att vaccinerade inte borde få vård om de blev sjuka. De fick ju skylla sig själva. 

Påven sa att det var en moralisk skyldighet att vaccinera sig och att vi skulle vara solidariska. I min kyrka stängdes portarna för ovaccinerade. De “orena” fick gå i en särskild mässa. Och jag satt där i kyrkbänken och tänkte på Jesus som umgicks med människor på samhällets botten: publikaner och syndare. Idag hade man sagt: se han umgås med ovaccinerade och syndare.

Folk var förvånansvärt villiga att prova ett relativt oprövat vaccin, några långtidsstudier fanns ju av förklarliga skäl inte. Att många valde att ta vaccinet kan jag förstå, men varför behovet av att visa upp det? Sociala medier svämmade över av lyckliga människor som basunerade ut att de nu minsann var vaccinerade. Bekräftelsen kom omedelbart i form av tummar upp och hjärtan. De hade fått sitt kvitto på sin solidaritet, de var på rätt sida och fick vara med i gemenskapen.

Från alla håll var det en massiv propaganda. SVT sände dagliga presskonferens och redovisade antalet döda. Vi matades minut för minut med död och skräck. 

På sociala medier bannades oliktänkande på löpande band, vilket fortfarande pågår. De som vågade ställa kritiska frågor förlöjligades och stämplades som antivaxxare, det vill säga knäppskallar.

Räcker allt detta för att klassa det som hände för en massformation? Svårt att säga, jag är varken professor eller psykolog, men en sak vet jag: propagandan var massiv, givna rättigheter togs bort och oliktänkande diskriminerades på bred front. Och sist men inte minst: i princip all debatt kvävdes. 

Desmet menar att om en massformation ska upphöra krävs det att kritiska röster oförtröttligt talar ut. I en tid när världen avhumaniseras är människor som konsekvent håller sig till sina etiska principer av avgörande betydelse. 

En sista reflektion. Den massiva samhällsomvandlingen som skedde under pandemin motiverades hela tiden med mantrat: vi måste rädda liv. Inget pris tycktes vara för högt, att stänga in människor i månader, använda sig av ett helt nytt vaccin, ta bort rättigheter. Allt var tillåtet för syftet handlade ju om att rädda liv. Samtidigt dör 73 miljoner varje år och då kallas det hälsovård. Inte ett finger lyfts för dessa små. Inga program finns för att rädda deras liv, inga åtgärder och inga kampanjer.

I Kanada infördes som bekant stenhårda lockdowns - i syfte att rädda människoliv. Samtidigt tog man livet av 10 000 människor år 2021 genom assisterat självmord! Se mer här!

Det pågår en glorifiering av självmord, vi ska bli inspirerade. Människor som lider av psykisk sjukdom, depression, ensamhet, svårigheter med att betala räkningar och skulder kommer att erbjudas en väg ut. Syftet är att bli av med dessa människor nu när vi går in i en djup lågkonjunktur.

Tillägg: Se denna intervju med Douglas Murray

Det är helt uppenbart att dessa nedstängningar inte handlade om att rädda liv, det är en farlig villfarelse att makteliten skulle värna den lilla människan. Det handlade om makt och att människor skulle tvingas att ta vaccinet.