“Det står ett rum här och väntar på dig” Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg.

Ja, det är min senast lästa bok och jag blev helt tagen! Den är lång, 784 sidor och otroligt ingående. Här kommer en ofullständig sammanfattning med några reflektioner.

När Raoul Wallenbergs föddes år 1912 hade hans far Raoul Oscar Wallenberg avlidit ett par månader tidigare. Den unga änkan Maj Wallenberg (senare omgift von Dardel) var utom sig av sorg. När det gällde utbildning och framtid blev det hans farfar, Gustaf Wallenberg, som stakade ut vägen in i minsta detalj, Raoul hade inte mycket att säga till om, eftersom det var Gustaf som bekostade utbildningen. Raoul skickades till USA för att läsa till arkitekt, sedan vidare till Sydafrika och även Palestina, där han arbetade för olika företag. Målet var att forma en man för en framtid i en ledande position. Att skaffa sig internationella erfarenheter var av yttersta vikt. 

Men någon spikrak karriär blev det inte för Raoul, trots Gustafs engagemang. Livet stod liksom på vänt. När skulle det bli något av de storslagna planerna? Varför fick han inte in någon fot någonstans? Men sedan skulle allting gå mycket snabbt, från att till synes ingenting hände, öppnades dörrar och allt föll på plats. Raouls alla erfarenheter och talanger skulle bli räddningen för tusentals ungerska judar. Föga anade han detta. 

År 1944 visste ungerska judar vad som hänt runt om i Europa. Förintelselägren och förföljelsen av judar var inte okänt, kunskapen fanns, men kunskap är inte detsamma som insikt. Kanske kunde man inte ta in det oerhörda som hände? Sanningen var för fasansfull. Kanske hoppades man att man trots allt skulle klara sig? De som försökte sprida kunskap om vad som pågick avfärdades oftast som alarmister.  

Det slår mig att kunskap är något vi har i överflöd i vårt samhälle, men insikt är en bristvara. Och det kommer att stå oss dyrt. Avsaknaden av insikt och de nödvändiga beslut som måste fattas, är påtaglig i vårt land. 

När väl Ungern ockuperades av Nazi-Tyskland gick allt mycket snabbt, med en otrolig effektivitet under ledning av Adolf Eichmann, rensades Ungern på sin judiska befolkning. På bara ett par månader deporterades nästan en halv miljon judar, det stora flertalet mördades sedan i förintelseläger. 

USA regering insåg att något måste göras för de ungerska judarna. De ville att ett neutralt land som Sverige skulle skicka en representant. Raoul Wallenberg tillfrågades och skickades 1944 till Budapest som Sveriges särskilda sändebud. Uppdraget var inte helt tydligt utformat från början, men målet var att rädda judar undan förintelsen. Arbetet som tog vid var i det närmaste oöverblickbart, men Raoul tog sig an det med en enorm arbetsiver. 

Det är inte utan att man tänker att allt i Raouls liv varit en enda lång förberedelse för detta uppdrag som han skulle få. När väl tiden var inne, var han beredd och villig att ställa alla sina krafter till förfogande. Det är värt att hålla i minnet när livet inte går som man tänkt, kanske är det så att man helt enkelt förbereds, mejslas ut för sin kallelse. 

För att rädda judarna i Ungern började den svenska legationen utfärda skyddspass. På så sätt lyckades man rädda många judar. Det slog mig när jag läste om detta, hur märkligt det var att dessa pass för det mesta respekteras av nazisterna. Judar med skyddspass blev utsläppta från tågen och slapp deportation. Varför brydde sig nazisterna om en papperslapp? De kunde ju lika bra fullkomligt ha struntat i dessa skyddspass som Raoul hade utformat. Skulle det överhuvudtaget blivit någon konsekvens? Skulle Sverige ens vågat opponera sig? Detta är för mig ett mysterium, men kanske finns en förklaring.

Det var inte bara tyska nazister som var ute efter judarna utan även Pilkorsarna (ungerska fascister). En fasansfull tid utspelade sig under krigets slutskede.  

När den sovjetiska armén tillslut intog Budapest, begav sig Wallenberg med sin chaufför till det sovjetiska högkvarteret. Han hade redan en plan för hur Budapest skulle byggas upp igen och den ville han dela med sig av till segrarna. Och sedan, där någonstans i en bil, i början av 1945, försvann han ut ur historien. 

Från Sveriges sida kom hela ärendet att präglas av tafflighet och halvhjärtade försök, särskilt den första tiden efter Wallenbergs försvinnande. Det är stundtals riktigt plågsamt att läsa om hur man från Sveriges håll schabblar bort hans frigivning och därmed hans liv. Passiviteten är påtaglig och det kom att dröja flera år (!) innan man rakt ut begärde att Sovjet skulle frisläppa Wallenberg. Redan i ett tidigt skede lämnade ryssarna uppgiften om att de påträffat Wallenberg i Budapest under krigets slutskede, och att han stod under deras beskydd. Denna information tillbakavisades sedan och Ryssland förnekade att man hade någon kännedom om var Wallenberg skulle befinna sig. 

Efter andra världskriget tillämpade Sovjet regelbundet fångutväxling med flera länder, men Sverige gick av någon anledning bara med på Sovjets krav utan att kräva något i gengäld, baltutlämningen är ett exempel. Vad Sverige ansåg sig få i gengäld var en förhoppningsvis förbättrad relation med Sovjet, och av förklarliga skäl vägde det skälet tungt under kalla kriget.

Staffan Söderblom var under denna tid diplomat i Moskva. I boken framställs det som Söderbloms agerande starkt bidrog till att Wallenberg inte blev fri. Söderbloms oförmåga att se vad han hade rakt framför ögonen förkroppsligar uttrycket förblindade ögon. Ville han inte se eller var han helt enkelt så förblindad av sin beundran av Sovjetunionen att han inte kunde tänka sig att ryssarna höll Wallenberg fången? Även utrikesministern Östen Undén ges skulden för att Wallenberg aldrig blev fri. Vems skulden var för detta misslyckande går kanske inte att reda ut, men det är uppenbart att Sveriges bugande och bockande för Sovjet inte gav önskat resultat.  

Sveriges passivitet i frågan kan ha tolkats som om Sovjet hade rätt i sina misstankar: Wallenberg var en spion, för hade han varit oskyldig skulle ju Sverige ha agerat betydligt kraftfullare. Wallenberg hade haft flera kontakter med högt uppsatta nazister och detta kände ryssarna naturligtvis till. Dessutom kom han ju från en mycket känd kapitalistisk familj. Teorin om att ryssarna ansåg att Wallenberg var en spion bekräftades av frisläppta medfångar. UD:s passivitet och krypande för Sovjet hade alltså fått helt motsatt effekt.

Familjen förde en desperat kamp för att få hem Raoul, de var övertygade om att han levde och att han satt fängslad i Sovjet. Kampen fördes oftast i motvind, svenska ministrar och ambassadörer var i varierande grad engagerade. Frågan var om Wallenberg ens levde, vissa menade att han troligtvis redan omkommit i Ungern och varför skulle man då rota i saken? Det var ju onödigt att reta upp Sovjet! De påtryckningar som Sverige gjorde för att bringa klarhet i Wallenbergs försvinnande var hela tiden överskuggade av viljan att hålla sig väl med den mäktiga grannen i öster. 

När frigivna medfångar till Wallenberg berättade att de haft kontakt med Wallenberg i ett fängelse i Moskva gick det inte längre att vara overksam. Sverige agerade äntligen.

År 1952 kom tillslut en direkt begäran från Sverige om att Wallenberg skulle utlämnas. Denna gång var det ingen inlindad eller ursäktande begäran, utan rakt på sak. Stämningsläget mellan länderna förvärrades betänkligt. Endast en kort tid därefter sköts två svenska militärplan ner; en DC 3:a och en Catalina. Fanns det något samband mellan dessa händelser?

Man får följa familjens besinningslösa kamp för att få hem sin son, plötsliga genombrott och sedan bakslag och besvikelser. Även om man som läsare vet att Wallenberg aldrig blev fri, dras man ändå med i berg-och-dalbanan, pendlande mellan hopp och förtvivlan. “Det står ett rum här och väntar på dig” skriver hans föräldrar i ett brev som de hoppas ska nå Wallenberg. De orden uttrycker så mycket hopp och längtan!

Under en period satte USA strålkastarljus på Wallenberg och lyckades få till en kampanj i media för att få klarhet i fallet, vilket så klart familjen var tacksam över. Bakom detta plötsliga intresse låg CIA. De såg Wallenberg-ärendet som ett bra verktyg för att uppmärksamma världen på Sovjets brott mot mänskliga rättigheter och för att öka på motviljan mot Sovjet. 

Man kan ju verkligen fråga sig hur styrt media är idag i olika frågor och i vems intresse olika frågor får genomslag. Mycket är inte vad det ser ut att vara den saken är säker.

Wallenbergs öde har trots alla efterforskningar inte gett entydiga svar om hans död. Han slukades likt miljontals andra människor i de sovjetiska fängelsekäftarna, men hans minne och gärning lever alltjämt.