I mörkret

Vi går vilse i mörkret, konstigt vore något annat.
Hur skulle vi kunna hitta rätt i detta mörker? Lika mörkt som en sen eftermiddag i november.

I mörkret famlar vi, snubblar och gör oss illa gång på gång. Det vi trodde vara liv och värme visar sig vara något helt annat.
Men vi är iallafall fria i detta mörker, fria och oberoende. Ingen ska minsann få säga oss var stigen går att finna. Ingen får ens antyda att det kanske finns en stig.
För vi är fria, fria i ett tätnande mörker som letar sig ändå in i själen.
Och vi är självständiga.
Och vi är själva.

Vilse går att dela.
Vill se!
Ja, det är detta iallafall några av oss längtar efter i vår vilsenhet.
Om det ändå gick att se!

Jag ser inte ännu, det gör jag inte. Jag famlar precis som du i ett mörker som pressar sig mot mig.
Men det finns fotspår att följa.
Svagt glödande.

Det ofattbara

22 pärmar samlar jag ihop.
Det var det som gavs mig. Det som blev kvar av alla glansiga drömmar.
22 pärmar
Där ryms allt.
Slingrande svarta lögner. Kringströdda löften som föll sönder i mina händer.

Så det var detta jag kämpade för i alla åren.
Alla långa kvällar, alla ensamma helger. Kvällar som aldrig blev till natt utan bara övergick i ännu en dag.
Mat, tvätt, barn, städning, sjukdom, gråtandes av trötthet och oro.
Och den grå gröten när inget annat fanns.
Men det skulle ju bli bättre....
Bara en tidsfråga.
Som jag kämpade!

Sorgen står stum med nedböjt huvud.
Likt en snidad träfigur med tom blick.
Oförmögen att greppa det obegripliga.

För 22 pärmars skull.

November

Påväg hem från jobbet i novembermörkret med lätt duggregn i ansiktet. Nakna svarta grenar i lyktskenet.

Avskalat och ärligt, de glittrande storslagna drömmarna är för länge sedan borta. 

Nils Bolanders dikt kom i mina tankar:

November

Sommaren har jag trots allt
aldrig riktigt litat på -
så översvällande och inställsam
med sitt solsmicker,
sitt blomsterfjäsk
och trastkrusande.

Liksom om den vore
osäker på sig själv
och ville dölja det
bakom en tvärsäkerhet
av fjärilfladder
och fågelpladder.

Det går an att spendera
med det som inte är ens eget.
Sommaren är självupptagen
som en skönhetsdrottning,
berusad av sin förföriska charm.
Speglar sig dagen i ända
i alla blanka vatten
och ler mot sin egen bild.
Lyssnar behagsjukt
på ekot av sin egen röst:
tordönsröst, västanviskning, vågmummel.

         Vilken stor teater på friluftsscenen!

Tacka vet jag
en snål, kort dag i november
med så genomskådande, allvarliga ögon.
Fåmäld och lågmäld
i sin nakenhet,
hederligheten själv
i sitt plundrade armod.

Det är någon att hålla i hand,
när man ska till att dö.
En som är vän
med sömnen och döden
och van att hålla likvaka.

En dag i november,
då löftena frusit till klirrande is
på vattenpussarna
och förhoppningarna
blivit till tjäle i jorden,
såg jag Kristus
vandra över barmarkerna
in i granarnas katedral
till aftonsången.
Mullen blommade inte
i hans spår
men kvällshimlen blödde
över hans huvud.

Bön under morgonen

Låt min inre trädgård vakna
Vandra längs stengångarna
Andas över min trädgård
Andas liv och andas frid.
Väck det som slumrar, väck det vissna och döda
Låt nya friska skott växa fram.

Bara Du kan.

Oväntat besök

Hon stod där tyst och lite försagd.
-Får jag komma in? Jag har knackat länge på din dörr.
Jag kände inte igen henne. Vem var hon? Var kom hon ifrån.
Och ändå var det något välbekant över henne som fick mitt inre att glädjas

Hon sträckte sina armar mot mig och tvekande lät jag mig omfamnas. Först då när jag kände värmen från henne förstod jag vem hon var.
-Men kom in! Förlåt mig att jag låtit dig stå här ute och vänta, förlåt! Jag har inte hört dig, jag trodde knappt du fanns längre. Trodde du inte ville besöka mig. Kom in nu!

Och hon kommer in. Jag låser upp alla stängda rum. Öppnar alla fönster, låter ljuset flöda.

Lyckan har kommit på besök!

Oändlig kärlek

"Mamma jag älskar dig som rymden är!
Hur mycket älskar du mig?"

Hon är fem år och jag blir stum av hennes vackra ord. Som rymden är.
Vad ska jag svara henne? Det är svårt att slå en sådan kärleksförklaring!

Det som inte blev

Det som inte blev
är ett tomrum i mitt innersta
en skärande längtan
en stum sorg.

Löftena lyste klara och starka,
stjärnorna låg inom räckhåll.
Bländande gick jag i ljuset.

Allt släcktes en kall vårnatt.
Leende drömmar stelnade till is,
tillitens stadiga mur rämnade.

Vad gör jag av allt som inte blev?
Min sargade längtan ropar,
vill inte tystna.