Radioprogram!

Nåden, vägen till lycka! Mitt senaste radioprogram handlar att misslyckas och att vara mindre lyckad.
Vad är vägen till lycka? Lyssna här:

Kvällspromenad i vårsol

Ännu lekar solen i trädens skira blad.
Som ett barn som inte vill gå och lägga sig skrattar du
glittrande i bäcken.
Ännu håller du mörkret på avstånd.
Dröj kvar med ditt milda ljus över åkrar och ängar.
Kom och vinn seger över det mörka,
hårda och svåra. Värm oss lite till, dag för dag.
Som jag har längtat.
Jublet stiger upp inom mig som saven i träden.

Invandringspolitik. Hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?

Som vi alla vet är frågan om invandringen en het potatis. Debatten som förs blir sällan eller aldrig saklig. Skällsord slungas från den ena sidan till den andra och någon djupare debatt om frågan blir det egentligen aldrig.
Vad som borde diskuteras är frågan om hur långt Sveriges ansvar sträcker sig och vad det får kosta.
När detta är definierat borde nästa fråga vara, hur kan vi på bästa sätt kan hjälpa de mest utsatta.

Hur långt sträcker sig då Sveriges ansvar? Vem och vilka har Sverige som land ansvar för i en allt mer globaliserad värld? Det är tydligt att det finns starka krafter som menar att alla människor som vill ha Sveriges hjälp ska ha rätt till det. Man vill ha en gränslös värld. Man vill vara god och inte neka någon den trygghet som Sverige kan ge. Illegala invandrare (sk papperslösa) får allt fler rättigheter som tidigare bara medborgare kunde ta del av. Det har även börjat höjas röster om att de ska få rösträtt. Man menar att eftersom alla människor är lika mycket värda så ska ingen nekas att ta del av det goda liv som vi lever i Sverige.
Det låter ju fint. Men vad man aldrig nämner är kostnaden, aldrig. Någonstans tas dessa pengar ifrån.
Samtidigt som man propagerar för i det närmaste fri invandring går man till storms mot nedskärningarna i vården. Detta anser jag vara ett mycket märkligt agerande. Förstår man inget om enkel ekonomi? Har man ont om pengar kan man inte både köpa nya kläder och betala hyran. Man får prioritera.
Grupp ställs mot grupp, människor mot människor. Detta ska inte förnekas, så ser verkligheten ut. Och den stora frågan blir då, hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?
En utmärkt och djupare analys om detta och den politik som drivs i Sverige kan man idag läsa på Dick Erixons blogg http://erixon.com/blogg/2013/05/vad-svensk-politik-saknar-civilitet-i-global-era/
Det är ett långt inlägg, men väl värt att läsa!

Jag anser att Sveriges ansvar först och främst gäller de egna medborgarna. Detta var en självklarhet för inte alltför länge sedan, men idag är man närmast rasist om man kommer med ett sådant uttalande.
I en familj är föräldrarnas främsta ansvar barnen. Fokus ligger på barnens behov. Låt oss säga att några föräldrar som har tre barn börjar försumma sina barn och istället lägger tid och pengar på ett grannbarn som har det svårt. I början kanske det beundras, men när deras egna barn tillslut knappt får någon uppmärksamhet längre, skulle vem som helst anse att föräldrarna helt missat sitt ansvar.
Föräldrar ska prioritera och favorisera sina egna barn! Allt annat är orätt! Föräldrarnas uppgift är att måna om sina egna barn. Det innebär inte att andra barn är mindre värda. Det finns en tydlig avgränsning när det gäller hur långt ansvaret sträcker sig; de egna barnen först, sedan i mån av tid och kraft andras barn.
På samma sätt anser jag att staten har ett särskilt ansvar för de egna medborgarna. Statens ansvar är inte att rädda hela världen och vara god mot alla. För det kostar pengar, skattepengar som ska komma medborgarna till del. Men om det finns enskilda medborgare som vill lägga tid och pengar på att hjälpa utsatta människor så ska det uppmuntras. Och den enskilda människans ansvar kan i denna fråga i vissa fall sträcka sig mycket långt. Detta synsätt innebär inte att andra människor är mindre värda!

Sverige är ett rikt land och vi har varit skonade från krig under lång tid. I omvärlden ser det annorlunda ut; svältkatastrofer och ohyggliga krig som aldrig verkar ta slut. Vi har helt klart ett ansvar att hjälpa och lindra nöden. Men man måste veta hur långt ansvaret sträcker sig och på den punkten råder tyvärr en allmän förvirring i Sverige. Om man ställer sig tveksam till den extrema invandringspolitik som idag bedrivs i Sverige så åker rasistkortet upp fortare än kvickt. Men det har inget med rasism att göra, inte från min sida iallafall.
Det är rimligt att föräldrar prioriterar och tar ansvar först och främst för sina egna barn.
Det är rimligt att ett land först och främst tar ansvar för sina egna medborgare och förvaltar skattepengarna väl. Allt annat är orätt.

Kvinnodagen

Ja, jag vet det är några dagar sent, men här kommer ett inlägg om internationella kvinnodagen!
Ännu en gång hittar jag något läsvärt som Helena Edlund skrivit:

"Det har vuxit fram ett delat Sverige, ett Sverige där vissa upprörs över könsfördelningen i bolagsstyrelser eller i melodifestivalsfinalen – samtidigt som få reagerar över könssegregerade skolklasser eller att män kan hindra sina fruar att gå på SFI-undervisning. Vi lever i ett land där myndigheter svär sig fria när ännu ett brutet besöksförbud slutar i katastrof och där högstadieflickor återvänder från sommarloven som gifta kvinnor utan att någon ställs till svars. /.../

Jag tror att det är hög tid att vi börjar ställa oss den frågan, hur obehagligt det än är. Jag vet att det finns saker vi helst vill hålla på armlängds avstånd. Jag vet att det är ”enklare” att förstå att flickor i Afghanistan eller Pakistan berövas sina mänskliga rättigheter, än att flickor i Sverige berövas sina. Jag vet att det är skrämmande att unga killar och tjejer anser det normalt (eller till och med fint) att kalla någon för hora. Jag vet att det är främmande att ta till sig att dina skattepengar används för att finansiera aborter som utförs på svenska sjukhus, enbart för att barnen är flickor. Jag vet att det är svårt att ta till sig att Sverige ligger näst högst i världens våldtäktsstatistik.Då är det enklare att tala om könsfördelning i styrelser och löneskillnader. Frågan är om det är viktigast?"

Ja, vad är viktigast? Det är en relevant fråga. Jag har många gånger till min förvåning insett att feminismen i Sverige alltför ofta väljer att blunda när det gäller kvinnoförtryck, då det handlar om andra kulturer. Då är man tyst och mumlar något om att man ska ha respekt för alla kulturer och religioner. Det låter ju fint, men det är ett stort svek mot alla tjejer och kvinnor som dagligen tvingas leva under hot och förtryck. Våld eller hot om våld ska inte accepteras vilken kultur det än handlar om. Svenska lagar om t ex äktenskap ska gälla oavsett religion. Det är förbjudet med barnäktenskap i Sverige och då ska ingen hänsyn tas till religion eller kultur. 
Även om hela släkten anser att en kvinna måste dödas för att upprätthålla hedern så är mord olagligt. Men i verkligheten ser det tyvärr annorlunda ut. Balkongflickorna faller ännu...Och vem för deras talan?

Lyckliga i alla sina dagar

Jag har nu läst Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Jag har även sett henne tala om boken i programmet "Min sanning" på Svt.

Här kommer några av mina tankar om boken och programmet.

Boken är en uppgörelse med det konsumtionssamhälle som vi lever i. Vi väljer och vrakar i det vi tror oss behöva och sedan när vi tröttnat byter vi ut det mot något nytt och fräscht. Och detta beteende är nödvändigt för att det kapitalistiska systemet ska kunna bestå. Slit och släng! Massproduktionen kräver en masskonsumtion. 

Detta synsätt har även kommit att prägla våra relationer. Tröttnar vi så byter vi bara partner. Vi har blivit marknadseffektiva även i våra relationer och frågar oss vad vi får ut av saker och ting. Vi vill ha nytt, ombyte och förändring. Detta synsätt vänder sig Björk emot och här tycker jag att hon har en viktig poäng, det är förödande om konsumtionssamhällets lagar och regler letar sig in i våra relationer. 

Boken inleds med orden "Jag tror att drömmen är sann. Mirakler kan ske. Om bara man vågar tro" Orden kommer från en Barbiefilm. Björk konstaterar att drömmar säljer som smör i solen. Drömmar står ofta i centrum för Disneyfilmer och hjältarna i filmerna får vad de drömmer om. 

Men Björk vill gå vidare bortom de individualistiska drömmarna. "Drömmen handlar om ett jag, medan utopin bär ett vi." Hon talar om en rättvis värld, om allas välbefinnande. Alla borde få möjligheten att leva ett värdigt liv. Hon nämner att 815 miljoner människor är kroniskt hungriga eller undernärda. Nog måste våra drömmar då handla om något mer än ett nytt badrum?

Men hur når vi utopin? Där finns det inga tydliga svar från Björk, och det säger hon också i intervjun att hon inte har några klara svar. Jag hade faktiskt hoppats på något mer på den punkten, kanske inte att hon presenterade någon hel lösning men iallafall någon tydligare riktning. Hon ställer frågorna och kommer med svidande kritik mot det samhället vi lever i, med viss rätt, men svaren är luddiga. Som jag ser det är hennes utopi någon form av kommunistsamhälle där allt delas lika, till var och en efter var och ens behov. En fin tanke, men som vi alla vet har det aldrig fallit väl ut i något land. Jag tror att hon innerst inne längtar efter det vi alla människor längtar efter; det förlorade paradiset, den goda världen. 

Lever hon då som hon lär? Nej, det erkänner hon att hon inte gör och hon menar att det inte heller kan avkrävas av henne eftersom hon lever i ett system som inte är kompatibelt med hennes utopi. På ett sätt håller jag med henne, man kan framföra kritik utan att själv vara perfekt, men det skulle ge mer tyngd åt det hon sa om hon t ex levde i en lägenhet på 63 kvm istället för 140kvm! 

Och man kan faktiskt leva på tvärs mot ett etablerat system, det går men det är oerhört krävande! 

Björks kritik mot det kapitalistiska samhället är många gånger berättigad. På ett lysande sätt beskriver hon hur reklamen lurar oss att köpa något. Reklamen använder sig av våra drömmar om gemenskap, värde och trygghet för att sälja sina produkter. Vi luras att tro att ett nytt kök också ska ge oss gemenskap och närhet. Produkterna tillskrivs det vi djupast längtar efter; därför köper vi. 

Detta är viktigt att genomskåda för att inte fastna i materialism och ett ständigt jagande efter mer.

Trots alla brister som det finns i ett kapitalistiskt system så måste man ju tycker jag i ärlighetens namn också visa på allt som det har gett oss. Vi har en enormt hög levnadsstandard och jag är säker på att Björk liksom jag tycker att det är rätt skönt med både rinnande vatten och värme i bostaden. Det är också rätt trevligt att kunna få god medicinsk vård. Om Björk menar allvar med sin kritik av vårt ohållbara samhälle kanske en koja i skogen skulle vara på sin plats! Men som sagt det är inte så lätt att leva som man lär.

Att någon lyckas uppfylla sina drömmar behöver ju inte per automatik leda till att andras drömmar dör. Det finns många företag, särskilt i USA som lägger stora summor på att hjälpa nödlidande, och som faktiskt förändrar livet för dessa människor. Vi tänker ofta att om någon vinner så måste någon annan förlora. Det behöver inte vara så, en vinst för någon kan generera vinster för många andra. 

I boken resonerar Björk kring frågan om arbete. Vad är egentligen ett arbete? I vårt samhälle är det tydligt vad som räknas som arbete, bara om du får betalt så är det ett arbete. Att det är så är ganska märkligt. Jag har också funderat på detta. Samma syssla som utförs kan ibland räknas som arbete och ge lön och ibland vara lika med "att gå hemma och dra" 
På helgerna hjälper jag gamla med påklädning, matlagning, diskning, bära ut sopor, medicinering osv. Det får jag betalt för. På vardagarna tar jag hand om fem barn, hjälper till med påklädning, matlagning, diskning, bär ut sopar och sätter på plåster.  Samma jobb, men helt utan lön och därmed inget arbete...Om jag däremot lämnat barnen till någon annan som gjort samma jobb så skulle det vara ett arbete!
Det är påfallande i vårt samhälle att det som traditionellt räknas som kvinnligt arbete ofta är oavlönat arbete. I vårt samhälle får ett arbete sitt värde och erkännande genom lönen. Får man då ingen lön ses det arbete som man utför som mer eller mindre värdelöst.
Björk förespråkar medborgarlön. Trevligt förslag, men jag har vissa betänkligheter hur det ska finansieras. Liksom högern tenderar att tro att jordens resurser är outtömliga och tillväxt är det enda ledordet, tenderar vänstern att tro att statens skattkista är utan botten. På något sätt måste ju kistan fyllas, frågan är bara hur och av vem. 

Jag fick många tankar efter att ha läst boken. Jag håller med om mycket av kritiken och frågorna, men jag anser att hennes kritik är alltför hård och vägen framåt lyser med sin frånvaro.

Dessa mina minsta

Jag blev tipsad om detta blogginlägg "Dessa mina minsta" skrivet av Helena Edlund

"För några blogginlägg sedan talade jag om det där med kristna floskler. Hur vi gärna slänger oss med diverse fromma begrepp och formuleringar, utan att för den skull problematisera dem eller ha en djupare relation till dem. Kanske hör det till den kyrkliga retoriken att göra så, men jag tror ändå att vi skulle vinna på att börja ställa kritiska frågor till oss själva. Vad menar vi egentligen när vi talar om alla människors lika värde? Vad menar vi egentligen när vi hävdar att varje människa är skapad av Gud? Vad menar vi egentligen när vi talar om det mänskliga livets okränkbarhet? Står vi, egentligen, för det vi säger? Och om inte – varför säger vi en sak, och gör en annan?

När vi gått några varv i den tankekvarnen så hamnar vi ofelbart i en beslutsmässig vägkorsning: Antingen är livet absolut skyddsvärt – eller förhandlingsbart skyddsvärt.

Den enda hållbara inställningen borde vara att livet är absolut skyddsvärt. Det svaret håller nämligen i sig."

Inlägget är klarsynt och rakt på sak om abort. Frågan om abort är en svår fråga på ett sätt, men det finns egentligen bara två val; antingen är det ett liv redan från början eller är det inte det. Om det inte är ett liv från början med ett eget unikt värde blir det väldigt problematiskt. Ett oönskat barn har då inget värde medan ett önskat barn redan från början har ett värde. Människovärdet hänger då på om barnet är önskat eller inte!

Om vi ska prata om människovärde måste det gälla alla människor oavsett storlek!

Men när man talar om abort måste man också erkänna den enorma ansträngning och den påfrestning det är att föda barnet och sedan ta hand om det. Det är här samhället borde ställa upp och vara ett starkt stöd för de som behöver det. 

Jag blev förvånad när jag såg att Helena Edlund som driver bloggen är svenskkyrklig präst. Det är inte så ofta man hittar någon där som är så rak, det brukar mest vara flum. Jag vet att det under den senaste tiden stormat en hel del kring henne och att många kollegor vänt sig mot henne på grund av att hon står upp för sina åsikter. Men jag tror att hon behövs! (Nu är jag inte med i svenska kyrkan längre så jag kanske inte har rätt att uttala mig, men det är ändå den kyrka jag döptes i.)

Kämpa för det som är värdefullt!

Jag gillade Birros krönika "Är inte barn den ENDA anledningen vi behöver för att stanna hos varandra?"
"Barn tar vår tillit för given. Barn har inte lärt sig vårt samhälles dränerade moral. Mamma och pappa är till för dem och när den balansen bryts uppstår alltid sorg, förvirring, tårar och tandagnisslan.

Barn är alltid kristdemokrater. Barn är alltid stränga familjefascister.
Barn har inte lärt sig den här världens perversa längtan efter sönderfall, efter otrohet och kickar. Barn vet ingenting om att hitta sig själv.

Barn utgår ifrån att vi föräldrar ska älska dem förutsättningslöst, att vi kommer hem på kvällarna, att vi somnar med dem, att vi finns där när de vaknar. Barn avskyr allt som splittrar och söndrar. Allting som strör mörker i deras liv ter sig oförklarligt och groteskt för dem.

Barn är så utlämnade. Utan makt och helt utan möjlighet att påverka sin situation. De enda de vill är att allt ska vara bra, att alla ska vara glada. De räcker. Och så springer vi vuxna omkring och pratar om självförverkligande, vikten av utveckling och att man måste gå vidare.  Eller med andra ord; skilsmässa. 

Idag ska det inte längre ses som ett misslyckande utan som ett steg vidare, man vågar tänka på sig själv osv. Dagens konsumtionssamhälle med köp- och slängmetalitet har tydligt kommit att prägla vår syn på äktenskap och familj. När det inte passar längre, när man tröttnat eller hittat någon mer spännande så är det bara att byta ut en familjemedlem. Det framställs som om det är något naturligt och som en del i en utvecklingsfas. 

Jag köper inte det, tror inte på det. En skilsmässa är en katastrof. Ett gigantiskt misslyckande. Både för de vuxna och för barnen. Men jag förnekar inte att det ibland är nödvändigt vid t ex misshandel eller missbruk. Men då är anledningen något helt annat än att man bara tröttnat på varandra. 

För barnens skull tror jag att man bör och ska göra allt man kan för att rädda ett äktenskap, men visst finns det gränser det finns det. Men då har man iallafall kämpat och gjort det man kunnat. 

Och man bör kämpa för det som är värdefullt.