Lyckliga i alla sina dagar

Jag har nu läst Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Jag har även sett henne tala om boken i programmet "Min sanning" på Svt.

Här kommer några av mina tankar om boken och programmet.

Boken är en uppgörelse med det konsumtionssamhälle som vi lever i. Vi väljer och vrakar i det vi tror oss behöva och sedan när vi tröttnat byter vi ut det mot något nytt och fräscht. Och detta beteende är nödvändigt för att det kapitalistiska systemet ska kunna bestå. Slit och släng! Massproduktionen kräver en masskonsumtion. 

Detta synsätt har även kommit att prägla våra relationer. Tröttnar vi så byter vi bara partner. Vi har blivit marknadseffektiva även i våra relationer och frågar oss vad vi får ut av saker och ting. Vi vill ha nytt, ombyte och förändring. Detta synsätt vänder sig Björk emot och här tycker jag att hon har en viktig poäng, det är förödande om konsumtionssamhällets lagar och regler letar sig in i våra relationer. 

Boken inleds med orden "Jag tror att drömmen är sann. Mirakler kan ske. Om bara man vågar tro" Orden kommer från en Barbiefilm. Björk konstaterar att drömmar säljer som smör i solen. Drömmar står ofta i centrum för Disneyfilmer och hjältarna i filmerna får vad de drömmer om. 

Men Björk vill gå vidare bortom de individualistiska drömmarna. "Drömmen handlar om ett jag, medan utopin bär ett vi." Hon talar om en rättvis värld, om allas välbefinnande. Alla borde få möjligheten att leva ett värdigt liv. Hon nämner att 815 miljoner människor är kroniskt hungriga eller undernärda. Nog måste våra drömmar då handla om något mer än ett nytt badrum?

Men hur når vi utopin? Där finns det inga tydliga svar från Björk, och det säger hon också i intervjun att hon inte har några klara svar. Jag hade faktiskt hoppats på något mer på den punkten, kanske inte att hon presenterade någon hel lösning men iallafall någon tydligare riktning. Hon ställer frågorna och kommer med svidande kritik mot det samhället vi lever i, med viss rätt, men svaren är luddiga. Som jag ser det är hennes utopi någon form av kommunistsamhälle där allt delas lika, till var och en efter var och ens behov. En fin tanke, men som vi alla vet har det aldrig fallit väl ut i något land. Jag tror att hon innerst inne längtar efter det vi alla människor längtar efter; det förlorade paradiset, den goda världen. 

Lever hon då som hon lär? Nej, det erkänner hon att hon inte gör och hon menar att det inte heller kan avkrävas av henne eftersom hon lever i ett system som inte är kompatibelt med hennes utopi. På ett sätt håller jag med henne, man kan framföra kritik utan att själv vara perfekt, men det skulle ge mer tyngd åt det hon sa om hon t ex levde i en lägenhet på 63 kvm istället för 140kvm! 

Och man kan faktiskt leva på tvärs mot ett etablerat system, det går men det är oerhört krävande! 

Björks kritik mot det kapitalistiska samhället är många gånger berättigad. På ett lysande sätt beskriver hon hur reklamen lurar oss att köpa något. Reklamen använder sig av våra drömmar om gemenskap, värde och trygghet för att sälja sina produkter. Vi luras att tro att ett nytt kök också ska ge oss gemenskap och närhet. Produkterna tillskrivs det vi djupast längtar efter; därför köper vi. 

Detta är viktigt att genomskåda för att inte fastna i materialism och ett ständigt jagande efter mer.

Trots alla brister som det finns i ett kapitalistiskt system så måste man ju tycker jag i ärlighetens namn också visa på allt som det har gett oss. Vi har en enormt hög levnadsstandard och jag är säker på att Björk liksom jag tycker att det är rätt skönt med både rinnande vatten och värme i bostaden. Det är också rätt trevligt att kunna få god medicinsk vård. Om Björk menar allvar med sin kritik av vårt ohållbara samhälle kanske en koja i skogen skulle vara på sin plats! Men som sagt det är inte så lätt att leva som man lär.

Att någon lyckas uppfylla sina drömmar behöver ju inte per automatik leda till att andras drömmar dör. Det finns många företag, särskilt i USA som lägger stora summor på att hjälpa nödlidande, och som faktiskt förändrar livet för dessa människor. Vi tänker ofta att om någon vinner så måste någon annan förlora. Det behöver inte vara så, en vinst för någon kan generera vinster för många andra. 

I boken resonerar Björk kring frågan om arbete. Vad är egentligen ett arbete? I vårt samhälle är det tydligt vad som räknas som arbete, bara om du får betalt så är det ett arbete. Att det är så är ganska märkligt. Jag har också funderat på detta. Samma syssla som utförs kan ibland räknas som arbete och ge lön och ibland vara lika med "att gå hemma och dra" 
På helgerna hjälper jag gamla med påklädning, matlagning, diskning, bära ut sopor, medicinering osv. Det får jag betalt för. På vardagarna tar jag hand om fem barn, hjälper till med påklädning, matlagning, diskning, bär ut sopar och sätter på plåster.  Samma jobb, men helt utan lön och därmed inget arbete...Om jag däremot lämnat barnen till någon annan som gjort samma jobb så skulle det vara ett arbete!
Det är påfallande i vårt samhälle att det som traditionellt räknas som kvinnligt arbete ofta är oavlönat arbete. I vårt samhälle får ett arbete sitt värde och erkännande genom lönen. Får man då ingen lön ses det arbete som man utför som mer eller mindre värdelöst.
Björk förespråkar medborgarlön. Trevligt förslag, men jag har vissa betänkligheter hur det ska finansieras. Liksom högern tenderar att tro att jordens resurser är outtömliga och tillväxt är det enda ledordet, tenderar vänstern att tro att statens skattkista är utan botten. På något sätt måste ju kistan fyllas, frågan är bara hur och av vem. 

Jag fick många tankar efter att ha läst boken. Jag håller med om mycket av kritiken och frågorna, men jag anser att hennes kritik är alltför hård och vägen framåt lyser med sin frånvaro.