Veckans citat

Gabbi har följde med stora tjejen till tandläkaren och där var det så spännande och mycket prat om tanden som nyss tappats.
När vi kommer hem undrar Gabbi:
"Mamma när ska du tappa någon tand?"

Ja, man kan ju hoppas att det dröjer!

Ett trotsigt parasoll- mitt hopp!

På balkongen tvärs över gården står det ett gult parasoll. Det har stått där hela vinter och trotsigt uthärdat iskyla, snö och stormvindar. Vänta bara snart ska solen skina igen och värma luften och livet. Vänta bara, det kommer att komma även om det är svårt att tro nu.
Egentligen är det ganska fult det där parasollet, men det ger mig hopp med sin trotsighet och uthållighet. Och jag behöver hopp!

Lite toapapper kan förvandla allt!

Det är morgon och lite stressigt som vanligt.
Jag borstar tänderna på stora tjejen, just då trillar Gabbi på badrumsgolvet och gör sig lite illa och börjar skrika, samtidigt ser jag i ögonvrån hur lilltjejen sträcker på sig och vecklar ut sina teleskoparmar och lyckas såklart nå upp till toarullen och drar ut så mycket papper hon bara kan. Varför händer allt samtidigt?

Jag vet att innan jag hinner blinka kommer hela golvet att var fullt med små, små pappersbitar. Jag suckar och tänker att det är hopplöst att hålla koll på henne, hon är överallt! Trots sina unga år är hennes brottsregister minst sagt digert.
Listan toppas av vandalisering, tätt följt av olaga intrång på privat område(de stora barnens rum!),nedskräpning och tippning av matavfall på olovlig plats.
Och denna dag kommer visst börja med ännu ett fall av nedskräpning!

Men så ser jag hur hon river av en bit av pappret och sätter sig ner bredvid Gabbi och börjar torka hans tårar! Sen klappar hon honom på huvudet och säger några väl valda tröstens ord. Exakt vad hon säger är dock lite svårt att urskilja,(något slags kalkonliknande ljud) men dom ger avsedd verkan och Gabbi tystnar alltmedan hans tårar torkas bort grundligt.
Stora tjejen börjar skratta: "Titta vad snäll hon är, hon torkar hans tårar!

Och mamman ler!

En vacker kväll

När jag åker iväg kommer dimman i mjölkvita sjok, luften är rå och fuktig.
Sedan, några timmar senare efter en varm kopp te och ett varmt samtal, möter jag en ny värld när jag kliver ut på kullerstensgatorna. En förvandling! Luften är klar och alla träd och buskar, minsta lilla kvist är klädd i gnistrande vita kristaller.
Jag ler när jag åker bussen hem, på ömse sidor om vägen står träden i blom!
Små, små vita skinande blommor. Andlöst vackert!

Drömmar mot natthimlen

Nytt år, ja det är något hoppfullt. Drömmar som skjuts upp mot den mörka natthimlen
för att sedan explodera i glittrande färger och glimmande ljus. Och vi står där i natten och hoppas att i alla fall något av allt skinande ljus ska falla på vårt liv, att lite glitter ska hamna över vår väg. Vi hoppas och tror. Och det är vackert så.
En skärva av hopp att hålla i. Jag behöver det.

Hård är vinden.
Hårt är regnet.
Hårt pressar sig livet mot mig.

Jag kan inte vända om, inte stanna, inte fly.
Detta är vägen.

Jag går hukande vidare, mot vinden, mot mörkret.
Jag ville inte denna väg, nej, jag ville inte detta.
Men det är min väg. Och jag går.

En ensam hand

Jag läste en intervju med en ambulanssköterska:

"Runt jul ringer många 112 och larmar om bröstmärtor. Men när ambulansen kommer ut kan behoven vara helt andra.
- Vi undersöker naturligtvis om det kan röra sig om hjärtinfarkt, men flera gånger har folk varit så ensamma att de larmat för att få sällskap på jul. De vill träffa en människa, få någon som stryker dem över handen och få byta några ord."

Inte får man väl göra så, ringa ambulansen när man inte är sjuk, kanske du tänker.
Ambulansen ringer man när det hänt en olycka och någon skadat sig.

Men var ringer man när ensamheten hugger och slår?
Var ringer man när hjärtat stelnar i ensamhetens köld?
Som om det inte skulle kännas,inte göra lika ont som en hjärtinfarkt.

Ensamhet känns, inte bara som tung och dov känsla, utan även rent fysiskt.
Det gör ont i kroppen, i hjärtat, stickande pilar. Näst intill outhärdligt.
Ja, det är något att larma för!
Kom nu och klappa min hand,skynda innan vaken fryser till is,
kom och var min vän. Klappa min ensamma hand.

...eviga längtan till ljus och frid!

Så närmar sig julen igen. Och det blir väl som vanligt nya försäljningsrekord,
mer köttbullar, mer glitter och mer ljusslingor. Många förfasar sig över denna konsumtion och med all rätta. Det hela har något desperat över sig, man tycks tro att om man bara köper lite mer av allt så kommer snart julglädjen att infinna sig. Snart kommer den lycka som man så hett längtar efter.

Det är kanske det som all denna konsumtion handlar om, visst finns det rent egoistiska inslag, men i botten kanske det handlar om en längtan som envist tränger sig på, en längtan efter ljus och frid. Ordet frid finns väl knappast längre vare sig i bokstavlig mening eller i verklig mening. Men varje jul sjunger vi om den eviga längtan efter ljus och frid. (I sången "Jul, jul strålande jul")

Och den längtan är stark och djup. Förra veckan skrev jag klart ett radioprogram om just längtan. Längtan är inget vi ska gömma undan utan istället våga lyssna på när den kallar på oss. Jag tror vi är skapta för att leva hela och fulla liv, leva i frid. Och kanske är det så att all köphysteri kring julen bottnar i denna längtan efter frid?
Vi sjunger om stjärnan som inte leder bort men hem. Och vi längtar hem, hela vår kropp och själ längtar efter vårt sanna hem.