En dröm!

Vi var på bibblan igår, jag och alla barnen.
Bokhögen växer och jag får vänligt men bestämt meddela att nu räcker det med böcker, vi ska ju få hem det hela också!
När vi kommer hem säger stora killen:
"Tänk att bo i ett bibliotek! Det hade varit en dröm!"

Jag blir så glad när han säger det! Glad för att han har upptäckt böckernas fantastiska värld, glad för att han delar min dröm. Jag har alltid drömt om att ha ett eget bibliotek, ett stort rum med böcker från golv till tak. Bokhyllorna ska vara platsbyggda och med glasdörrar så man slipper damma. Och så en stor härlig fåtölj.
Där skulle jag sitta och läsa och smaka på böckernas ord. En dröm...

Jag fick med mig Alex Schulmans bok "Skynda att älska".
Jag läste ut den ikväll.
Jag blev berörd. Han skriver varmt och vemodigt om sin pappa.
Jag tänker att jag också borde skynda, skynda att älska, säga de ord jag vill säga.

Barn och fåglar smartare än vuxna!

Han tittar ut genom fönstret när några fåglar flyger förbi.
-Det är nog flyttfåglar, titta!
Men mamma varför flyttar inte vi när det blir vinter?
Det är ju bara att ta flyget söderut!
Så ler han stort.

Ja, du lilla vän! Varför flyttar inte vi också, när mörkret kryper närmare och vinden blir kall som is. Vad ska man säga, att det beror på att vuxna är dummare än både barn och fåglar!

Jag ville vara en fågel, eller ett barn. I barnets värld är det så enkelt, det är ju bara att ta flyget!

Sommarpratarna!

Här kommer ett tv-tips: "Sommarpratarna" Del 1 den 27 sep. Programmet finns upplagt på svt play

Jag tyckte det var ett väldigt fint program! Människor och livsöden som berör och som ger hopp!

Ett skrattande litet spöke!

När hon vaknar på morgonen brukar hon sätta sig upp i sängen, sen drar hon täcket över huvudet och sitter där som ett litet spöke.
Ett skrattande litet spöke, som bara väntar på att mamma ska komma och upptäcka henne. Att gömma sig och sen bli hittade, det är det som gäller nu!

Och jag tänker att det är viktigt, inte bara en gång i livet när man är ett år, utan hela livet. Både att bli funnen av andra och funnen av sig själv. Vi behöver andra i vår närhet som hjälper oss att komma fram, som ropar vårt namn och säger:
"Var är du? Kom fram!"
På så sätt blir vi formade och skapade av andra.

Att välja mellan två onda ting!

Det är morgon och dax för påklädning. Prinsessan vill absolut inte ha tröjan som jag håller fram. Jag hittar en annan i garderoben, men jag vet att hon inte gillar den heller. Och alla andra tröjor ligger i tvätten. Så hur ska man nu få på lilla damen några kläder? (Hon skulle gladeligen springa till skolan utan både tröja och skor!)

Jag håller upp båda tröjorna framför henne och säger:
-Nu får du välja; pest eller kolera!
Och så viftar jag med den rosa tröjan som är pest och den turkosa som är kolera. Det här kommer att bli svårt tänker jag. Men det är väl lika bra att lära sig att ibland så måste man välja mellan två onda ting, så är ju livet.

Hon tittar så roligt på mig. Jag ser att hon inte förstår det här med pest och kolera.
Så säger hon:
- Mamma vilken av tröjorna var det nu som var bäst? För det är den jag tänker ta!
Jag skrattar och håller fram den rosa. Och hon är nöjd med det!

Så nu vet ni om ni måste välja mellan pest eller kolera, ta pest. För det är bäst!

Livet är nära

Livet är nära, jag hör hur det andas.
På andra sidan av min vägg, längtandes och väntandes.
Jag hör varje andetag. Det är bara någon decimeter i mellan oss.
Men väggen är hård.
Jag ser ingen dörr, inget fönster.
Jag har letat länge och slagit min panna blodig mot väggens sten.
Men nu vill jag ta upp min pensel och måla en vacker dörr på min vägg,
jag vill måla ett fönster. Ett stort och härligt fönster med djupa fönsterkarmar och gröna växer

Kanske, kanske kan jag då gå ut genom min målning.
Kan det vara så lätt att komma ut?

Jag vill sträcka ut mina magra armar och gripa livet.

Livet tränger sig aldrig på, utan väntar bara stilla.
Det är jag som måste famna det.
Jag som måste hitta ut.

Jag vill ta upp min pensel och måla...

Vänliga dagar

Nu är det vänliga dagar. Solens strålar är mjuka och tillgivna.
Jag går med barnen till ängen och hästarna. Vattnet rinner stilla i ån. Och ljuset är milt.

Sen går vi till parken och Jojo vill visa att det nu har kommit näsor på "Näsduksträdet". Vi går dit för att titta. Där hänger frukterna och med lite fantasi så ser det ut som näsor. Men i våras när det blommade behövdes ingen fantasi för att se "näsdukarna" som hängde och vajade på grenarna.
Blommorna ser nämligen ut precis som näsdukar! Det är ett sällsamt träd och en del menar att det är ett av världens vackraste träd!

När vi kommer ut ur parken är hela vägen full av maskiner och till pojkarnas stora lycka håller dom på att lägga ny asfalt. Länge står dom o tittar; "Bara lite till, snälla, snälla!" Visst, vi kan stå en liten stund till, för mamma tycker också att det är spännande!

Det är det som är så bra med barn, man kan stå och titta på saker och ting som man annars inte vågar göra. För det skulle ju se bra konstigt ut om man bara ställde sig och glodde så där rätt upp och ner. Men med barn går det som sagt bra!