Några tankar om vår tids tillstånd.

Jag läser mycket nyheter och tar del av samhällsdebatten, men under de senaste veckorna har jag klivit av det framrusande tåget och stått vid sidan av, försökt få perspektiv.
Och på något sätt framträder den absurda samhällsutvecklingen (snarare avvecklingen) nu i ett ännu starkare sken. På mycket kort tid har samhället förändrats till näst intill oigenkännligt.
Våldsdåd som för 15 år sedan skulle skapat rubriker i veckor blir bara en notis idag, det är helt enkelt vardagsmat med sprängningar och skjutningar.
Barn rånar andra barn mitt på dagen, i området där de bor. Polisen tycker inte att föräldrar ska ge sina barn dyra märkeskläder.
Att skära i fullt friska ungdomar ses om en god gärning så kallad "könskorrigering". Och det anses hemskt att det är så långa köer till denna enastående behandling!
Kristna hotas, kyrkor vandaliseras och en Mariastaty styckas.
Kommunerna är bankrutta och detta sker trots att det inte är lågkonjunktur. Nedskärningar inom vården och skolan har bara börjat. Orättfärdigt är ordet. 
Och jag funderar på om det är farligt att låta en 15-årig flicka åka till ett köpcenter i Malmö mitt på ljusan dagen! Hur blev det så här?

Att det gått med en sådan hastighet och med i det närmaste obefintliga protester hänger samman med att marken redan var förberedd. Under lång tid har man medvetet underminerat grunden. Den kristna grund som vårt samhället vilat på i århundraden har nötts ner och frätts bort och man har på detta sätt berett vägen för andra ideologier och synsätt.
Materialismen, sekularismen, radikal feminismen och postmodernismen har med sina långa betar bökat upp rötterna och gnagt sönder fästena bit för bit. Målet är att bryta sönder allt som håller samman ett land och ett folk. Vad man inte har förstått (eller är det kanske just det man har förstått!?) är att när man på detta sätta löser upp alla bindningar går nationalstaten ohjälpligt under och därmed demokrati i verklig mening. Det som under lång tid utgjort fundamentet för vårt land håller nu fullständigt på att eroderas.

Nej, jag tror inte att det som sker i vårt land och i stora delar av västerlandet är ett Guds straff, somliga menar ju att Gud har tagit sin hand ifrån vårt land, snarare förhåller det sig så att när ett folk vänder Gud ryggen börjar man fatta allt fler dåraktig beslut och det får som bekant konsekvenser.
Det vi ser i vårt land är helt enkelt en naturlig följd av vad som sker när ett folk lever i bortvändhet från Gud. Vansinniga politiska beslut följs upp med ytterligare vanvett, en nedåtgående spiral.
Förvirring, dårskap och ibland ren ondska tycks följa på varandra. Gott kallas ont och ont kallas gott.

Utan karta är det omöjligt att finna en väg framåt.
Utan mål och riktning irrar vi bort oss.
Utan någon färdled att hålla sig till är vi utlämnade åt vildmarkens öde vidder.
Utlämnade åt oss själva.
Vilket mörker.

Ett svajigt träd är vår samtid. Minsta vindpust kommer att få det på fall, vad kan vi sätta emot? Måtte några undangömda rötter ännu förse trädet med näring, måtte några rötter skonas.
Det hoppas jag och ber om, inför det nya året.