-Är blodpudding gjort av bajs eller?! frågar lilltjejen.
-Nä, så illa är det inte!
Men nästan. Hur trevligt är det med blod egentligen? Men det är billigt o bra och så älskar barnen det!
-Pappa, jag älskar dej! säger lilltjejen
-Tack! Varför då?
-För att du lagar så god blodpudding!
Ja, det är ju också något att vara älskad för! Pappas blodpudding är supergod. Mammas är bara god. Det beror på att han steker dom snabbt, så att dom fortfarande är bruna inuti, vilket blodpudding tydligen ska vara. Riktigt äckligt tycker jag. Får mig att tänka på skolans blodpudding, som inte ens var stekt utan bara uppvärmd. Brun och kletig. Om man överhuvudtaget ska få ner skiten, jag menar blodet, så ska det stekas ordentligt. Hårda som skosulor ska dom vara, då kan det faktiskt gå...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att växa i helighet Ibland i klara stunder ser jag alla förspillda tillfällen, så ofta de runnit mig ur händerna. Om och om igen har de lagt...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres...
-
Inströmmande Urgröpt Tömd Tillintetgjord Själen ett gapande sår En välsignelse - nu kan Du fylla mig strömma in i tomrummet När allt bry...
-
Tankar efter fastereträtt Fikonträdet Hugg ner tålamodet slut Utan frukt inget existensberättigande Trädgårdsmästaren ber bevakande låt st...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar