Lämpad för livet?

En namnlös känsla av att inte vara lämpad för livet.
Att på något sätt vara defekt.
Väsentliga delar saknas.

En IKEA-möbel där de färdiga borrhålen är på fel ställe.
Det fattas skruvar och gångjärn.
En känsla av oduglighet. 

En fruktan som om och om besannas.
Nej, jag är inte lämpad för livet. Inte på något sätt.
Inte det liv jag förväntas att leva. 
Inte lämpad för krav och prestation. 
Tappar mina blad i det hetsiga och snabba.
Vissnar i ytliga samtal, själen slokar när den utestängs. 
I sorl och ständigt brus kan jag inte blomma.
Och skona mig från meningslösa möten, då torkar jag fullständigt ut.

Men jag är lämpad för det liv Han har tänkt för mig. 
Det livet är jag ytterst lämpad för. 
Vilken gåva, vilken upptäckt!
Lämpad in i minsta detalj. 

Handgjord för tystnad och stillhet.
Särskilt utmejslad för reflektion.
Mottaglig och sensitiv.
Vidöppen för höga träd, för fält och hav.
Djupa möten där själar rör vid varandra.
Gjord för att leva med händerna mot himlen.
Där finner jag min inre sång, den jag är kallad att sjunga.

En sällsynt blomma - så säger hon.