Begravda drömmar

Rosenkindade storögda drömmar.
Fladdrande fjärilslätta drömmar.
Hoppfulla löftesrika drömmar.
Vad blev det av allt?

På bordet ligger mina härskna drömmar kvar. 
En ständig stinkande påminnelse.
Var det verkligen detta som en gång doftade så ljuvligt?
Jag hivar ner allt i soppåsen, vad annat kan jag göra, knyter igen och bär iväg det.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

I isande vind dukade mina drömmar under, inte ett steg till förmådde de att ta.
Kom och vaka med mig i novembernatt. 
Jag håller likvaka över mina drömmar.
En sista gång vill jag smeka den svala pannan, håll den mjuka handen och sedan blunda, se allt som det kunde ha blivit. 
En sista gång.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Jag begråter mina drömmar, klagar högljutt när kistan sänkes sex fot under marken.
Begravda drömmar.
Aldrig mer ska mina drömmar leka i trädens gröna kronor, aldrig mer ska de sjunga och aldrig mer ska de skratta.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Det talas om nya drömmar, framförda av sällsamma vindar.
Det kan måhända vara sant.
Lika sant är dock att dessa mina drömmar har stupat och fallit.
Min sorg är allt som inte blev och aldrig kommer att bli. 

Men jag ställer mitt fönster på glänt.