Detta kan aldrig vara moraliskt försvarbart!
Asylmottagandet är som de flesta vet vid det här laget en oerhört dyr och kostsam historia. Vi måste kunna och våga diskutera hur vi hjälper på ett effektivt och rationellt sätt. All rädsla och allt tassande kring denna fråga är av ondo och gynnar ingen.
Som med alla resurser är de ändliga (även om somliga inte tycks tro det). De pengar som finns ska användas med vishet och förstånd och då anser jag att det handlar om att hjälpa så många människor som möjligt på bästa sätt.
Det gör vi knappast idag. Vi lägger enorma resurser på en försvinnande liten grupp människor och sedan blundar vi för de mest utsatta. Om mina fem barn svalt skulle jag då inte dela brödet mellan dem, inte ger jag väl då ett av mina barn allt bröd?
Jag tvivlar inte på att många som kommer till Europa verkligen behöver hjälp, men faktum kvarstår; de mest utsatta har inte resurserna att ta sig hit.
Enligt UNHCR är 75% av de som kommer till Europa vuxna män! De svagaste och de i mest behov av hjälp; kvinnor och barn lämnas kvar. Det är ett mönster som är genomgående i alla katastrofer, det slår hårdast mot kvinnor och barn. Regeringen slår sig för bröstet och kallar sig en feministisk regering samtidigt väljer man att inte prioritera kvinnorna i flyktingpolitiken.
Sverige säger sig vara en humanitär stormakt. Hur kan det vara mer humant att välja att inte hjälpa de mest utsatta? Hur kan det vara mer humant att välja att hjälpa färre människor än fler människor? Jag få inte ihop det.
Sverige säger sig vara en humanitär stormakt. Hur kan det vara mer humant att välja att inte hjälpa de mest utsatta? Hur kan det vara mer humant att välja att hjälpa färre människor än fler människor? Jag få inte ihop det.
I en krissituation är det alltid det naturliga att hjälpa de mest behövande först. På akuten är det triage som gäller, det vill säga att man gör en bedömning så att de patienter som är mest brådskande och i störst behov av hjälp prioriteras, övriga får vänta eller skickas hem.
Vi kan inte hjälpa alla, vi måste prioritera. Varför triage inte gäller i den svenska flyktingpolitiken är för mig en gåta.
Kanske är det så att det helt enkelt känns bättre att hjälpa människor som man ser och kan ta hand om här? Kanske man då känner sig godare och mer självbelåten? Det är för många människor lättare att ge några kronor till tiggaren än att skänka till en hjälporganisation. Det beror troligtvis på att man ser ett direkt resultat och man känner sig godare. Det är mindre tacksamt att ge till något långt bort som man kanske aldrig ser resultatet av. Är det på samma sätt med Sveriges flyktingpolitiken? Att det är ett upplåst ego som styr: se så många vi har hjälpt, se så goda vi är i Sverige!
Att man nu tar från de allra mest utsatta talar man tyst om. Detta kan bara benämns med ett ord; skamligt!
Tillägg:
Detta är en dystopi men likväl en vad jag tror realistisk tanke; freden i Europa är hotad, det mest troliga är att vi kommer att få uppleva krig i någon form. Jag trodde för ett par år sedan att det var den ekonomiska krisen som skulle knäcka EU, idag tror jag snarare att det är hur EU klarar, eller snarare inte klarar att hantera flyktingströmmarna som kommer att knäcka Europa. Det är redan svåra slitningar inom EU och vad som händer nu kan mycket väl vara spiken i kistan.
Jag tänker ibland på hur det skulle vara att leva i ett krigshärjat land. Vad skulle jag själv ha för chanser? Det mest troliga är att jag skulle vara en av de många som blev var bland ruinerna. Jag hade troligtvis inte haft någon större möjlighet att ta mig ifrån eländet. Jag hade blivit kvar, jag och mina fem barn. Och vem hade hjälpt oss? Då hade jag varit tacksam om den fanns någon humanitär stormakt som satsade på de mest utsatta.
Mer intressant läsning:
http://erixon.com/blogg/2015/09/en-spricka-i-asiktskorridoren/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar