Vårmorgon

Regnet har dragit förbi.
Ett mjukt, stilla ljus över åkrar och ängar.

Häpen och hänförd tar jag emot denna vårmorgon. Jag upphör aldrig att bli förvånad.
Vårens ansikte lyser starkare för varje år.
Var det verkligen så här vackert förra året och året innan?
Hur har jag kunnat glömma?

De inre och yttre omständigheterna möts i ett nu och jag går i takt med mig själv.
Inte före, inte efter. Jag är här, mitt i mig själv.
Allt sammanstrålas i en glasklar punkt av frid.

Våren slår an en sträng i mitt inre, ett minne vi alla bär inom oss. En igenkänning, en längtan, ett rop från urminnes tider. Kallelsen hem.