Var ljus! Var frid!

Jag säger att han visst kommer att klara det. Jag förklarar hur han ska göra. Instruerar och lugnar.

Det är inget att oroa sig för, jag är ju med.

Och sen säger jag det: "Det är ju inte så svårt Erik fixar ju det och han går i en klass under dig!"

Han svarar mig snabbt, full av insikt: "Men jag är inte Erik! Jag är Daniel!"

Som jag skäms! Jag skyndar mig att be om ursäkt. Så rätt han har! Han är ju Daniel och ska inte vara någon annan. Aldrig! 

Varför envisas vi så ofta med att jämföra barnen med varandra? Och varför envisas vi med att jämföra oss själva med andra? Själv gör jag det dagligen...

Detta jämförande vittnar om att vi innerst inne inte är nöjda med oss själva och att vi ännu inte hittat vårt autentiska jag. 

Att vara människa är att bli människa! Det handlar om att mer och mer bli den som Gud har tänkt att jag ska vara. Och inte försöka bli någon annan. 

Jag läser orden och de träffar mig: "Var ljus! Var frid! Var Anna!"

Ordet existens kommer från latin och betyder ungefär "träda fram ur mörkret".

Det vill jag göra, träda fram. Här är jag! Som en ny födelse!

Det vill jag att mina barn ständigt ska få göra, träda fram och få lov att vara fullt ut det Gud har tänkt.