Hon frågar hur jag orkar.
Jag frågar hur hon orkar.
Vi förblir sedan tysta.
Båda vet svaret, inget mer behöver sägas eller förklaras. Vi vet att vi måste orka, fast orken inte finns där.
Vi måste gå ännu en bit fast hela kroppen och själen skriker efter vila. Vi bär det ingen annan kan bära.
Vi måste också bära vår egen rädsla, rädslan att gå under.
Tar aldrig mödans väg slut?
Jag ser på henne och tänker, är det inte nog nu, kan inte bara allt vända just nu!
Om jag bara kunde göra allt väl igen för dig min vän!
Så annorlunda allt kunde ha varit, ja så annorlunda.
måndag 29 augusti 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Dagordningen av Éric Vuillard Vilket språk och vilket budskap! Låt dig inte luras av den tråkiga framsidan, detta är en bok att sugas in i o...
-
“Västerlandets nederlag” Emmanuel Todd Medias ofta enögda analyser är både frustrerande och skrattretande. Därför var det med stort intres... -
Det är morgon och Gabbi har börjat dagen med en utomordentligt god intetion: "Idag ska jag inte ha låkigt"! Under hösten har den v...
-
Inströmmande Urgröpt Tömd Tillintetgjord Själen ett gapande sår En välsignelse - nu kan Du fylla mig strömma in i tomrummet När allt bry...