Till dig som slog min pappa

Det var min pappa du slog.
Min fina pappa.

Jag vill se dig, se dig i ögonen och berätta om min pappa.
Min pappa är den som alltid gör sitt yttersta, som visar sin kärlek och omtanke genom handlingar. Han vill inte döma, han ger alltid fler chanser.
Min pappa håller sig lugn som en filbunke vad man än säger.
Hans stubintråd når till Jupiters månar och längre än så.
Min pappa som jag älskar, det var honom du slog.

Men för dig är han bara en gammal gubbe som står i vägen.
Varför slog du? För att min pappa ser till att allt går rätt och riktigt till.
Jag antar att det var därför. Så lågt och så fegt.

Var är du? Var är din mänsklighet? Vad har du gjort mot dig själv?
Du är ung och stark, min pappa är en gammal man.
Och du slår. Hårt.
Hårt, rakt i ansiktet. Och så i ryggen. Min pappa slår inte tillbaks,
utan försöker fly.
Och du följer efter.
Blodet rinner ner på marken.
Min pappas blod. Det var min pappa du slog...

Du kom hit direkt eller indirekt på grund av ett krig. Min pappa kom också hit under ett krig, med en lapp runt halsen. Jag vet inte vad du har sett av lidande och smärta, vad du har fått erfara. Kanske finns det mycket mörker och hat i dig.
Kanske är det så, men aldrig någonsin kan det rättfärdiggöra din handling.
Det finns alltid ett val.

Jag fylldes av vrede och stor sorg när jag fick höra vad du gjort.
Jag ville skrika åt dig; vad har du gjort mot min pappa? Vad har du gjort?
Sen tänkte jag på Han som bad för sin bödlar och jag visste att jag också måste be, hur svårt det än kändes.
Jag bad för dig i dag. Jag bad för att jag inte skulle fastna i min vrede och jag bad för att du skulle återfå din förlorade mänsklighet. Att din hårdhet skulle mjukna. Att du skulle få inse din synd och få erfara Guds barmhärtighet.

Jag bad att du skulle se och förstå att det var min pappa du slog.