“Människors barn” av P.D. James 

“Människors barn av P.J James är en dystopi som utspelar sig i England 2021. (Skriven år 1992)

En katastrof har drabbat mänskligheten: alla män i världen är sterila. All framtidstro är borta och hopplösheten breder ut sig. Inga skrattande och lekande barn, lekplatserna har tagits bort för att man ska slippa påminnas om den tragiska verkligheten. Kvinnor leker med dockor i sin desperata längtan efter barn. England styrs av en diktator.

I detta nattsvarta mörker finns en liten grupp människor som trots  allt tror på förändring. Jag fann romanen intressant och gjorde flera kopplingar till den värld vi idag lever i. 

Romanen beskriver hur det mänskliga suddas ut. Att kunna föröka sig, lämna efter sig en ny generation, detta självklart mänskliga existerar inte längre. Vad människan skapat suddas också ut. Byggnader och vägar förfaller, byar står öde. Åkermark förvildas och spåren av människan sopas igen. De äldre uppmanas att begå självmord, för vem ska kunna ta hand om alla äldre? Mer eller mindre frivilligt skickas de ut på “den sista färden” i en båt på havet. 

Jag tänker på debatten om assisterat självmord. Idag är 40 procent av Sveriges läkare positiva till en legalisering. En siffra som ökat enormt. För alla ska ju få välja själva och ingen vill lida. Vad det gör med synen på människan och hennes värde tycks inte ingen bekymra sig över. Denna förskjutning kommer att få och får redan stora konsekvenser. 

Omegorna, den sista generationen av barn har vuxit upp. De har under hela sin uppväxt blivit bortklemade och ompysslade på alla sätt och vis. Man har satt allt sitt hopp till att i alla fall någon ska vara fertil, men ingen har infriat förhoppningen. Istället har de vuxit upp till arroganta och direkt grymma människor. De är de vackraste och de största, men samtidigt de mest ensamma och ömkansvärda, den sista generationen någonsin.

När jag läser om omegorna kan jag inte låta bli att tänka på vår tids curlingföräldrar och curlingbarn. Alla hinder sopas undan och barnen blir kungar i ett rike med en makt de inte är mogna för.

Att ingen kan få barn får stor konsekvenser för människors sexliv. Sex har blivit något helt oviktigt och ger inte längre någon njutning. Sex som är helt skilt från fortplantning beskrivs som “näst intill meningslös akrobatik”.

Är det inte något liknande vis ser i vår värld? Vi har tappat mycket av mystiken och heligheten kring det sexuella, tappat förtroligheten och närheten, den djupa kärleken. Istället handlar det mesta idag om att ta för sig, hitta den rätta tekniken och skydda sig mot graviditet och könssjukdomar.

Men har människor blivit så mycket lyckligare av den frigjorda sexualiteten?   

I denna mörka tid är det en diktator som styr, under någon slags demokratisk täckmantel. 

Ja, här har vi sannerligen paralleller till våra västerländska samhällen. Den hyllade demokratin sjunger sin svanesång. Det mesta är nog dessvärre bara ett spel för gallerierna. Makten säger gång på gång att man måste skydda demokratin genom att stoppa desinformation. Vad man egentligen vill göra är att begränsa yttrandefriheten. Man menar alltså att begränsad yttrandefrihet ska rädda demokratin. Var och en kan ju dra sina egna slutsatser.

Vad har vi vanliga medborgare för makt egentligen? När politikerna allierat sig med de globala storföretagen är den lilla människan överkörd för länge sedan. Man säger sig värna demokrati, vad vad värnar är nog snarare den egna makten.

I romanen sker äntligen det fantastiska, en kvinna blir gravid. Barnen som växer i henne är det värdefullaste världen har. Ingenting blir viktigare än att hon ska kunna föda sitt barn. Barnet är en ovärderlig skatt, en gåva, ett mirakel! 

Och jag tänker, tänk om vi kunde se varje graviditet på detta sätt! Tänk om vi skulle kunna förstå den gåva varje barn är. Så mycket som skulle se annorlunda ut i vår värld. Allt tal om människovärde ekar beklämmande tomt så länge som vi inte värnar de allra minsta i vårt samhälle. Hur kan vi hålla högstämda tal om människovärde när vi samtidigt slänger foster efter foster i soporna?

Romanen väcker tankar om det sant mänskliga. Vad händer med samhällen och länder där det mänskliga går förlorat, suddas ut och bleknar bort?

 

"Det perfekta plåstret" av Stina Oscarson

Jo, jag tycker mycket om den, diktsamlingen “Det perfekta plåstret” av Stina Oscarson.

Hon sätter fingret på det som skaver. Hon reser runt i vårt land, möter människor och sätter ord på det hon ser och hör. Hon finner att under det perfekta plåstret är det sårigt och blodigt.

När jag läser diktsamlingen får jag bilden av ett en gång vackert och ståtligt hus, som med åren har förfallit. Fler och fler bitar har lossnat och hänger lösa, vissa har redan ohjälpligt fallit till marken. Sverige, ett nedgånget hus med läckande tak. 

Men syrenen blommar och doftar ännu i trädgården. 

Hon vill tro på demokratin och på de fina idealen, men gång på gång får tron sina törnar. En demokrati i sönderfall.

Går den ännu att rädda?

Går samhällsgemenskapen att återskapa?

Det trygga folkhemmet?

Åh, jag känner hennes hopp och längtan. Något måste väl ändå gå att rädda?

Så mycket som vittrar sönder inför våra ögon.

Hon ser och beskriver den tunna fernissan som skiljer ett liv i en bostadsrätt och ett liv i rännstenen. Falluckan kan öppnas när som helst. Det blir smärtsamt tydligt, man kan inte vända bort blicken. Maskorna i skyddsnäten är alltför grova, många faller igenom. 

Hon vill in i det längsta tro att politikernas beslut vilar på goda ideal. Hon vill tro att den frihet (jämfört med andra länder) som vi i Sverige fick åtnjuta under coronatiden vilade på en ideologisk grund. Insikten att så inte var fallet smärtar. 

Själv tror jag att vi slapp lockdown av två anledningar, dels vår grundlag och dels att vi med vår polis inte skulle kunna upprätthålla en lockdown. Vi saknar helt enkelt kapacitet. 

Att vi slapp en lockdown handlar överhuvudtaget inte om politikernas önskan om att bevara vår frihet. Det ser vi ju nu när man vill ändra i just grundlagen för att vid nästa pandemi kunna genomföra en lockdown. Mycket obehaglig läsning här!

Trots allt hon ser tror hon på “den enskilda handlingens omätbara betydelse”. Mycket må falla, men detta kan leva kvar genom allt. 

Och hon lever som hon lär. Hon vågar själv vara lojal mot sina ideal och inte mot något varumärke. Hon låter det vara högt i tak, hon lyssnar och vågar ta debatten.

Och då blir hon varse hur smal korridoren är, trots att hon står på rätt sida, värnar flyktingar och papperslösa. Men att på ett bibliotek samtala med Nordisk ungdom, det slår tillbaka, ett enda litet felsteg tar henne ut i kylan. Hon ses som en förrädare. 

Men hon tror envist på samtalet, hon står fast och det hedrar henne.

En ärlighet lyser igenom i diktsamlingen “Det perfekta plåstret”

Och en desperation.

Vad händer med ett land där grundfundamenten har djupa sprickor?

Finns det någon framtid?

Vårmorgon

Min svältande blick äter hungrigt

trevande skir grönska

träd i flortunn vit skrud

glänsande svällande knoppar

fälten knappt skönjbart gröna 

Själens svältnöd stillas

Lättnad

Vinden bär med sig löften

Våga tro

Borta är nordan, vass och vrång

En ensam tumvante vid staketet

- en mardröm som inte finns mer

Se allt gör Han nytt! 

Märker du det inte?

I denna dunkla tid 2

Ensamheten, förvirringen, det gnagande tvivlet. Kanske jag trots allt har fel, det är fullt möjligt. Vem är väl jag att tro något annat? Sätta mig upp mot auktoriteter. Och ändå, jag kan inte kompromissa, kan inte hålla tyst och böja mig. Jag ser orättfärdighet och oförnuft, ja ren dårskap. 

Kan jag lita på mina sinnen? Kan jag lita på den inre kompassen? Dag efter dag, månad efter månad nås jag av helt andra budskap. 

Vi har sett hur fundament för västerländska demokratier rivs ner på ett ögonblick. Det som nyss tycktes vara orubbligt och fast, en självklarhet, löses upp och blåser bort i vinden. Givna rättigheter som alla åtnjöt tas ifrån oss, sedan ger man tillbaka en del av rättigheterna till de lydiga, de som följer makten.

Den senaste tiden har jag upplevt en illavarslande utsatthet. Jag utmålas som osolidarisk, en fiende, någon som människor spottar efter. Man fann i denna kris, liksom i alla kriser en syndabock. En syndabock är ett lovligt byte, saknar rättigheter och skydd. 

Vi som inte delar det rådande narrativet ska kartläggas; de ska ta reda på var vi bor, vad vi gör och hur gamla vi är. Vi förvägras att delta i samhället på lika villkor som alla andra. Vi har förtjänat att bli illa behandlade, förtjänat att lida. Människovärdet devalveras. Genom devalvering kan man rättfärdiga sitt beteende. De orena kan behandlas hur som helst.

Tydligare diskriminering kan det inte bli, mitt framför ögonen sker det. Prova att sätta in vilken annan grupp som helst, som skulle vara tvungna att visa intyg för att komma in på restauranger, i kyrkor och som nekas anställning osv, då framstår det än mer absurt. Dock har vi än så länge kommit relativt lindrigt undan i Sverige jämfört med många andra länder, där man nu bokstavligt kämpar för sin frihet.

Hur kan totalitära stater uppstå? Hur kan en massformation äga rum? De senaste åren har jag förstått allt mer av detta. 

Ett budskap kan vara hur ologiskt som helst, men trummas det in dag för dag som en sanning, i kombination med rädsla och skräck, ja då sker något med dina sinnen. Du börjar tvivla på vad du ser, du vacklar och kan inte stå emot. Alla säger ju något annat och det är alltid tryggare att tillhöra den stora massan. Ensam är du svag och utsatt. Hånad och bespottad. Dömd. Nej, då är det enklare att höra till, följa strömmen. 

Vi vill dessutom så gärna göra rätt. Lyda regler, vara duktiga och ordentliga och det är gott. Problemet är när reglerna är omoraliska. Kanske det finns ett visst inre motstånd, men det bryts snabbt ner, för vi gör ju rätt. Vi följer lagen, följer reglerna. Vi är föredömliga och det känns bra att tillhöra de laglydiga.

Vad händer sedan, när tvivlet trots allt växer sig större. Sprickan vidgar sig och ansträngningen att hålla ihop blir allt svårare. Sanningen tränger sig på, slår in en kil. En dov oro, man har kanske blivit lurad, manipulerad trots allt. För mycket som inte stämmer. De sa ju att om bara alla tar injektionerna kommer smittan vara över. De sa att injektionerna skulle skydda mot att bli smittad. Två skulle räcka. Nu är det tre och i vissa länder fyra. 

Detta är det svårast, när tvivlet fått fäste och den kognitiva dissonansen blir allt större. Till varje pris vill man hålla fast vid sin trygghet, man vill inte och vågar inte tro att de man satt sin lit till kanske inte stått för sanningen, ja kanske till och med medvetet ljugit. Det är helt enkelt för skrämmande. Hela världsbilden skulle då slås omkull, allt läggs i ruiner. Man vill inte se. In i det sista slåss man med näbbar och klor, försvarar det vacklande fuskbygget. 

Jämför lojaliteten ett barn känner till sina föräldrar, trots misshandel och vanvård, eller den misshandlade kvinnans vägran att se det uppenbara. Att våga se är för smärtsamt. Vem skulle man då sätta sin lit till? Att stå ensam är för de flesta värre än allt.

Kejsaren är naken redan innan någon säger det, men det krävs att någon vågar höja rösten för att alla ska se. 

Ett enda litet barn.

Tillägg: Någon jag känner sa att tilltron till vetenskapen och läkarna idag är av existentiell art. Och jag instämmer. Människor idag har tappat tron på Gud, men håller ännu fast vid tron på vetenskapen. Forskare och läkare är prästerskapet som man nu till varje pris vill hålla fast vid. Vaccinexperternas ord blir då heliga och sanna, omöjliga att ifrågasätta. Det de säger måste till varje pris stämma, för vad skulle man annars hålla fast vid? 

Min innersta fruktan

Kanske är jag trots allt inte välkommen

Frätande tvivel

Rösten viskar väsande 

Vem tror du att du är

Gör inga misstag

Du har ingen marginal

Det förstår du väl

Ett existensberättigande utifrån duglighet 

Därför måste 

allt vara rätt

kom i tid

var noggrann 

dubbelkolla och sedan kolla igen

inte

göra

vara

leva

fel

Minsta felsteg och jag utestängs

Livsrummet krymper 

Rädslan styr valen

Skammen skaver

Misslyckad

Livet slår

brottsjö efter brottsjö

bekräftar mina farhågor

inte välkommen

Jag avundas de självklara

De lyser så klart

De bara finns

till

De har en given säkrad plats

De vet att de

är

Djupaste längtan

Våga tro 

att jag trots allt är välkommen

Oändligt välkommen

Suscipe me

Glastemplet

Skuggor rör sig över marmorgolv

Tomma blickar, oseende ögon

Vända mot

Isgudinnan 

tronar blek och väldig 

Kräver offer

En efter en kallas de fram

Böjer knä vid vita tronen

Vrids ur till sista droppen

Krampar, skälver, svettbrytning i pannan

Efteråt: Inåtvänt leende 

Jag stormar mot glastemplet

Full kraft

Allt jag orkar och förmår

Såriga armar, splitter i ansiktet

Bankar och slår

Glaset sluter sig hårdare

Runt, runt går jag

I tysta cirklar

En dåres gång

...men Jerikos murar rasade tillslut

Lutar kind mot isande glas

Spanar genom imman

Hon där inne

Frysande

Om jag bara fick hålla dig

Livets prov

Provet i min händer

Svart text

Hårt och skoningslöst

Obegripliga frågor

Olösbara ekvationer

Min värsta fasa

Inte klara, inte kunna, inte förstå

Kämpar och sliter

Vill få svar på alla mörka varför

Då

Provet lyses upp

Inte en enda fråga behöver jag besvara, inte en enda!

Lämnar tomt rad efter rad

Under inre jubel

Vidare till nästa fråga

Inget behöver jag besvara! 

Endast för varje fråga 

böja mina knän

visa oförmåga 

total hjälplöshet

- överlåtelse

Blott så fullbordas mitt prov

Djupt nerifrån brunnens mörker 

Bara ett håll att rikta blicken

- uppåt