Närmare

Just när jag rätat på ryggen.
Vinden mojnat, ljus vid horisonten
och skimmer i vattnet.

Just då, isande kastvind.
Båten kränger till.
Vet vad som gäller omedelbart.
Vet att sträcka mig långt över förmåga.
Vet att orka fast kroppen klagar.

Kämpar mig blöt i dånade storm.
Halar segel, styr och öser vatten.
Samtidigt.
Själv.

Svär åt vind och brottsjöar. 
Vill inte mer. 
Slås omkull.
Magra armar håller fast.

Förbinder ett gapande sår.
Blöder igenom om och om igen.

Återstår; surra fast mig vid masten.

I vanmakten
I bitterheten
I förtvivlan

Där väntar Han.
Som alla vindar och vågor lyder.

Segersången

Fruktan, sorg och död.
Svidande nederlag för livet.
Hoppet lider skeppsbrott
i vedermödan.

Och ändå är detta inte allt.

Under det multnande, under all död,
under det gråa och tröstlösa.
Där väntar livet.

Vem ser liv i död?
Seger i nederlag?

Han som besegrade döden med döden.
Med genomborrade händer vred han 
vapnet ur ondskans hand.
Vände allt!
Ja, allt för evigt.

En dag bryter det igenom.
En dag täcks den svarta mullen av grönt liv.
En dag triumferar livet över döden.

Genom universum, från galax till svarta hål,
genom all obeskrivlig plåga,
genom förlamande vanmakt
- bryter segersången fram.

Mäktigare än allt.

Under natten

en dov smärta
en fladdrande längtan
en gråstum sorg

Mina tre följeslagare i livet.

I vilket ärende kommer ni?
Vad vill ni?
Vill härleda och förstå.

Famlar efter ledtrådar.
Efter botemedel.

Skaver och gnager.
Själens kroniska katarr.

Vill mota mina besökare på porten. 
Visa er inte här igen.
Envist kommer de åter. 

Under slitna kåpor en flyktig skymt av glänsande tyg.

En inbjudan. 
Kanske är det så, en påminnelse.
Och en vänlig sådan.

Hemlandet som kallar.

I dessa märkliga tider

Kassörskan sitter med blå plasthandskar, havregrynen är slut på hyllan och vaksamma blickar på bussen; det gäller att inte sätta sig bredvid någon som hostar. Nyhetssändningarna handlar bara om en sak. Allt hände så snabbt. 

Denna helg har jag ställt mig vid sidan av, försöka för en kort tid att hålla mig utanför den strömmande floden av information som ständigt kallar på uppmärksamhet. Det är svårt att tänka klart i allt det som händer. Jag försöker reda i tankarna. Här kommer några lösa trådar som jag tror hänger samman.

Det är uppenbart att det vi nu ser hända till viss del är en följd av den så hyllade globalismen. Aldrig tidigare har människan kunnat röra sig så snabbt och enkelt över jordens yta. En människa som ständigt är på språng och egentligen inte hör hemma någonstans, eller snarare överallt. Hon hyllas, hon är den nya världsmedborgaren. Utan ansvar och förpliktelser rör hon sig obehindrat över jorden. Detta är framtiden. Bort med alla gränser, nationer och stater är förlegat. Att virus färdas lika snabbt och lika långt som människan har man dock pratat tyst om. Baksidan av globalismen är inte lika skinande.

Med samma snabbhet som viruset färdas även den ekonomiska oron. Börserna faller världen över. Företag varslar och spår sin egen undergång. Alla är brickor i ett dominospel. Faller en faller alla. Världsekonomin står nu och gungar på sina globalistiska lerfötter. Och ropen höjs om en världsregering som ska rädda mänskligheten.

Vårt ekonomiska system är oerhört sårbart eftersom vår tillvaron är uppbyggd på konsumtion och ökade lån. Konsumerar vi inte faller mycket samman i samhället. Vi måste upprätthålla allt genom att hela tiden köpa och låna ännu mer, gör vi inte detta är krisen ett faktum. Grunden vi byggt vår tillvara på är byggd på lösan sand. Det ekonomiska system som vi byggt upp faller med jämna mellanrum samman, det har vi sett tidigare, för att sedan återigen byggas upp på exakt samma bräckliga grund. Nej, vi lär oss inte.

Men något kan vi kanske ändå lära, något verkligt och avgörande står på spel. För nu blottas livets och människans intighet som ett fult öppet sår och alla tvingas se vad som tidigare täckts över. 
Nakna, avklädda all vår självsäkerhet och självtillräcklighet tvingas vi stå inför livets alla pockande frågor. Och frågorna är många, det vi mödosamt försökt att täcka över med all vår ordning, effektivitet och rationalitet. Alla frågor vi ständigt dövat med underhållning, resor, shopping och mat. Under allt detta finns de verkliga frågorna: Vem är jag? Vart är jag på väg? Finns det en Gud? Vad händer när jag dör? 

Nu framträder en tydlig spricka i den välputsade fasaden. Där bakom finns människans alla stor varför, alla obesvarade frågor. Det är därför en sådan här kris inte bara handlar om själva krisen i sig, nej, det handlar om något mycket större och djupare: Vad är meningen med allt? Vi tvingas stirra det vi fruktar mest rakt i ögonen.

Och svaret, den verkliga lösningen är inte ett nytt vaccin, inte börsuppgång, inte mer effektivitet, inte större framgång. Dessa svar håller inte och någonstans är människan smärtsamt medveten om det. När allt går sin gilla gång då känns det fortfarande rationellt att hålla fast vid det man alltid gjort. Men nu vad ska man då hålla i? Vad är fast, vad består?

Mitt hopp och min tröst är detta enda: 
Jag tillhör Honom. 

Allt ska tagas ifrån mig.
Och allt ska ges mig!

Askonsdagen

Vi blir alla tecknade med svart aska. 
Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli.
Omvändelse, sorg över orätt.
Påminnelse om döden som väntar. 

Och ett segertecken! 
Vi är alla hans.
Vi tillhör honom.

Vart jag än vänder mig lyser korset. 
Varje människa bär hans sigill.
Jag uppfylls av jubel.
Detta är mitt vapen i alla min kamp.

När fruktan kommer och vill gripa mig vill jag ropa:
Jag tillhör Honom!

När onda minnen plågar vill jag ropa:
Jag tillhör Honom!

När min dödsstund kommer vill jag ropa:
Jag tillhör Honom!

Det hyperindividualistiska samhället

Idag är jag gästskribent på "Det goda samhället"

Jag lägger även upp texten här:

“Brukar ni fråga era elever vad de vill bli kallad?” 

Föreläsaren tittar uppfordrande på oss. Hon går igenom diskrimineringsgrunderna och har kommit fram till könsöverskridande identitet. Det blir knäpptyst i rummet, uppenbarligen är det inte så vanligt att någon lärare ställer den frågan till sina elever. Så nu får vi skämmas! Föreläsaren förklarar att det finns elever som kanske inte alls vill att vi använder det namn som står på klasslistan med tillhörande pronomen. Detta är något vi som lärare måste tänka på. Hon fortsätter tala om att vi måste respektera allas olikheter och allas lika värde.

Och det köper jag rakt av. Vad jag inte köper är kravet på att rätta sig efter och anamma en annan persons ideologi.

Vad innebär det att visa respekt för en annan människa? Ordet respekt används idag med en skulle jag säga förvrängd innebörd. Att visa respekt för någon är att visa aktning för annan människa, det är vad ordet egentligen betyder, men idag har det kommit att betyda mer än så. Den nya betydelsen är att du ska anpassa dig och anamma den andra personens ideologi eller religion. 

Det är en milsvid skillnad från den ursprungliga betydelsen och vi ställs idag inför helt orimliga krav. Anledningen till denna utveckling har att gör med att vi lever i ett 

hyperindividualistiskt samhälle.

Att visa någon respekt innebär att jag inte skrattar åt eller hånar en annan människa för hennes syn på sexualitet, religion, politik etc, men det innebär inte att jag måste anamma synsättet och anpassa mig. 

Jag kan fråga om en annan människas religion, visa intresse och lyssna. Jag visar respekt och förståelse, men jag anpassar mig inte. Jag går inte in under den andres regler och föreställningar. 

Jag kan lyssna på en annan människa som berättar om sin gränsöverskridande könstillhörighet. Jag kan visa respekt och förståelse, men jag anpassar mig inte till hennes ideologi. 

Denna distinktion mellan att visa förståelse och att rätta sig efter en annan människa, är otroligt viktig. Respekt för en annan människa kan omöjligt  innebära att jag ska inordna mig under hennes synsätt. I det sekulära samhälle som vi lever i måste vi kunna leva sida vid sida med varandra utan att ställa det orimliga kravet på att alla andra måste anamma någon annans synsätt. Idag finns det många högljudda grupper som kräver just att alla andra ska anpassa sig till deras synsätt. Och gör man inte det blir man anklagad för att vara respektlös och för att göra sig skyldig till diskriminering. 

Det finns de som menar att man inte ska ta kvinnor i hand när man hälsar och som menar att de inte vill bli expedierade av ett kvinnligt butiksbiträde. Är det min skyldighet att inordna mig under det synsättet?

Det finns de som ena dagen vill bli kallade Sara och nästa dag säger sig vara en Stefan, eller kanske till och med en rosa attackhelikopter! Är det min skyldighet att rätta mig efter den människans föreställningar?

Det säger sig självt att den blir ett omöjligt samhälle att leva i om vi ständigt ska inkorporera alla olika synsätt. 

Som svar på föreläsarens fråga: Nej, jag frågar inte mina elever vad de vill bli kallade. Lika lite som jag frågar om de kan tänka sig att ha en kvinnlig lärare. 

Jag använder det namn som står på klasslistan. Först och främst för att det är enklast. Klasslistan utgör helt enkelt en fast och tydlig utgångspunkt. Jag anser inte att detta på något sätt skulle vara respektlöst. 

Vi måste hitta sätt att kunna leva tillsammans i samhället. Lösningen kan inte vara att vi tvingas anamma alla möjliga och omöjlig synsätt. Detta är fel väg att gå och leder oss bort från verklig gemenskap. Om vi ska kunna leva tillsammans i ett samhälle måste vi leva utifrån vissa fasta punkter som är oss givna. Vi måste ha fasta hållpunkter som ger stabilitet. Är allt flytande har vi ingen grund att stå på och vi kan omöjligt bygga ett fungerande samhälle. 

Jag undrar om föreläsaren verkligen förstår vilka enorma konsekvenser det får om vi ska fråga eleverna vad de vill kallas. Detta måste sättas i ett större sammanhang. Vi måste våga se att konsekvenserna av individualism i förlängningen leder till att sann gemenskap omintetgörs. Individualismen är en bedräglig illusion som berövar oss det vi djupast längtar efter.

Idag är vi våra egna gudar och kräver att alla andra ska anpassa sig. Vi är alla härskare över våra privat små öar. Och de som närmar sig ska minsann erkänna mig som härskare innan de kliver ur båten. På min ö bestämmer jag vad andra ska tycka och tänka. På min ö är jag fri - det är bara jag!

Priset för denna frihet är dock svindlande högt: isolation. 

Vi är kungar på våra öar, härskar i ensamt majestät. I själva verket är vi skeppsbrutna, men det vill vi inte ens erkänna istället höjer vi våra röster och proklamerar vår fantastiska frihet, utan att begrunda det fängelse som vår ö har blivit. 

För människan har gemenskap i alla tider varit en fråga om överlevnad, ty så är människan konstruerad. Ett samhälle där möjlighet till sann gemenskap omöjliggjorts  är ohjälpligt på väg mot sin egen undergång. Att lämnas ensam i vildmarken var att gå en säker död till mötes. 

Isolation leder till död. 

Sann gemenskap leder till liv. 

Om vi skulle erkänna detta, erkänna att vi är skeppsbrutna och skicka upp våra nödraketer. Erkänna att vi inte är Gud, erkänna vårt behov av andra. Ja, då finns det en väg hem till sann gemenskap.

I skruvstädet

Det undre stenblocket: minnestortyr

Det övre stenblocket: framtidsfruktan

Inkilad däremellan 

Låst i ångeststädet 

Under dess tyngd

Sprattlande

Kämpande 

Väntande 

En ton

ett gryningsljus

en enda blick från Han som är

Och jag skulle bliva

Befriad

Väntar och förtröstar