Det hyperindividualistiska samhället

Idag är jag gästskribent på "Det goda samhället"

Jag lägger även upp texten här:

“Brukar ni fråga era elever vad de vill bli kallad?” 

Föreläsaren tittar uppfordrande på oss. Hon går igenom diskrimineringsgrunderna och har kommit fram till könsöverskridande identitet. Det blir knäpptyst i rummet, uppenbarligen är det inte så vanligt att någon lärare ställer den frågan till sina elever. Så nu får vi skämmas! Föreläsaren förklarar att det finns elever som kanske inte alls vill att vi använder det namn som står på klasslistan med tillhörande pronomen. Detta är något vi som lärare måste tänka på. Hon fortsätter tala om att vi måste respektera allas olikheter och allas lika värde.

Och det köper jag rakt av. Vad jag inte köper är kravet på att rätta sig efter och anamma en annan persons ideologi.

Vad innebär det att visa respekt för en annan människa? Ordet respekt används idag med en skulle jag säga förvrängd innebörd. Att visa respekt för någon är att visa aktning för annan människa, det är vad ordet egentligen betyder, men idag har det kommit att betyda mer än så. Den nya betydelsen är att du ska anpassa dig och anamma den andra personens ideologi eller religion. 

Det är en milsvid skillnad från den ursprungliga betydelsen och vi ställs idag inför helt orimliga krav. Anledningen till denna utveckling har att gör med att vi lever i ett 

hyperindividualistiskt samhälle.

Att visa någon respekt innebär att jag inte skrattar åt eller hånar en annan människa för hennes syn på sexualitet, religion, politik etc, men det innebär inte att jag måste anamma synsättet och anpassa mig. 

Jag kan fråga om en annan människas religion, visa intresse och lyssna. Jag visar respekt och förståelse, men jag anpassar mig inte. Jag går inte in under den andres regler och föreställningar. 

Jag kan lyssna på en annan människa som berättar om sin gränsöverskridande könstillhörighet. Jag kan visa respekt och förståelse, men jag anpassar mig inte till hennes ideologi. 

Denna distinktion mellan att visa förståelse och att rätta sig efter en annan människa, är otroligt viktig. Respekt för en annan människa kan omöjligt  innebära att jag ska inordna mig under hennes synsätt. I det sekulära samhälle som vi lever i måste vi kunna leva sida vid sida med varandra utan att ställa det orimliga kravet på att alla andra måste anamma någon annans synsätt. Idag finns det många högljudda grupper som kräver just att alla andra ska anpassa sig till deras synsätt. Och gör man inte det blir man anklagad för att vara respektlös och för att göra sig skyldig till diskriminering. 

Det finns de som menar att man inte ska ta kvinnor i hand när man hälsar och som menar att de inte vill bli expedierade av ett kvinnligt butiksbiträde. Är det min skyldighet att inordna mig under det synsättet?

Det finns de som ena dagen vill bli kallade Sara och nästa dag säger sig vara en Stefan, eller kanske till och med en rosa attackhelikopter! Är det min skyldighet att rätta mig efter den människans föreställningar?

Det säger sig självt att den blir ett omöjligt samhälle att leva i om vi ständigt ska inkorporera alla olika synsätt. 

Som svar på föreläsarens fråga: Nej, jag frågar inte mina elever vad de vill bli kallade. Lika lite som jag frågar om de kan tänka sig att ha en kvinnlig lärare. 

Jag använder det namn som står på klasslistan. Först och främst för att det är enklast. Klasslistan utgör helt enkelt en fast och tydlig utgångspunkt. Jag anser inte att detta på något sätt skulle vara respektlöst. 

Vi måste hitta sätt att kunna leva tillsammans i samhället. Lösningen kan inte vara att vi tvingas anamma alla möjliga och omöjlig synsätt. Detta är fel väg att gå och leder oss bort från verklig gemenskap. Om vi ska kunna leva tillsammans i ett samhälle måste vi leva utifrån vissa fasta punkter som är oss givna. Vi måste ha fasta hållpunkter som ger stabilitet. Är allt flytande har vi ingen grund att stå på och vi kan omöjligt bygga ett fungerande samhälle. 

Jag undrar om föreläsaren verkligen förstår vilka enorma konsekvenser det får om vi ska fråga eleverna vad de vill kallas. Detta måste sättas i ett större sammanhang. Vi måste våga se att konsekvenserna av individualism i förlängningen leder till att sann gemenskap omintetgörs. Individualismen är en bedräglig illusion som berövar oss det vi djupast längtar efter.

Idag är vi våra egna gudar och kräver att alla andra ska anpassa sig. Vi är alla härskare över våra privat små öar. Och de som närmar sig ska minsann erkänna mig som härskare innan de kliver ur båten. På min ö bestämmer jag vad andra ska tycka och tänka. På min ö är jag fri - det är bara jag!

Priset för denna frihet är dock svindlande högt: isolation. 

Vi är kungar på våra öar, härskar i ensamt majestät. I själva verket är vi skeppsbrutna, men det vill vi inte ens erkänna istället höjer vi våra röster och proklamerar vår fantastiska frihet, utan att begrunda det fängelse som vår ö har blivit. 

För människan har gemenskap i alla tider varit en fråga om överlevnad, ty så är människan konstruerad. Ett samhälle där möjlighet till sann gemenskap omöjliggjorts  är ohjälpligt på väg mot sin egen undergång. Att lämnas ensam i vildmarken var att gå en säker död till mötes. 

Isolation leder till död. 

Sann gemenskap leder till liv. 

Om vi skulle erkänna detta, erkänna att vi är skeppsbrutna och skicka upp våra nödraketer. Erkänna att vi inte är Gud, erkänna vårt behov av andra. Ja, då finns det en väg hem till sann gemenskap.