I dessa märkliga tider

Kassörskan sitter med blå plasthandskar, havregrynen är slut på hyllan och vaksamma blickar på bussen; det gäller att inte sätta sig bredvid någon som hostar. Nyhetssändningarna handlar bara om en sak. Allt hände så snabbt. 

Denna helg har jag ställt mig vid sidan av, försöka för en kort tid att hålla mig utanför den strömmande floden av information som ständigt kallar på uppmärksamhet. Det är svårt att tänka klart i allt det som händer. Jag försöker reda i tankarna. Här kommer några lösa trådar som jag tror hänger samman.

Det är uppenbart att det vi nu ser hända till viss del är en följd av den så hyllade globalismen. Aldrig tidigare har människan kunnat röra sig så snabbt och enkelt över jordens yta. En människa som ständigt är på språng och egentligen inte hör hemma någonstans, eller snarare överallt. Hon hyllas, hon är den nya världsmedborgaren. Utan ansvar och förpliktelser rör hon sig obehindrat över jorden. Detta är framtiden. Bort med alla gränser, nationer och stater är förlegat. Att virus färdas lika snabbt och lika långt som människan har man dock pratat tyst om. Baksidan av globalismen är inte lika skinande.

Med samma snabbhet som viruset färdas även den ekonomiska oron. Börserna faller världen över. Företag varslar och spår sin egen undergång. Alla är brickor i ett dominospel. Faller en faller alla. Världsekonomin står nu och gungar på sina globalistiska lerfötter. Och ropen höjs om en världsregering som ska rädda mänskligheten.

Vårt ekonomiska system är oerhört sårbart eftersom vår tillvaron är uppbyggd på konsumtion och ökade lån. Konsumerar vi inte faller mycket samman i samhället. Vi måste upprätthålla allt genom att hela tiden köpa och låna ännu mer, gör vi inte detta är krisen ett faktum. Grunden vi byggt vår tillvara på är byggd på lösan sand. Det ekonomiska system som vi byggt upp faller med jämna mellanrum samman, det har vi sett tidigare, för att sedan återigen byggas upp på exakt samma bräckliga grund. Nej, vi lär oss inte.

Men något kan vi kanske ändå lära, något verkligt och avgörande står på spel. För nu blottas livets och människans intighet som ett fult öppet sår och alla tvingas se vad som tidigare täckts över. 
Nakna, avklädda all vår självsäkerhet och självtillräcklighet tvingas vi stå inför livets alla pockande frågor. Och frågorna är många, det vi mödosamt försökt att täcka över med all vår ordning, effektivitet och rationalitet. Alla frågor vi ständigt dövat med underhållning, resor, shopping och mat. Under allt detta finns de verkliga frågorna: Vem är jag? Vart är jag på väg? Finns det en Gud? Vad händer när jag dör? 

Nu framträder en tydlig spricka i den välputsade fasaden. Där bakom finns människans alla stor varför, alla obesvarade frågor. Det är därför en sådan här kris inte bara handlar om själva krisen i sig, nej, det handlar om något mycket större och djupare: Vad är meningen med allt? Vi tvingas stirra det vi fruktar mest rakt i ögonen.

Och svaret, den verkliga lösningen är inte ett nytt vaccin, inte börsuppgång, inte mer effektivitet, inte större framgång. Dessa svar håller inte och någonstans är människan smärtsamt medveten om det. När allt går sin gilla gång då känns det fortfarande rationellt att hålla fast vid det man alltid gjort. Men nu vad ska man då hålla i? Vad är fast, vad består?

Mitt hopp och min tröst är detta enda: 
Jag tillhör Honom. 

Allt ska tagas ifrån mig.
Och allt ska ges mig!