"Mannen som aldrig byggde en veranda" Ylva Eggehorn

Hon skriver fint Ylva, tycker ofta att jag får nya perspektiv när jag läser henne. I den här boken förmedlar hon sina tankar om några olika bibliska gestalter. Hon lyckas med konststycket att göra dessa gamla gestalter levande och närvarande.
Detta är ingen recension av boken, utan tankar och bilder som fastnade hos mig och sedan växte.


Sara
Jo, hon skrattar. Jag förstod inte varför när jag var barn. Tyckte att hennes skratt var elakt och trossvagt. Hur kunde hon skatta åt Guds löfte?

Men nu hörs skrattet annorlunda, nu hör jag sårbarheten, längtan och bitterheten i skrattet.
Nu hör jag den torra hårda jorden som stelnat i ökenhettan. Som längtat, gråtit och hoppats år efter år. Hoppet som först vägrade att dö. Visst kommer regnet snart, det måste ju komma snart, men åren går och jorden stelnar. Hon slutar längta, för att överleva, inte en gång till vill hon se ökensanden färgas röd. Hennes inre sluter sig och förtorkar.

Och så äntligen kommer regnet! Men det tycks komma för sent. När man kämpat och lidit under mycket lång tid har smärtan blivit mer än bara smärta, den är hopvuxen med ens inre. Den har trängt in i varje cell. Vad kan uppväga allt detta lidande?
Jorden är för hård, inget vatten kan rinna ner. Det samlas i pölar och når inte in till den hårda kärnan. För att skydda sig, vågar hon inte börja hoppas igen, besvikelsen lurar runt hörnet och hotar att kasta sig över henne med alla kraft. Hon skulle inte klara att ännu en gång se hoppet vissna. Det hårda skrattet är hennes enda skydd.
Hur kan någon ens kräva att hon ska våga hoppas igen?

Men långsamt ska vattnet sippra ner in till den hårda kärnan.
Jorden mjukna, fröet gro och liv ska födas.



Isak
Det var bara en prövning.

Vägen dit upp är mödosam
bördan verklig
skräcken verklig
repen surras, kniven höjs.
Inte förringa det skedda, allt är verkligt och ändå är det bara en prövning
Gud står i kulisserna, fullt redo varje sekund.

I all deras nöd var ingen verklig nöd. En Herrens ängel frälste dem.

Och det tröstar mig, att allt bara var en prövning.
Ja, det tröstar mig något oerhört.

Men hur blev det med tilliten till far och till Gud?
Hur ska han någonsin kunna återfå tilliten?
Det oroar mig.

Vackra stenar

Vissa samlar på stenar - jag samlar på ord.

Vackra ord hamnar i min påse vid klapperstensstranden,
men även mörka och kantiga ord böjer jag mig efter.

Vänder och vrider på orden, väger dem i min hand,
känner tyngden, prövar hållfastheten.
Och sedan när jag hittat rätt sten fogar jag den till bygget.


Allt kan jag bygga med orden!
Storslagna scener, landskap jag aldrig sett, dofter och färger.
Smakar på orden och på ett ögonblick ser jag bilder.
Allt kan jag måla! En tavla med svepande drag, länge begrundar jag den knappt skönjbara bilden eller en tavla full med detaljer, där minsta lilla flortunna spets syns.

Jag bygger rösen med mina stenar för att minnas min vandring. Och kanske kan någon ensam vandrare få hjälp att finna vägen?

Jag skriver för att förstå, för att kunna se och ta på det som varit och är. Skriver för att se mitt inre landskap, där vindarna lekar tafatt och där underströmmarna går sina egna hemliga vägar. En känsla här, en tanke där.
Orden uppenbarar det dolda.
Orden synliggör.

Ord är blänkande ädelstenar, gåvor i mina händer.

Det händer, ja det händer att ingen sten vill passa in i mitt bygge.
förgäves söker jag efter den rätta formen och den rätta nyansen.

Det outsägliga låter sig sällan fångas i ord.
Fåfängt är mitt försök.
Sådana skimrande stenarna står inte att finna här.
Endast på den himmelska stranden.
Och jag längtar.

I begynnelsen var Ordet...

I juletid

Mitt i stridslarmet, kämpandes en övermäktig kamp.
Ångestens pilar söker sitt mål.
Brinnande oro ödelägger.
Svärd hugger drömmar i stycken.

Han kommer tyst över slagfältet,
banar sig en väg genom allt bråte.
Till fots, vapenlös med öppna händer.

Höjda svärd sänkes.
Pilar bryts i sin bana.
Skriken tystnar.

Och jag lyfter min blick.

Han kommer, han kommer, Fridsfursten, min Fridsfurste!
Han som ensam förmår stilla strider.

                                      Mitt olivträd blommar nu!

Reflektion över det rådande läget i Sverige.

Skottsalvorna hörs nu på nära håll och det hjälper inte ens att stänga fönstret. Röken från granater och bilbränder letar sig in genom de tunga järngrindarna och ringlar sig hela vägen upp in i finsalongerna. 
Det räcker inte längre att bo på den fina adresserna, även där skjuts, rånas och sprängs det. Ingen är heller skyddad mot våldtäkterna som skördar sina offer dag efter dag och rädslan sprider sig, är det jag nästa gång, min dotter, eller min vän som kommer att drabbas?

Den ena larmrapporten avlöser den andra. Det börjar gnällas ordentligt nu. Denna artikel gick att läsa i Di häromdagen "Det är allvar nu."
SVT varnar för konsekvenser av hör och häpna granatattacker! "Så stor skada gör en handgranat."  (Observera inledningen "När du kastar en granat..." Ungefär som om vi lite till mans kastar granater omkring oss! Så vanligt har det alltså blivit.)
Även dinosauriemedia börjar vakna och skriver om våldtäkterna. "Kvinna våldtagen av tre män- hur kan vreden inte vara större" 

Men vi måste komma ihåg att de flesta faktiskt har röstat för denna samhällsutveckling. Det är lite sent nu att komma på att det inte smakade. En del kanske invänder att de inte visste att det skulle bli så här illa. Ja, vad ska man säga, det krävs inte särskilt mycket intelligens för att kunna räkna ut att det blir problem när man släpper in ett stort antal människor med helt olika värderingar och bakgrund. Det blir även stora påfrestningar på hela välfärden. Sjukvård, skola och tillgång till bostäder är inget man bara trollar fram på ett eftermiddagsmöte.
De problem som vi ser i samhället idag är inte något som har uppkommit helt plötsligt utan det har varit ett sluttande plan. 
Och som bekant så rullar det dithän det lutar. För de som haft ögonen och förnuftet inkopplat har det varit lätt att se åt vilket håll det barkar under mycket lång tid. Varningsklockorna har ringt otaliga gånger och varningslampornas envetna blinkande har fortsatt år efter år. Det har varnats för exakt detta vi nu ser.
Men man har inte velat höra, man har inte velat se.
Men nu börjar det som sagt gnällas och det med all rätt, det är fruktansvärt att se att samhället faller sönder på detta vis, men kom ihåg, de flesta har röstat för detta.

Nu står vi här med skjutningar flera gånger i veckan, det ena efter det andra sprängdådet, massvåldtäkter, en välfärd som går på knäna och som lök på laxen har Sverige skrivit på FN:s migrationsavtal. Som om det inte räcker med de problem, förlåt utmaningar, som vi redan har.
Det finns många ordspråk som passar in på den rådande situationen.
"Som man bäddar får man ligga."
"Bättre att stämma i bäcken än i ån."
"Som man sår får man skörda."
Sår man mångkultur får man mångkonflikt. Enkel matematik.

Alla borde i detta läge fundera över innebörden av begreppet godhet. Är det godhet att ta emot människor och ge dem bostäder, samtidigt som vi låter våra egna medborgare gå hemlösa. Är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot terrorister som sedan dödar och lemlästar?
Är det godhet när vi tar emot unga män som sedan våldtar flickor och kvinnor. För vem är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, människor som målmedvetet propagerar för ett samhälle styrt utifrån sharialagar? Är det godhet?
Vad vi ser är ett samhälle som håller på att omformas i grunden, till något helt annat än vad det varit. Tyvärr är det ingen vacker metamorfos. Är det godhet och barmhärtigt att ta emot så många människor att samhället faller sönder? 
Vi måste våga se konsekvenserna av våra handlingar. Det är det enda sättet att förhindra att tillsynes goda handlingar i slutänden får ödesdigra följder.

Jo, jag tror att vi ska hjälpa människor som flyr från krig och förtryck, men knappast på det sätt som Sverige har gjort. Först och främst: vi ska hjälpa på plats. Varför det? För att de allra fattigaste och mest nödställda är de som sitter kvar i flyktingläger. Kvinnor och barn. 
Går det inte att hjälpa på plats ska vi noga avväga vilka som släpps innanför gränsen. Det ska sedan vara glasklart vilka regler som gäller: lär dig språket, följ våra lagar, tag del av ditt nya land och bli en god samhällsmedborgare.
En prövotid för medborgarskap borde vara en självklarhet. Begås brott under denna tid eller under asylsökningstiden är utvisning en självklarhet, för klarar man inte att hålla sig i skinnet ens den första tiden i Sverige så förstår jag inte anledningen till varför man ska få stanna kvar.

Jag vet att detta kan låta hårt och okänsligt, många vill så gärna vara "goda" och hjälpa alla, men vi måste vara hårda. 
Skälet är detta: 
För att slå vakt om vår frihet och om vår trygghet.
Vad vinner vi på om vår trygghet går förlorad? Hur ska vi då kunna erbjuda skydd och säkerhet i framtiden? Om vårt samhälle raseras har vi snart inget kvar att erbjuda. Därför måste vi vara hårda, för att säkra tryggheten. Vi måste värna om de människor som redan bor i Sverige och om de som har kommit hit. Vad är det för mening att vi tagit emot ett stort antal människor om vi sedan inte kan erbjuda dem trygghet? 
Jag har alltför många gånger försökt att trösta och lugna elever som bor i utsatta områden. Någon som fått en handgranat kastad mot huset, en annan vars kusin sköts ihjäl och som storgråtande sitter i mitt klassrum, någon som är helt uppskärrad eftersom hen bor precis vi busshållplatsen där en kille blev skjuten osv. 
Och jag skäms för att vi inte kan ge dessa människor trygghet, något som de såväl behöver. Hur ska jag kunna förklara det som sker?

Sverige befinner sig i en mycket kritisk situation. Dessvärre tror jag att klockan är fem i tolv och att tiden håller på att rinna oss ur händerna. Jag skulle inte bli förvånad om vi närmar oss ett inbördeskrig. Görs inget åt de stora problem som har uppkommit i kölvattnet av massinvandringen kan vi räkna med mer av följande:

Eskalerande kriminalitet där polisen helt enkelt inte på något sätt förmår upprätthålla tryggheten.
Som en följd av detta; en ökad polarisering där nynazistiska grupper och medborgargarden kommer att gripa till våld.
Strider mellan olika etniska grupper och en växande klanmentalitet.
Lönedumpning och uppluckring av arbetsrätten.
Riskerna är överhängande och uppenbara. I ett sönderslitet och splittrat samhälle är dessutom demokratin och yttrandefriheten i stor fara.

Jag hoppas och ber att mina farhågor inte ska besannas.
Trots allt ska man inte förtvivla. 
Jag läser romanen "Doktor Zjivago" där Pasternak skriver:

"Och kom ihåg! Man får aldrig inte ens under några förhållanden förtvivla. Att hoppas och att handla är vår plikt i olyckan." 

(För vidare läsning kan detta inlägg vara av intresse. "Sverige på fallrepet")

Tillägg: För er som är intresserade av vilka det är som skjuter rekommenderar jag denna artikel av Ann Heberlein "Vilka är det som skjuter? Om kultur och kriminalitet"

Recension “Det stora könsexperimentet”

Jag sitter på ett informationsmöte om undervisning i sex och samlevnad, bläddrar lite förstrött i de böcker som skickas runt tills jag fastnar för en rubrik med frågan:
“Hur vet jag vilket kön jag har?” 
På denna enkla fråga ges följande svar:
“Blunda och lyssna inåt! Vad känner du dig som? En tjej, en kille, en hen eller kanske något helt annat? Bara du själv kan avgöra!”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är absurt. Själv föreslår jag detta
enkla, om än i dessa dagar kontroversiella svar:
Öppna dina ögon! Böj huvudet neråt och titta. Du kommer garanterat att se svaret tämligen snabbt!

Genusideologin har kopplat ett stenhårt grepp över Sverige, likt en
jättebläckfisk med tentakler som slingrat sig in överallt: in i regeringen, in på universiteten, media, skola och ner till minsta dagisgrupp. Ingen kommer undan. Genomslaget är enormt och det är inte konstigt med tanke på att genusforskningen fått 400 miljoner kronor till sitt förfogande (år 2001-2011).
Det är därför med stor glädje och förväntan jag tar mig an boken
"Det stora könsexperimentet". 

I boken går överläkaren David Eberhard till storms mot radikalfeminismens mål att uppnå jämställdhet genom att skapa ett könlöst samhälle. Redan i bokens inledning torde propparna gå hos alla genusteoretiker. Eberhard har nämligen mage att påstå att det finns skillnader mellan män och kvinnor! Detta faktum backar han sedan upp med otaliga studier. Skillnaderna beror alltså inte på könsmaktsordningen som genusteoretiker bestämt hävdar. Han är dock mycket noga med att poängtera att skillnaderna mellan män och kvinnor återfinns på gruppnivå.

Genusteoretikernas föreställning att kön bara är en social konstruktion smular han sönder och samman. Istället landar han i ståndpunkten att vi är en produkt av både arv och miljö, där det biologiska arvet spelar en betydligt större roll än många tror.

Att genusteorier fått ett sådant genomslag beror enligt Eberhard på det postmoderna synsätt som råder i västvärlden idag. Inom postmodernismen finns inte några givna sanningar. Du är fri att skapa dina egna “sanningar”. 

Relativa sanningar är problematisk. Botemedlet mot detta är enligt Eberhard bland annat logik, biologi och statistik. Här har han helt klart en poäng. Logiska diskussioner lyser sannerligen med sin frånvaro i den offentliga debatten idag. Likaså oförmågan att kunna ta till sig fakta och statistik, man avfärdar det helt enkelt som irrelevant, helt i postmodernistisk anda. Den egna upplevelsen övertrumfar nämligen allt.

Det könsneutrala synsättet som råder på många skolor och förskolor ser Eberhard som helt förkastligt. På genusdagis väljer man att ersätta ord som flicka och pojke med barn eller kompis och att aktivt motverka könssegregerade lekar. Eberhard frågar sig vad som händer med dessa barn som inte får utlopp för sina naturliga instinkter. Det är inte långsökt att tro att det finns en koppling här till könsdysfori (dvs att kroppen inte överensstämmer med den upplevda könsidentiteten). 

Könsdysfori har ökat markant de senaste åren och allt fler könskorrigerande operationer utförs. Förslag har kommit från regeringshåll att barn ska kunna påbörja behandlingen utan målsmans tillstånd. Ren barnmisshandel enligt Eberhard. Ett barn kan inte på något sätt överblicka konsekvenserna av ett sådant irreversibelt beslut. Detta med könsoperationer är egentligen mycket märkligt, å ena sidan menar man att kön bara en social konstruktion, å andra sidan är det otroligt viktigt att alla ska få välja kön!

Eberhard slår hål på myten om osakliga löneskillnader. Det hävdas ofta att kvinnor drar det kortaste strået när det gäller löner i arbetslivet och på ytan kan det se ut så, om man jämför äpplen med päron. Dock tycker jag att Eberhard missar en mycket viktig ingång här. Jag menar att den stora ojämlikheten ligger i hur vi värderar olika slags yrken. Kvinnor har av naturen enligt Eberhard, en tendens att välja yrken med inriktning mot omvårdnad och socialt arbete. Om jämställdhet skulle vara på riktigt menar jag att typiskt kvinnliga yrken skulle ha samma lön och status som manliga yrken.

I slutet av boken tar han upp både #metoo och krisen i Svenska
akademin. Han ger sig även på att diagnostisera genusteoretiker och menar att de verkar uppfylla kriterierna för vanföreställningssyndrom. Den raljerande ton han använder sig av går lite väl långt här, men som psykiater kan han väl knappast låta bli att ställa diagnoser.

Boken vilar inte på någon kristen grund vilket gör att jag inte alltid delar alla ståndpunkter. Han klumpar t ex ihop kreationister med flat earthare. Lite bättre koll borde han ha! 
Bitvis är boken också tungläst med undersökningar staplade på varandra och boken hade tjänat på en hårdare redigering, men med det sagt kan jag ändå varmt rekommendera den. 

Boken utgör en betydelsefull motvikt till vårt genusmarinerade samhälle. Eberhard sticker verkligen ut hakan och visar tydligt att “kejsaren är naken”. I bästa fall får han på käften, ja jag säger i bästa fall, för då kanske en debatt kan uppstå, i sämsta fall kommer boken gås förbi i tysthet. 

Utopin om det könlösa samhället ser jag, som ett krig mot naturen och i förlängningen ett krig mot Gud. Detta uppror mot naturen kommer ofrånkomligt att föra oss ännu längre bort från oss själva, varandra och Gud. Vi får be och hoppas att utopin om ett totalitärt genusparadis stannar just vid en utopi.

(Denna recension publicerades i tidningen "Världen idag" 
den 29 nov. i pappersupplagan.)

Begravda drömmar

Rosenkindade storögda drömmar.
Fladdrande fjärilslätta drömmar.
Hoppfulla löftesrika drömmar.
Vad blev det av allt?

På bordet ligger mina härskna drömmar kvar. 
En ständig stinkande påminnelse.
Var det verkligen detta som en gång doftade så ljuvligt?
Jag hivar ner allt i soppåsen, vad annat kan jag göra, knyter igen och bär iväg det.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

I isande vind dukade mina drömmar under, inte ett steg till förmådde de att ta.
Kom och vaka med mig i novembernatt. 
Jag håller likvaka över mina drömmar.
En sista gång vill jag smeka den svala pannan, håll den mjuka handen och sedan blunda, se allt som det kunde ha blivit. 
En sista gång.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Jag begråter mina drömmar, klagar högljutt när kistan sänkes sex fot under marken.
Begravda drömmar.
Aldrig mer ska mina drömmar leka i trädens gröna kronor, aldrig mer ska de sjunga och aldrig mer ska de skratta.
Åh, mina drömmar, mina drömmar!

Det talas om nya drömmar, framförda av sällsamma vindar.
Det kan måhända vara sant.
Lika sant är dock att dessa mina drömmar har stupat och fallit.
Min sorg är allt som inte blev och aldrig kommer att bli. 

Men jag ställer mitt fönster på glänt.

Förtröstan

Gryningen kommer till mig som ett smycke, en glänsande ädelsten i min hand. Daggen glittrar i den gröna höstsådden, fälten rena och nytvättade.

Träden har klätt sig i praktfulla högtidskläder för att stråla en sista gång.
I skogen råder ännu nattens mörker och kyla.
Stegen skyndas på, längtar mot solen som skymtar där framme,
mot ängen och den vita dimman som upplöses i ljuset, mot värmen.

Solens strålar träffar mig, värmen känns omedelbart.
Och jag andas ut bävan.
Andas in sällhet.

Märkligt nog tänker jag på döden.
Och i det ögonblicket vet jag.
Just precis så här kommer det att vara.
Just precis så här!

Jag är redan där.
Hade Han kommit vandrande mot mig på stigen, hade jag inte blivit förvånad.
Innerligt skulle Han sluta mig i sin famn.