Reflektion över det rådande läget i Sverige.

Skottsalvorna hörs nu på nära håll och det hjälper inte ens att stänga fönstret. Röken från granater och bilbränder letar sig in genom de tunga järngrindarna och ringlar sig hela vägen upp in i finsalongerna. 
Det räcker inte längre att bo på den fina adresserna, även där skjuts, rånas och sprängs det. Ingen är heller skyddad mot våldtäkterna som skördar sina offer dag efter dag och rädslan sprider sig, är det jag nästa gång, min dotter, eller min vän som kommer att drabbas?

Den ena larmrapporten avlöser den andra. Det börjar gnällas ordentligt nu. Denna artikel gick att läsa i Di häromdagen "Det är allvar nu."
SVT varnar för konsekvenser av hör och häpna granatattacker! "Så stor skada gör en handgranat."  (Observera inledningen "När du kastar en granat..." Ungefär som om vi lite till mans kastar granater omkring oss! Så vanligt har det alltså blivit.)
Även dinosauriemedia börjar vakna och skriver om våldtäkterna. "Kvinna våldtagen av tre män- hur kan vreden inte vara större" 

Men vi måste komma ihåg att de flesta faktiskt har röstat för denna samhällsutveckling. Det är lite sent nu att komma på att det inte smakade. En del kanske invänder att de inte visste att det skulle bli så här illa. Ja, vad ska man säga, det krävs inte särskilt mycket intelligens för att kunna räkna ut att det blir problem när man släpper in ett stort antal människor med helt olika värderingar och bakgrund. Det blir även stora påfrestningar på hela välfärden. Sjukvård, skola och tillgång till bostäder är inget man bara trollar fram på ett eftermiddagsmöte.
De problem som vi ser i samhället idag är inte något som har uppkommit helt plötsligt utan det har varit ett sluttande plan. 
Och som bekant så rullar det dithän det lutar. För de som haft ögonen och förnuftet inkopplat har det varit lätt att se åt vilket håll det barkar under mycket lång tid. Varningsklockorna har ringt otaliga gånger och varningslampornas envetna blinkande har fortsatt år efter år. Det har varnats för exakt detta vi nu ser.
Men man har inte velat höra, man har inte velat se.
Men nu börjar det som sagt gnällas och det med all rätt, det är fruktansvärt att se att samhället faller sönder på detta vis, men kom ihåg, de flesta har röstat för detta.

Nu står vi här med skjutningar flera gånger i veckan, det ena efter det andra sprängdådet, massvåldtäkter, en välfärd som går på knäna och som lök på laxen har Sverige skrivit på FN:s migrationsavtal. Som om det inte räcker med de problem, förlåt utmaningar, som vi redan har.
Det finns många ordspråk som passar in på den rådande situationen.
"Som man bäddar får man ligga."
"Bättre att stämma i bäcken än i ån."
"Som man sår får man skörda."
Sår man mångkultur får man mångkonflikt. Enkel matematik.

Alla borde i detta läge fundera över innebörden av begreppet godhet. Är det godhet att ta emot människor och ge dem bostäder, samtidigt som vi låter våra egna medborgare gå hemlösa. Är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot terrorister som sedan dödar och lemlästar?
Är det godhet när vi tar emot unga män som sedan våldtar flickor och kvinnor. För vem är det godhet?
Är det godhet när vi tar emot människor som inte vill bli en del av det svenska samhället, människor som målmedvetet propagerar för ett samhälle styrt utifrån sharialagar? Är det godhet?
Vad vi ser är ett samhälle som håller på att omformas i grunden, till något helt annat än vad det varit. Tyvärr är det ingen vacker metamorfos. Är det godhet och barmhärtigt att ta emot så många människor att samhället faller sönder? 
Vi måste våga se konsekvenserna av våra handlingar. Det är det enda sättet att förhindra att tillsynes goda handlingar i slutänden får ödesdigra följder.

Jo, jag tror att vi ska hjälpa människor som flyr från krig och förtryck, men knappast på det sätt som Sverige har gjort. Först och främst: vi ska hjälpa på plats. Varför det? För att de allra fattigaste och mest nödställda är de som sitter kvar i flyktingläger. Kvinnor och barn. 
Går det inte att hjälpa på plats ska vi noga avväga vilka som släpps innanför gränsen. Det ska sedan vara glasklart vilka regler som gäller: lär dig språket, följ våra lagar, tag del av ditt nya land och bli en god samhällsmedborgare.
En prövotid för medborgarskap borde vara en självklarhet. Begås brott under denna tid eller under asylsökningstiden är utvisning en självklarhet, för klarar man inte att hålla sig i skinnet ens den första tiden i Sverige så förstår jag inte anledningen till varför man ska få stanna kvar.

Jag vet att detta kan låta hårt och okänsligt, många vill så gärna vara "goda" och hjälpa alla, men vi måste vara hårda. 
Skälet är detta: 
För att slå vakt om vår frihet och om vår trygghet.
Vad vinner vi på om vår trygghet går förlorad? Hur ska vi då kunna erbjuda skydd och säkerhet i framtiden? Om vårt samhälle raseras har vi snart inget kvar att erbjuda. Därför måste vi vara hårda, för att säkra tryggheten. Vi måste värna om de människor som redan bor i Sverige och om de som har kommit hit. Vad är det för mening att vi tagit emot ett stort antal människor om vi sedan inte kan erbjuda dem trygghet? 
Jag har alltför många gånger försökt att trösta och lugna elever som bor i utsatta områden. Någon som fått en handgranat kastad mot huset, en annan vars kusin sköts ihjäl och som storgråtande sitter i mitt klassrum, någon som är helt uppskärrad eftersom hen bor precis vi busshållplatsen där en kille blev skjuten osv. 
Och jag skäms för att vi inte kan ge dessa människor trygghet, något som de såväl behöver. Hur ska jag kunna förklara det som sker?

Sverige befinner sig i en mycket kritisk situation. Dessvärre tror jag att klockan är fem i tolv och att tiden håller på att rinna oss ur händerna. Jag skulle inte bli förvånad om vi närmar oss ett inbördeskrig. Görs inget åt de stora problem som har uppkommit i kölvattnet av massinvandringen kan vi räkna med mer av följande:

Eskalerande kriminalitet där polisen helt enkelt inte på något sätt förmår upprätthålla tryggheten.
Som en följd av detta; en ökad polarisering där nynazistiska grupper och medborgargarden kommer att gripa till våld.
Strider mellan olika etniska grupper och en växande klanmentalitet.
Lönedumpning och uppluckring av arbetsrätten.
Riskerna är överhängande och uppenbara. I ett sönderslitet och splittrat samhälle är dessutom demokratin och yttrandefriheten i stor fara.

Jag hoppas och ber att mina farhågor inte ska besannas.
Trots allt ska man inte förtvivla. 
Jag läser romanen "Doktor Zjivago" där Pasternak skriver:

"Och kom ihåg! Man får aldrig inte ens under några förhållanden förtvivla. Att hoppas och att handla är vår plikt i olyckan." 

(För vidare läsning kan detta inlägg vara av intresse. "Sverige på fallrepet")

Tillägg: För er som är intresserade av vilka det är som skjuter rekommenderar jag denna artikel av Ann Heberlein "Vilka är det som skjuter? Om kultur och kriminalitet"