Det ringa

Nu träder det fram ur skuggorna. Ensamt lysande obeskrivligt vackert.
Det lilla trädet i parken som ingen lagt märke till under hela sommaren.
Nu när mörkret närmar sig och kylan sänker sig då visar det sig i all sin prakt.
Ett oansenligt träd förvandlas.

Det obetydliga och ringa är det som en dag kommer att lysa klarast och starkast.

Tankar i natten

Jag är som ett jagat djur som just undkommit jägaren. Blickstilla står jag i skogen, lyssnande och spejande, beredd till flykt för minsta ljud. Jag vädrar faror överallt.

Vart jag än ser så ser jag lögn och förljugenhet. Jag ser på TV hur människor utan att blinka ljuger och ler.
Bara man använder de rätta orden. Ord som är omskrivningar, hala och lena ord. Då kan man  säga och skriva vad man vill, folk tuggar och sväljer smågodiset.
Klockorna klämtar, varningsropen ljuder, men ingen vill lyssna och ingen vill höra. Budbärarna tystas, hånas och skymfas. Lögn blir till sanning och sanning blir till lögn.

De som ljuger bäst är de som kommer längst. Vi lever i ett samhälle där de som slår sig fram och trampar på andra, är de smarta och lyckade. De som kan le och säga att de gör gott och samtidigt göra illa och ont. De är våra förebilder och våra hjältar. De som är sina egna gudar och lever ett liv i frosseri, de ser vi upp till och vill eftersträva.

Bakom det yttre skeendet finns mörka krafter som styr, jag känner vindarna från Mordor, hårda och råa. Det finns faktiskt de som vill kaos och förödelse. En del tycks fortfarande tro att det bara är någon enstaka galenpanna som vill krig. Det var ju det vi fick lära oss i skolan. Sanningen är tyvärr att krig är makt, att krig är pengar och många är de människor som dras till detta bländverk.

Jag har länge trott gott om människor, alltid velat se de goda avsikterna. Jag har trott att om någon sagt något så är det så. Trott att människor talat sanning. Ja, jag har varit naiv och det har jag bittert fått erfara på ett personligt plan. Stilla begrundar jag det faktum att jag år efter år blivit lurad och förd bakom ljuset. Smärtan är djup och svår.
Och kanske är det genom detta raster som jag nu ser på världen, kanske är det därför min bild blir så mörk. Eller är samhället och världen mörkare nu? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag känner en djup och skälvande fruktan för vad som komma skall.

Men mitt inre manar mig att hålla fast, om jag bara håller fast kommer det att sluta väl. Ingen ska inbilla sig att striden inte kommer att vara hård. Och jag är rädd för att inte bestå provet. Jag ber mina böner, surrar mig allt hårdare runt masten nu när vågorna går högre och högre.

Frestelsen att förtvivla är stor, när allt tycks vara förvrängt och förvridet.
Mitt vapen mot detta är att varje kväll i bön gå igenom dagen. Tillsammans vandra genom dagens händelser och då ser jag det goda och vackra som faktiskt finns där varje dag! Jag påminns om att Gud finns i mitt liv.

Allt det vanliga vardagliga blir en källa till tacksamhet.
Maten på bordet och vattnet i kranen är gåvor.
Höstträdets lysande färger och den nyplöjda åkerns glänsande mörka jord.

Mjuka barnarmar runt min hals som viskar i mitt öra: "Mamma du är den bästa mamman i världen, du är vacker som stjärnorna och Pluto!" (planeten!)

Då vaknar mitt hopp, det finns kärlek, det finns ljus och värme.
Det finns skönhet och renhet.
Och jag ber att hoppets flämtande låga ska få fortsätta lysa i vinden och mörkret.

Pengar från biståndet ges till asylmottagandet

Idag på SVT kan man läsa att pengar som skulle gå till bistånd nu går till asylmottagande. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/asylmottagandet-groper-ur-bistandet
Detta kan aldrig vara moraliskt försvarbart!
Asylmottagandet är som de flesta vet vid det här laget en oerhört dyr och kostsam historia. Vi måste kunna och våga diskutera hur vi hjälper på ett effektivt och rationellt sätt. All rädsla och allt tassande kring denna fråga är av ondo och gynnar ingen.
Som med alla resurser är de ändliga (även om somliga inte tycks tro det). De pengar som finns ska användas med vishet och förstånd och då anser jag att det handlar om att hjälpa så många människor som möjligt på bästa sätt.
Det gör vi knappast idag. Vi lägger enorma resurser på en försvinnande liten grupp människor och sedan blundar vi för de mest utsatta. Om mina fem barn svalt skulle jag då inte dela brödet mellan dem, inte ger jag väl då ett av mina barn allt bröd?

Jag tvivlar inte på att många som kommer till Europa verkligen behöver hjälp, men faktum kvarstår; de mest utsatta har inte resurserna att ta sig hit.

Enligt UNHCR är 75% av de som kommer till Europa vuxna män! De svagaste och de i mest behov av hjälp; kvinnor och barn lämnas kvar. Det är ett mönster som är genomgående i alla katastrofer, det slår hårdast mot kvinnor och barn. Regeringen slår sig för bröstet och kallar sig en feministisk regering samtidigt väljer man att inte prioritera kvinnorna i flyktingpolitiken.
Sverige säger sig vara en humanitär stormakt. Hur kan det vara mer humant att välja att inte hjälpa de mest utsatta? Hur kan det vara mer humant att välja att hjälpa färre människor än fler människor? Jag få inte ihop det.

I en krissituation är det alltid det naturliga att hjälpa de mest behövande först. På akuten är det triage som gäller, det vill säga att man gör en bedömning så att de patienter som är mest brådskande och i störst behov av hjälp prioriteras, övriga får vänta eller skickas hem.
Vi kan inte hjälpa alla, vi måste prioritera. Varför triage inte gäller i den svenska flyktingpolitiken är för mig en gåta.
Kanske är det så att det helt enkelt känns bättre att hjälpa människor som man ser och kan ta hand om här? Kanske man då känner sig godare och mer självbelåten? Det är för  många människor lättare att ge några kronor till tiggaren än att skänka till en hjälporganisation. Det beror troligtvis på att man ser ett direkt resultat och man känner sig godare. Det är mindre tacksamt att ge till något långt bort som man kanske aldrig ser resultatet av. Är det på samma sätt med Sveriges flyktingpolitiken? Att det är ett upplåst ego som styr: se så många vi har hjälpt, se så goda vi är i Sverige!
Att man nu tar från de allra mest utsatta talar man tyst om. Detta kan bara benämns med ett ord; skamligt!


Tillägg:
Detta är en dystopi men likväl en vad jag tror realistisk tanke; freden i Europa är hotad, det mest troliga är att vi kommer att få uppleva krig i någon form. Jag trodde för ett par år sedan att det var den ekonomiska krisen som skulle knäcka EU, idag tror jag snarare att det är hur EU klarar, eller snarare inte klarar att hantera flyktingströmmarna som kommer att knäcka Europa. Det är redan svåra slitningar inom EU och vad som händer nu kan mycket väl vara spiken i kistan.
Jag tänker ibland på hur det skulle vara att leva i ett krigshärjat land. Vad skulle jag själv ha för chanser? Det mest troliga är att jag skulle vara en av de många som blev var bland ruinerna. Jag hade troligtvis inte haft någon större möjlighet att ta mig ifrån eländet. Jag hade blivit kvar, jag och mina fem barn. Och vem hade hjälpt oss? Då hade jag varit tacksam om den fanns någon humanitär stormakt som satsade på de mest utsatta.

Mer intressant läsning:

http://erixon.com/blogg/2015/09/en-spricka-i-asiktskorridoren/

Flyktingströmmarna. Att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt i en orolig tid

Vi blir berörda på olika sätt när vi ser de fruktansvärda bilder som media kablar ut.
En del vill nu helt stänga gränserna för att rädda Europa undan flyktingströmmarna, hjärtat kallnar och stelnar. Andra låter huvudet bli en tryckkokare och säger att vi ska ta emot alla som söker sig till Europa.
Och debatten är inte längre än debatt, ingen lyssnar på någon längre. Ingen svarar på någons argument utan de enda svar man får är ett personligt påhopp. Mer än någonsin behövs en saklig och tydlig debatt där vi kan ta intryck och hjälpas åt i denna svåra tid.

Det jag skriver nu är mina tankar och reflektioner. Kanske har jag rätt, kanske har jag fel, det får tiden utvisa. Till att börja med tror jag att det finns några grundläggande frågor som vi måste ställa oss:

För det första vilka ska vi hjälpa?
Personligen anser jag att vi ska koncentrera oss på att hjälpa de som flyr från krig och förtryck.
Vi ska hjälpa de som har det allra svårast, de som sällan eller aldrig når Europa. De som är kvar i flyktinglägren och som överhuvudtaget inte har en chans att ta sig hit. De människorna som ingen ser behöver vår hjälp mest. Vi måste komma ihåg att många av de som tar sig till Europa inte alltid är de som behöver hjälpen allra mest. Jag tvivlar inte på att dessa människor har det svårt på många sätt, men som sagt de allra mest utsatta människorna når sällan fram till Europa utan sitter fast i ett flyktingläger.

För det andra hur ska vi hjälpa på bästa sätt?
Att som nu låta människor fly över Medelhavet i överfulla båtar är något som inte kan få fortgå. Människor dör alltmedan smugglarnas fickor fylls med sedlar. Det kan låta hårt, men jag tror att det inte finns något annat sätt än att göra som Australien, d v s patrullera havet och direkt skicka tillbaka båtarna. Ganska snabbt kommer då döden på Medelhavet att upphöra.
Men frågan kvarstår; hur ska vi hjälpa? I debatten har det kommit fram förslag om att människor ska kunna söka asyl där de befinner sig t ex i ett flyktingläger. Först när jag läste om förslaget förkastade jag det, men kanske är det en idé? Jag säger inte att det är lösningen, men det skulle ju öppna upp för att hjälpa de mest utsatta och den lukrativa människosmugglingen skulle om inte strypas iallafall minska på sikt.
Vi måste också se det rent ekonomiskt. Människor som inte flyr direkt undan krig och förtryck bör vi istället hjälpa på plats. Vi ska vara visa och förståndiga med de pengar som finns. Vill vi satsa på att hjälpa 1 familj som kommer hit till Sverige eller 100 familjer i ett flyktingläger så att de får en någorlunda dräglig tillvaro?

För det tredje vad blir konsekvenserna?
Vi kan inte sticka huvudet i sanden längre. Det blir stora konsekvenser när det sker folkvandringar. Ska vi kunna möta de problem som finns måste vi våga tala om dem på ett lugnt och sakligt sätt. I Sverige är ju som bekant integrationen ett sorgligt kapitel. Vissa områden liknar en krigszon, ambulanser som inte kan åka in utan polisförstärkning, brevbärare som inte vågar dela ut posten och kvinnor som trakasseras om de inte bär slöja. Ökad brottslighet (vad DN än säger) och starkare islamistiska krafter. Det handlar inte om att peka ut och svartmåla grupper, men vi måste lägga korten på bordet för att kunna lösa problemen!
Om vi vill att Sverige fortsatt ska kunna vara en fristad för människor på flykt måste vi ha en fungerande integration. Lag och ordning måste kunna upprätthållas. De människor som flyr hit ska inte behöva mötas av handgranater och skjutningar till vardags! Det är redan stora spänningar och slitningar i Europa, vill det sig illa kan denna fristad snart vara ett minne blott.
Jag är övertygad om att Sverige kan göra mycket mer för de människor som flyr. Och ja, jag tror att vi har möjlighet att hjälpa fler människor, men om vi ska klara det måste vi ha en integration som fungerar. Det är nyckeln, lyckas vi inte med det kommer polariseringen i samhället att öka och i förlängningen blir det förödande konsekvenser.
Vidare läsning som är mycket intressant och saklig om migrationens konsekvenser:  http://erixon.com/blogg/2015/09/serios-vetenskaplighet-om-migration-existerar/

Det talas mycket om en rättvis fördelning av de människor som kommer. Sverige och Tyskland tar som bekant emot betydligt fler än resten av de europeiska länderna. De flesta inser att det är orimligt i längden.
Försök har gjorts att påverka de övrig EU-länderna att ta emot fler människor, men utan framgång.
Sverige kan fortsätta att peka finger och beklaga sig över att de andra inte ställer upp, tyvärr kommer det med största sannolikhet inte att fungera. Ska vi få en rättvis fördelning måste Sverige helt enkelt sänka bidragen! De människor som kommer söker sig ju självklart till det land som är mest fördelaktigt.
Vill vi på allvar se en annan fördelning finns det ingen annan väg. Det generösa system som vi idag har är en av orsakerna till att människor riskeras sina liv för att ta sig hit.
Läsvärt är denna artikel av Ivar Arpi
http://www.svd.se/bidrar-sverige-till-doden-pa-medelhavet

Sist något om varför flyktingströmmarna ökar. Denna fråga borde egentligen komma först och det diskuteras alldeles för lite om detta. Vad är orsaken till den oroliga situationen i Mellanöstern? De är ju inte så att krig bara uppstår. Många tycks väldigt naiva och tro att "alla vill ju ha fred" och att krig liksom bara kommer som en annan naturkatastrof. Vi måste inse att de finns stater och grupper som inte vill ha fred! Krig är och förblir big business. USA:s inblandning i Mellanöstern är betydligt större än vad många tror. Skapandet av IS är ett exempel, allt enligt devisen söndra och härska. Som jag ser det är huvudorsaken till flyktingströmmarna USA:s destruktiva agerande i Mellanöstern.

Flyktinströmmarna är stora och svåra frågor. Politiker har bett oss att "öppna våra hjärtan" och nog är svenska folkets hjärtan öppna, det har vi sett inte minst de senaste dagarna. Men vi måste också öppna vårt förnuft, klokhet och vishet krävs. Vi måste använda både förnuft och hjärta och ständigt fråga oss: hur hjälper vi på bästa sätt och vad blir konsekvenserna för framtiden?
Ingen sitter inne med hela lösningen och ingen lösning är optimal, som så mycket annat i livet handlar det ofta om att välja mellan pest eller kolera, man får helt enkelt ta det minst dåliga alternativet.

Så låt oss lyssna på varandra och öppna både vårt hjärta och vårt förnuft!
Och låt oss vara ödmjuka och inse att det kan finnas lösningar som vi själva inte ser!

Vid havet

Tyngdlösa lätta dagar kommer till mig
Jag känner inte ens deras namn

Med utsträckta armar ligger jag på marken
Jag blir famnad av den välvda blå himlen

Syster Tystnad

Jag andas in tystnaden och den fyller mitt inre.
Jag rör mig sakta och med vördnad, rummet har blivit heligt.
Som jag har längtat efter dig Syster Tystnad!
Du är balsam för min trötta själ, livgivande vatten.
Du öppnar stängda dörrar, löser hårda knutar.
Du bjuder upp mig till dans.

Och vi dansar denna morgon, jag och tystnaden!

Vårmorgon

Regnet har dragit förbi.
Ett mjukt, stilla ljus över åkrar och ängar.

Häpen och hänförd tar jag emot denna vårmorgon. Jag upphör aldrig att bli förvånad.
Vårens ansikte lyser starkare för varje år.
Var det verkligen så här vackert förra året och året innan?
Hur har jag kunnat glömma?

De inre och yttre omständigheterna möts i ett nu och jag går i takt med mig själv.
Inte före, inte efter. Jag är här, mitt i mig själv.
Allt sammanstrålas i en glasklar punkt av frid.

Våren slår an en sträng i mitt inre, ett minne vi alla bär inom oss. En igenkänning, en längtan, ett rop från urminnes tider. Kallelsen hem.