Vid havet

Tyngdlösa lätta dagar kommer till mig
Jag känner inte ens deras namn

Med utsträckta armar ligger jag på marken
Jag blir famnad av den välvda blå himlen

Syster Tystnad

Jag andas in tystnaden och den fyller mitt inre.
Jag rör mig sakta och med vördnad, rummet har blivit heligt.
Som jag har längtat efter dig Syster Tystnad!
Du är balsam för min trötta själ, livgivande vatten.
Du öppnar stängda dörrar, löser hårda knutar.
Du bjuder upp mig till dans.

Och vi dansar denna morgon, jag och tystnaden!

Vårmorgon

Regnet har dragit förbi.
Ett mjukt, stilla ljus över åkrar och ängar.

Häpen och hänförd tar jag emot denna vårmorgon. Jag upphör aldrig att bli förvånad.
Vårens ansikte lyser starkare för varje år.
Var det verkligen så här vackert förra året och året innan?
Hur har jag kunnat glömma?

De inre och yttre omständigheterna möts i ett nu och jag går i takt med mig själv.
Inte före, inte efter. Jag är här, mitt i mig själv.
Allt sammanstrålas i en glasklar punkt av frid.

Våren slår an en sträng i mitt inre, ett minne vi alla bär inom oss. En igenkänning, en längtan, ett rop från urminnes tider. Kallelsen hem.

Liten tuva...

Det är ju bara en lapp från dagis att fylla i tider
Det är ju bara ett samtal till försäkringskassan att ringa
Det är ju bara en matsäck att packa
Det är ju bara ett utvecklingssamtal att boka
Det är ju bara en kalasinbjudan att svara på
Det är ju bara en synundersökning som ska bokas
Det är ju bara ett samtal till HSB:s felanmälan att ringa
Det är ju bara en tid hos barnhabiliteringen som ska ombokas
Det är ju bara en barnvakt som ska fixas
Det är ju bara en cykel som behöver lagas
Det är ju bara ett par större skor som behöver inhandlas

Det är ju bara ett liv som ska levas.

Vägen inåt, vägen hemåt

Du vill inte rusa fram på motorvägen igen, du vill slippa stressen och hetsen. Men hur? Du säger att det inte går att puttra fram i långsam fart på en motorväg. Och du har så rätt, det går inte!
Det går inte att köra sakta när alla runt omkring kör på i hög hastighet.
Det finns en del som försöker som sänker hastigheten lite grann och inte vill dras med i det allt snabbare tempot. Det går ett tag, det gör det väl, men fortare än de anar har de anpassat sig till det rådande tempot. Det tycks vara omöjligt att stå emot, omöjligt att få lov att köra i sin egen takt. Det pressar på allt hårdare runt omkring och vem äger den styrkan att stå emot?

Nej det går inte att köra saktare på en motorväg, det är dömt att misslyckas.
Lösningen står i att finna en annan väg! En mindre väg kanske bortglömd sen länge, svårframkomlig och snirklig. Och kanske det svåraste, det är så ensamt där, kan det här verkligen vara rätt väg?
En väg som heter enkelhet och förnöjsamhet. Att det faktiskt räcker. Det behöver inte alltid vara mer, större, snyggare, modernare. Något att visa upp och bli beundrad för.

Det finns en annan väg, vägen inåt, vägen hemåt.

Var ljus! Var frid!

Jag säger att han visst kommer att klara det. Jag förklarar hur han ska göra. Instruerar och lugnar.

Det är inget att oroa sig för, jag är ju med.

Och sen säger jag det: "Det är ju inte så svårt Erik fixar ju det och han går i en klass under dig!"

Han svarar mig snabbt, full av insikt: "Men jag är inte Erik! Jag är Daniel!"

Som jag skäms! Jag skyndar mig att be om ursäkt. Så rätt han har! Han är ju Daniel och ska inte vara någon annan. Aldrig! 

Varför envisas vi så ofta med att jämföra barnen med varandra? Och varför envisas vi med att jämföra oss själva med andra? Själv gör jag det dagligen...

Detta jämförande vittnar om att vi innerst inne inte är nöjda med oss själva och att vi ännu inte hittat vårt autentiska jag. 

Att vara människa är att bli människa! Det handlar om att mer och mer bli den som Gud har tänkt att jag ska vara. Och inte försöka bli någon annan. 

Jag läser orden och de träffar mig: "Var ljus! Var frid! Var Anna!"

Ordet existens kommer från latin och betyder ungefär "träda fram ur mörkret".

Det vill jag göra, träda fram. Här är jag! Som en ny födelse!

Det vill jag att mina barn ständigt ska få göra, träda fram och få lov att vara fullt ut det Gud har tänkt.

Efter striden

Kanonerna har tystnat, men röken ligger ännu kvar.
Skräcken har klingat av, själen slutat darra.

Jag står alldeles stilla i det tysta öde landskapet.
Ensam begrundande.
Vart går min väg nu?