Mitt lyckopiller

Hon kommer till mig som ett vitt litet lyckopiller varje morgon.
Kryper ner under mitt täcke. Nära, nära vill hon komma. Varm och mjuk av sömnen.
Stryker bort all min tvekan inför dagen.
Hon kommer med livet.

Mamma du är ett träd, säger hon och slår armarna runt min hals.
Ett träd tänker jag. Ett träd med stora starka grenar. Ett träd som står rakt och stolt, sträckande sig mot himlen. Ett träd som skyddar mot fallande regn.
Ja, ett träd ville jag var.

Mamma du är honung, säger hon och ger mig tusen pussar.
Honung tänker jag. Honung som lindrar och lenar. Söt och mjuk. Honung som värmer och läker.
Ja, honung ville jag vara.

Kom mitt älskade barn, ingen kan väcka mig som du!

Vimplar och vänliga människor!

Det vimlar av vimplar i inredningstidningar och bloggar. Och det är så mysigt tycker jag. Man blir så glad av dom, det känns som det är fest! Jag har länge tänkt sy egna men det har aldrig blivit av. (Troligtvis eftersom jag inte har någon symaskin.)
Men nu uppenbarade sig ett trevligt tillfälle, en vän skulle på semester och vi fick låna hennes hus och symaskin! På bordet hade hon lagt fram en hög med små tyger med söta, fina mönster. Så snällt!
Då var det bara att sätta igång! Problemet vara bara att jag inte kunde hitta sladden till symaskinen, så snopet. Jag letade som en tok.
Då kom en granne förbi som också skulle passa huset och jag berättade om mitt dilemma. Genast erbjöd hon sig att komma med sin symaskin. Och 10 minuter senare kom hon kånkande på den. Så glad jag blev! Jag känner mig så tacksam över alla vänliga människor som korsar min väg.

Så, då kunde jag börja.
Man kan ju sy vimplar på många sätt med jag gjorde en mall av papper och klippte ut två stycken tygbitar som jag la med avigsidorna utåt. Sedan sydde jag med raksömn men lämnade botten öppen. Därefter vände jag tyget rätt, strök det noga och sydde fast vimpeln på ett kantband.
Jag måste erkänna att det tog ganska lång tid, det var många år sedan jag satt och sydde med symaskin.
Men roligt var det och fint blev det!

Radioprogram!

Nåden, vägen till lycka! Mitt senaste radioprogram handlar att misslyckas och att vara mindre lyckad.
Vad är vägen till lycka? Lyssna här:

Kvällspromenad i vårsol

Ännu lekar solen i trädens skira blad.
Som ett barn som inte vill gå och lägga sig skrattar du
glittrande i bäcken.
Ännu håller du mörkret på avstånd.
Dröj kvar med ditt milda ljus över åkrar och ängar.
Kom och vinn seger över det mörka,
hårda och svåra. Värm oss lite till, dag för dag.
Som jag har längtat.
Jublet stiger upp inom mig som saven i träden.

Invandringspolitik. Hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?

Som vi alla vet är frågan om invandringen en het potatis. Debatten som förs blir sällan eller aldrig saklig. Skällsord slungas från den ena sidan till den andra och någon djupare debatt om frågan blir det egentligen aldrig.
Vad som borde diskuteras är frågan om hur långt Sveriges ansvar sträcker sig och vad det får kosta.
När detta är definierat borde nästa fråga vara, hur kan vi på bästa sätt kan hjälpa de mest utsatta.

Hur långt sträcker sig då Sveriges ansvar? Vem och vilka har Sverige som land ansvar för i en allt mer globaliserad värld? Det är tydligt att det finns starka krafter som menar att alla människor som vill ha Sveriges hjälp ska ha rätt till det. Man vill ha en gränslös värld. Man vill vara god och inte neka någon den trygghet som Sverige kan ge. Illegala invandrare (sk papperslösa) får allt fler rättigheter som tidigare bara medborgare kunde ta del av. Det har även börjat höjas röster om att de ska få rösträtt. Man menar att eftersom alla människor är lika mycket värda så ska ingen nekas att ta del av det goda liv som vi lever i Sverige.
Det låter ju fint. Men vad man aldrig nämner är kostnaden, aldrig. Någonstans tas dessa pengar ifrån.
Samtidigt som man propagerar för i det närmaste fri invandring går man till storms mot nedskärningarna i vården. Detta anser jag vara ett mycket märkligt agerande. Förstår man inget om enkel ekonomi? Har man ont om pengar kan man inte både köpa nya kläder och betala hyran. Man får prioritera.
Grupp ställs mot grupp, människor mot människor. Detta ska inte förnekas, så ser verkligheten ut. Och den stora frågan blir då, hur långt sträcker sig Sveriges ansvar?
En utmärkt och djupare analys om detta och den politik som drivs i Sverige kan man idag läsa på Dick Erixons blogg http://erixon.com/blogg/2013/05/vad-svensk-politik-saknar-civilitet-i-global-era/
Det är ett långt inlägg, men väl värt att läsa!

Jag anser att Sveriges ansvar först och främst gäller de egna medborgarna. Detta var en självklarhet för inte alltför länge sedan, men idag är man närmast rasist om man kommer med ett sådant uttalande.
I en familj är föräldrarnas främsta ansvar barnen. Fokus ligger på barnens behov. Låt oss säga att några föräldrar som har tre barn börjar försumma sina barn och istället lägger tid och pengar på ett grannbarn som har det svårt. I början kanske det beundras, men när deras egna barn tillslut knappt får någon uppmärksamhet längre, skulle vem som helst anse att föräldrarna helt missat sitt ansvar.
Föräldrar ska prioritera och favorisera sina egna barn! Allt annat är orätt! Föräldrarnas uppgift är att måna om sina egna barn. Det innebär inte att andra barn är mindre värda. Det finns en tydlig avgränsning när det gäller hur långt ansvaret sträcker sig; de egna barnen först, sedan i mån av tid och kraft andras barn.
På samma sätt anser jag att staten har ett särskilt ansvar för de egna medborgarna. Statens ansvar är inte att rädda hela världen och vara god mot alla. För det kostar pengar, skattepengar som ska komma medborgarna till del. Men om det finns enskilda medborgare som vill lägga tid och pengar på att hjälpa utsatta människor så ska det uppmuntras. Och den enskilda människans ansvar kan i denna fråga i vissa fall sträcka sig mycket långt. Detta synsätt innebär inte att andra människor är mindre värda!

Sverige är ett rikt land och vi har varit skonade från krig under lång tid. I omvärlden ser det annorlunda ut; svältkatastrofer och ohyggliga krig som aldrig verkar ta slut. Vi har helt klart ett ansvar att hjälpa och lindra nöden. Men man måste veta hur långt ansvaret sträcker sig och på den punkten råder tyvärr en allmän förvirring i Sverige. Om man ställer sig tveksam till den extrema invandringspolitik som idag bedrivs i Sverige så åker rasistkortet upp fortare än kvickt. Men det har inget med rasism att göra, inte från min sida iallafall.
Det är rimligt att föräldrar prioriterar och tar ansvar först och främst för sina egna barn.
Det är rimligt att ett land först och främst tar ansvar för sina egna medborgare och förvaltar skattepengarna väl. Allt annat är orätt.

Kvinnodagen

Ja, jag vet det är några dagar sent, men här kommer ett inlägg om internationella kvinnodagen!
Ännu en gång hittar jag något läsvärt som Helena Edlund skrivit:

"Det har vuxit fram ett delat Sverige, ett Sverige där vissa upprörs över könsfördelningen i bolagsstyrelser eller i melodifestivalsfinalen – samtidigt som få reagerar över könssegregerade skolklasser eller att män kan hindra sina fruar att gå på SFI-undervisning. Vi lever i ett land där myndigheter svär sig fria när ännu ett brutet besöksförbud slutar i katastrof och där högstadieflickor återvänder från sommarloven som gifta kvinnor utan att någon ställs till svars. /.../

Jag tror att det är hög tid att vi börjar ställa oss den frågan, hur obehagligt det än är. Jag vet att det finns saker vi helst vill hålla på armlängds avstånd. Jag vet att det är ”enklare” att förstå att flickor i Afghanistan eller Pakistan berövas sina mänskliga rättigheter, än att flickor i Sverige berövas sina. Jag vet att det är skrämmande att unga killar och tjejer anser det normalt (eller till och med fint) att kalla någon för hora. Jag vet att det är främmande att ta till sig att dina skattepengar används för att finansiera aborter som utförs på svenska sjukhus, enbart för att barnen är flickor. Jag vet att det är svårt att ta till sig att Sverige ligger näst högst i världens våldtäktsstatistik.Då är det enklare att tala om könsfördelning i styrelser och löneskillnader. Frågan är om det är viktigast?"

Ja, vad är viktigast? Det är en relevant fråga. Jag har många gånger till min förvåning insett att feminismen i Sverige alltför ofta väljer att blunda när det gäller kvinnoförtryck, då det handlar om andra kulturer. Då är man tyst och mumlar något om att man ska ha respekt för alla kulturer och religioner. Det låter ju fint, men det är ett stort svek mot alla tjejer och kvinnor som dagligen tvingas leva under hot och förtryck. Våld eller hot om våld ska inte accepteras vilken kultur det än handlar om. Svenska lagar om t ex äktenskap ska gälla oavsett religion. Det är förbjudet med barnäktenskap i Sverige och då ska ingen hänsyn tas till religion eller kultur. 
Även om hela släkten anser att en kvinna måste dödas för att upprätthålla hedern så är mord olagligt. Men i verkligheten ser det tyvärr annorlunda ut. Balkongflickorna faller ännu...Och vem för deras talan?

Lyckliga i alla sina dagar

Jag har nu läst Nina Björks bok "Lyckliga i alla sina dagar". Jag har även sett henne tala om boken i programmet "Min sanning" på Svt.

Här kommer några av mina tankar om boken och programmet.

Boken är en uppgörelse med det konsumtionssamhälle som vi lever i. Vi väljer och vrakar i det vi tror oss behöva och sedan när vi tröttnat byter vi ut det mot något nytt och fräscht. Och detta beteende är nödvändigt för att det kapitalistiska systemet ska kunna bestå. Slit och släng! Massproduktionen kräver en masskonsumtion. 

Detta synsätt har även kommit att prägla våra relationer. Tröttnar vi så byter vi bara partner. Vi har blivit marknadseffektiva även i våra relationer och frågar oss vad vi får ut av saker och ting. Vi vill ha nytt, ombyte och förändring. Detta synsätt vänder sig Björk emot och här tycker jag att hon har en viktig poäng, det är förödande om konsumtionssamhällets lagar och regler letar sig in i våra relationer. 

Boken inleds med orden "Jag tror att drömmen är sann. Mirakler kan ske. Om bara man vågar tro" Orden kommer från en Barbiefilm. Björk konstaterar att drömmar säljer som smör i solen. Drömmar står ofta i centrum för Disneyfilmer och hjältarna i filmerna får vad de drömmer om. 

Men Björk vill gå vidare bortom de individualistiska drömmarna. "Drömmen handlar om ett jag, medan utopin bär ett vi." Hon talar om en rättvis värld, om allas välbefinnande. Alla borde få möjligheten att leva ett värdigt liv. Hon nämner att 815 miljoner människor är kroniskt hungriga eller undernärda. Nog måste våra drömmar då handla om något mer än ett nytt badrum?

Men hur når vi utopin? Där finns det inga tydliga svar från Björk, och det säger hon också i intervjun att hon inte har några klara svar. Jag hade faktiskt hoppats på något mer på den punkten, kanske inte att hon presenterade någon hel lösning men iallafall någon tydligare riktning. Hon ställer frågorna och kommer med svidande kritik mot det samhället vi lever i, med viss rätt, men svaren är luddiga. Som jag ser det är hennes utopi någon form av kommunistsamhälle där allt delas lika, till var och en efter var och ens behov. En fin tanke, men som vi alla vet har det aldrig fallit väl ut i något land. Jag tror att hon innerst inne längtar efter det vi alla människor längtar efter; det förlorade paradiset, den goda världen. 

Lever hon då som hon lär? Nej, det erkänner hon att hon inte gör och hon menar att det inte heller kan avkrävas av henne eftersom hon lever i ett system som inte är kompatibelt med hennes utopi. På ett sätt håller jag med henne, man kan framföra kritik utan att själv vara perfekt, men det skulle ge mer tyngd åt det hon sa om hon t ex levde i en lägenhet på 63 kvm istället för 140kvm! 

Och man kan faktiskt leva på tvärs mot ett etablerat system, det går men det är oerhört krävande! 

Björks kritik mot det kapitalistiska samhället är många gånger berättigad. På ett lysande sätt beskriver hon hur reklamen lurar oss att köpa något. Reklamen använder sig av våra drömmar om gemenskap, värde och trygghet för att sälja sina produkter. Vi luras att tro att ett nytt kök också ska ge oss gemenskap och närhet. Produkterna tillskrivs det vi djupast längtar efter; därför köper vi. 

Detta är viktigt att genomskåda för att inte fastna i materialism och ett ständigt jagande efter mer.

Trots alla brister som det finns i ett kapitalistiskt system så måste man ju tycker jag i ärlighetens namn också visa på allt som det har gett oss. Vi har en enormt hög levnadsstandard och jag är säker på att Björk liksom jag tycker att det är rätt skönt med både rinnande vatten och värme i bostaden. Det är också rätt trevligt att kunna få god medicinsk vård. Om Björk menar allvar med sin kritik av vårt ohållbara samhälle kanske en koja i skogen skulle vara på sin plats! Men som sagt det är inte så lätt att leva som man lär.

Att någon lyckas uppfylla sina drömmar behöver ju inte per automatik leda till att andras drömmar dör. Det finns många företag, särskilt i USA som lägger stora summor på att hjälpa nödlidande, och som faktiskt förändrar livet för dessa människor. Vi tänker ofta att om någon vinner så måste någon annan förlora. Det behöver inte vara så, en vinst för någon kan generera vinster för många andra. 

I boken resonerar Björk kring frågan om arbete. Vad är egentligen ett arbete? I vårt samhälle är det tydligt vad som räknas som arbete, bara om du får betalt så är det ett arbete. Att det är så är ganska märkligt. Jag har också funderat på detta. Samma syssla som utförs kan ibland räknas som arbete och ge lön och ibland vara lika med "att gå hemma och dra" 
På helgerna hjälper jag gamla med påklädning, matlagning, diskning, bära ut sopor, medicinering osv. Det får jag betalt för. På vardagarna tar jag hand om fem barn, hjälper till med påklädning, matlagning, diskning, bär ut sopar och sätter på plåster.  Samma jobb, men helt utan lön och därmed inget arbete...Om jag däremot lämnat barnen till någon annan som gjort samma jobb så skulle det vara ett arbete!
Det är påfallande i vårt samhälle att det som traditionellt räknas som kvinnligt arbete ofta är oavlönat arbete. I vårt samhälle får ett arbete sitt värde och erkännande genom lönen. Får man då ingen lön ses det arbete som man utför som mer eller mindre värdelöst.
Björk förespråkar medborgarlön. Trevligt förslag, men jag har vissa betänkligheter hur det ska finansieras. Liksom högern tenderar att tro att jordens resurser är outtömliga och tillväxt är det enda ledordet, tenderar vänstern att tro att statens skattkista är utan botten. På något sätt måste ju kistan fyllas, frågan är bara hur och av vem. 

Jag fick många tankar efter att ha läst boken. Jag håller med om mycket av kritiken och frågorna, men jag anser att hennes kritik är alltför hård och vägen framåt lyser med sin frånvaro.