En reflektion med anledning av regeringens budget

Jag har den senaste tiden funderat mycket över godhet och ansvar.
Jag har fem barn som jag ansvarar för och försörjer. Varje månad ska mat, hyra och kläder betalas och det är jag som ska se till att det görs. Som förälder är det min primära uppgift att tillgodose mina barns behov nu och på sikt. Låt säg att jag inte skulle göra detta, låt säga att jag skulle välja att tillgodose andra barns behov på bekostnad av mina egna barn. Vad skulle hända då?

Tänk er att jag skänker bort det mesta av min lön till ett barnhem i Etiopien. Visserligen en god handling i sig, men mina egna barn skulle bli lidande. Konsekvensen skulle bli sämre mat, dåligt med kläder och i förlängningen vräkning. Jag kan lova er att folk skulle bli upprörda och det med all rätt!
Det skulle inte dröja länge innan socialen kom! En till synes god handling kan alltså trots allt vara av ondo. Att vanvårda sina barn är aldrig godhet hur goda intentioner man än har när man skänker bort pengarna till ett barnhem!
Låt säga istället att jag inte har några egna barn och skänker bort i stort sett hela min lön, eftersom jag är övertygad om att det är min uppgift att hjälp andra barn. Då kan vi tala om godhet eftersom konsekvenserna enbart drabbar mig och jag är villig att göra denna uppoffring.

I veckan som gick presenterade som bekant regeringen sin budget. Det som är slående är de ökande kostnaderna för migrationen. Det är den kraftigaste ökningen för en enskild budgetpost på flera decennier.

Är detta moraliskt riktigt? Jag anser att svaret på den frågan är nej av tre skäl:
För det första, vad är statens primära uppgift? Det givna svaret är att sörja för och ta ansvar för sitt lands medborgare i första hand. Det är därför det finns stater. Att då lägga enorma summor (som man dessutom lånat till) på människor från andra länder är inte försvarbart. Det är vanstyre och ett svek mot det egna folket.
Men är då inte alla människor lika mycket värda? Självklart är det så, varje människa har ett unikt människovärde, men det innebär inte att en enskild människa eller en stat ska ta ansvar för hela världens befolkning.
Jag som förälder prioriterar mina egna barn. Ingen skulle komma på tanken att anklaga mig för detta! Att jag ger mer till mina barn än jag ger till de hjälporganisationer som jag stöder, är inte ett uttryck för att jag skulle mena att barnen i andra länder har mindre värde, nej det handlar om hur långt mitt ansvar sträcker sig.
Principen är densamma för en stat, den primära uppgiften är och förblir det egna landets medborgare.

För det andra är detta inte ett kostnadseffektivt sätt att hjälpa människor. Kostnaden för migrationen beräknas bli 80-90 miljarder per år.  Jämför detta med UNHCR:s finansiering på 30 miljarder för 60 miljoner flyktingar. Mer läsning om detta: http://www.tino.us/2016/04/ny-prognos-for-asylkostnader/
De pengar vi lägger på ca 130 000 människor skulle alltså kunna hjälpa lågt räknat över 120 miljoner människor. Otroliga siffror om man tänker efter!
Det Sverige gör är inte godhet utan vansinne. Dessutom ska man komma ihåg att Sverige tar från sin biståndsbudget för att kunna finansiera migrationen. Det är oerhört cyniskt att ta pengar som skulle gå till de som har det allra svårast.

För det tredje bör man se på de långsiktiga konsekvenserna av migrationen. Vad är det för samhälle vi skapar? Blir det ett lugnare och mer harmoniskt samhälle? Om inte så är det inte rätt väg att gå. Som jag sagt tidigare, statens främsta uppgift är att värna och sörja för de egna medborgarna. Den migrationspolitik som har har förts under en lång tid skadar och underminerar den trygghet som vi haft i Sverige.
Bara under mars månad begicks 12 mord och 40 mordförsök enligt journalisten Elisabeth Höglund https://elisabethoglund.se/blogg/12-mord-och-40-mordforsok-sverige-mars-2016/
Vi kan inte förneka att detta har en stark koppling till den ökande migrationen. Sverige har ju också som bekant blivit ett fäste för terrorister. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Är det ansvarsfullt att föra en sådan politik? Det kan aldrig vara godhet att förstöra ett land.
Jag har på kort tid talat med ett par helt vanliga småbarnsföräldrar som överväger att lämna landet på grund av den otrygghet som råder. De ser ingen ljusning för Sverige som land. Riktigt så pessimistisk vill jag inte vara, men man måste vara realist och se verkligheten som den är. Det kommer bli oerhörda slitningar i Sverige framöver, med olika grupperingar och falanger som drar åt olika håll.

Jag är mycket kritisk till den migrationspolitik som idag förs i Sverige, men det innebär inte per automatik att jag skulle vara kritisk till de människor som kommer hit. Det tycks många ha oerhört svårt för att förstå.
Att kritisera en förd politik är inte detsamma som att kritisera de människor som kommer. De som kommer hit gör inget fel, jag hade gjort på samma sätt; tagit mig till det land som erbjuder bäst villkor.

Statens huvuduppgift är det egna landets medborgare men detta fråntar självfallet inte staten från ansvar för det lidande som pågår i världen. Som land kan vi och ska vi hjälpa! Men vi ska hjälpa där nöden är som störst och på ett kostnadseffektivt sätt. Och de människor som vi väljer att släppa in här ska vara de som bäst behöver vår hjälp!

Boktips: Gilead av Marilynne Robinson

Gilead av Marilynne Robinson är en lågmäld och finstämd roman om en gammal människas funderingar över livet. Prästen John Ames skriver till sin son för att lära honom något om livet som alltid är så mycket mer komplicerat och så mycket djupare än vi anar och förstår. Med värme vänder och vrider han på händelser och känslor. Han dissekerar sina egna motiv och känslor och väjer inte för det fula och mörka inom sig själv, samtidigt finns det hela tiden en blick av värme och medkänsla.

Berättartekniken är linjär, samtidigt som den är cirkulär. Robinson väljer att berätta kort om en händelse för att sedan flera gånger i romanen återkomma till samma händelse och gång på gång bygga på händelsen.

Robinson behärskar denna teknik till fullo, det är som om hon har förstått att om man ska förstå avgörande händelser i ens liv så måste man lämna de ett tag, för att sedan återvända med nya ögon och nya insikter.

Inget är så enkelt som det kan se ut vid första anblicken.

Ett tema som är genomgående i boken är en förälders kärlek till sitt barn och Guds kärlek till människan. Den förlorade sonens återkomst gestaltas av unge Boughton på ett mycket fint sätt.

Det som berörde mig mest i boken var reflektionen över Hagar och Ismael. (Berättelse från bibeln, Hagar och Ismael skickas ut i öknen och går en säker död tillmötes men de blir räddade av en ängel som visar en vattenkälla.)

Robinson skriver:

"Sådant är livet- vi skickar ut våra barn i vildmarken. Vissa av dem samma dag som de föds, tycks det mig, så lite som vi gör för att hjälpa dem. Vissa av dem tycks vara ett slags vildmark i sig själva. 

Men det måste också finnas änglar och vattenbrunnar. Också vildmarken, schakalernas hemvist, tillhör Herren. Det får jag inte glömma."

Så sant och så vackert skrivet! Hur gärna vill man inte skydda sina barn från allt ont och hur oförmögen är man inte till denna uppgift. Men änglar finns, det vet jag, och vattenbrunnar också. Det får vi aldrig glömma.

Gulag-arkipelagen

Jag har under denna fastetid tagit sällskap av Alexander Solsjenitsyn och hans verk "Gulag-arkipelagen" som består av 7 delar. Verket är omfångsrikt och knappast någon upplyftande läsning och ändå är det oerhört givande att läsa dessa böcker. När man läser om allt vansinne, miljoner människor som blir fängslade utan anledning, torterade, tvingade till omänskligt slavarbete och dödade, då kan man inte annat än bli tacksam, oändligt tacksam för alla saker i vardagen som är så självklara.
Jag behöver inte slåss för brödet, jag slipper sova direkt på frusen mark i sibirisk vinterkyla, ingen loppor och löss som biter sönder hela kroppen. Ingen som misshandlar mig, ingen isoleringscell och inga vakter som riktar sina gevär mot mig. Med detta i bakhuvudet känns sängen och täcket mjukare och varmare, maten ljuvligare och duschen en ren lyx! Perspektiv mina vänner, perspektiv!

Han skriver febrigt och hetsigt, som om han är rädd att tiden eller minnet inte ska räcka till. Tempot är högt, händelser och namn staplas på varandra som stenar i ett bygge. Och lidandets katedral som byggs är väldig och liknar inget annat.
Stalinterrorn inleddes redan under Lenintiden men växte allt mer i omfattning och allt fler läger byggdes i det väldiga Sovjetunionen. Lägren var inte i första hand utrotningsläger utan slavläger. Fångarna tvingades att under mycket knappa förhållanden bygga kanaler och järnvägar, oftast helt utan moderna verktyg och maskiner. Många gick under men de ersattes snabbt av ny fångar och så kunde byggena fortskrida.

Liksom i mycket övrig ryskt litteratur är det anmärkningsvärt många namn och det är omöjligt att inte förundras över hur han lyckas hålla reda på alla människor och namn.
Det är mycket text och jag ska ärligt säga att jag inte läst vart enda ord, stundom blir det för mycket av allt. Samtidigt känner jag någon slags skyldighet att ta del av varje händelse och varje namn, som om det skulle göra någon skillnad för alla de som led och dog. Men ändå, någon slags upprättelse är det väl att människor får läsa om vad som faktiskt skedde, jag vill tro det.
Det väcks många frågor när man läser dessa böcker, en fråga jag ställer mig är om och i så fall hur människorna i Ryssland och de före detta Sovjetstaterna gjort upp med det förflutna. Debatteras det idag? Hur tänker människorna om det som hände och vad man själv gjorde. Åtskilliga angav både vänner och familj och bidrog på så vis till lidande och död. Förräderi och skräck genomsyrade hela samhället. Hur bearbetar man det? Ser man det som en nödvändighet som var oundviklig? Eller skäms man för det och bär det som en börda?
En annan fråga som väcks är hur man kan gå igenom detta helvete med kroppen och förståndet i behåll. Det tycks i det närmaste omöjligt. Och många var ju de som gick under, men några tog sig igenom. Författaren lyckades behålla både livet och förståndet och även sin humor!

Del 4 "Själen och taggtråden" är lite lugnare skriven och mer sammanhållen till sin form. Här reflekterar Solsjenitsyn över vad fängelse- och lägertillvaron gör med en människa. Två vägar ser han, demoralisering eller förädling. Hur kommer det sig att en människan väljer den ena vägen och blir "mer människa" i lägret, godare och varmare, medan den andre blir "mindre människa" och allt mer omänsklig?
Det fanns de som lyckades att undvika att förvränga sin själ trots allt de utsattes för.
Den förklaring han kommer fram till är följande:

"Vore det alltså inte riktigare att säga, att inget läger i världen kan demoralisera den som har en motståndskraftig inre kärna i stället för den där ynklga ideologin att 'människan är skapt för lycka', som har piskats ur en redan efter det första rappet av förmanskäppen?

Den, som demoraliseras i lägret, har inte heller tidigare berikats av någon moral eller andlig fostran..."

Han menar att i varje hjärta hur ont det än är "finns ett litet godhetens brohuvud kvar" och på samma sätt i ett gott hjärta finns ett litet outrotligt brohuvud av ondska. Kampen mellan det onda och goda skär tvärs igenom  varje människohjärta. Det handlar om att bevara den inre kärnan av godhet och på så vis förädlas mitt i all skräck och ondska.

För Solsjenitsyn blev hans upplevelser av ondska och lidande något som gjorde honom mer mänsklig och han kan hur otroligt det än låter skriva: "Fängelse jag välsignar dig!"

"Jag trodde länge, att det var gott som faktiskt var förödande för mig och jag gick alltid i motsatt riktning mot den jag velat gå. Men på samma sätt som vågorna slår omkull den ovane badaren och kastar upp honom på land har olyckorna tvingat mig att återvända i vånda. Och endast därigenom har jag kunnat följa den väg jag alltid velat gå."

Sist men inte minst ställer man sig frågan vilken väg man själv skulle gått. Visst önskar man av hela sitt hjärta att man skulle valt den goda vägen och inte blivit en angivare eller en som ryckte brödet ur medfångens händer. Och tåligt uthärdat allt lidande. Ja, man önskar, men verkligheten säger något annat; minsta motgång gör mig på dåligt humör, att bussen är sen och vädret är grått kan räcka.
Nej, jag är inte redo långt därifrån.
Och ändå är kallelsen i varje stund att göra sitt hjärta redo.

Vill man veta mer om Stalin är denna serie på SVT-play mycket intressant och fruktansvärd.
http://www.svtplay.se/video/4792876/varldens-undergang-stalin/varldens-undergang-stalin-sasong-1-avsnitt-1
(Jag måste säga att Stalin kommit lindrigt undan i historiebeskrivningen i alla fall när man tänker på vad man fick lära sig i skolan om honom. Den ondaste var alltid Hitler medan Stalin fick något av förlåtelsens skimmer över sig eftersom han ju kämpade mot Hitler. Vem som var ondast och orsakade mest lidande och död är omöjligt att spekulera i, men Stalin var långt värre än vad många tror.)

Våga prata om de svagbegåvade i skolan!

Det finns många märkligheter i skolans värld. Något av det märkligaste är att alla elever antas vara i princip lika konstruerade och med samma möjligheter att nå de högt uppställda målen. I de fall där eleverna inte når målen beror det på den tråkiga och oinspirerade läraren, (skicka hen på en studiedag om entreprenöriellt lärande och lite formativ bedömning) alternativt att eleven fått för lite stöd och uppmuntran. Sällan eller aldrig hör man idag att det kan tänkas bero på elevens bristande intellektuella förmåga, att eleven helt enkelt inte har kapaciteten för att nå målen.

Själv jobbar jag i skolans värld men inom särskolan, där är det helt naturligt att elever har olika förmågor och alla är helt medvetna om att de som går på särskolan har ett IQ-värde under 70. Eleverna har sina begränsningar och det är som det är. Naturligtvis gör vi allt vi kan för att varje enskild elev ska komma vidare och utvecklas, men har man en lindrig utvecklingsstörning så finns det helt enkelt en gräns för vad man kan klara av. Med vissa elever ser vi en fantastisk utveckling med våra mått mätt, medan med andra får vi tyvärr konstatera att de troligtvis inte kommer att komma så mycket längre.

Och det är om denna gräns som jag vill att vi ska tala mer om! Alla elever oavsett skolform har en gräns och den gränsen ser olika ut för olika elever. Det är vansinnigt att inbilla elever att de kan nå ett mål som de faktiskt inte har förutsättningarna för att nå. Har de inte den intellektuella förmågan så är det helt enkelt en omöjlighet! Det är betydligt enklare att se detta inom idrottens värld. Det är uppenbart för var och en att en vältränad man med långa ben har betydligt bättre förutsättningar för längdhopp än en överviktig man med korta ben. Visserligen kan den överviktige träna och på så vis skapa bättre förutsättningar, men benen är och förblir korta och ingen skulle komma på tanken att säga till honom att du kan nå lika långt som den andre mannen. Den kortbente mannen har helt enkelt sina fysiska begränsningar.
I idrottens värld är det helt självklart att väga in de fysiska möjligheterna och begränsningarna.

Det är svårare i skolans värld. För det första är det sällan som det syns på en elev vilken intellektuell förmåga hon besitter och för det andra finns det ingen plan för de elever som helt enkelt inte kan nå målen.
För mantrat är att alla kan nå målen bara de får rätt stöd! Detta är inte sant och ett stort svek mot de elever som faktiskt saknar förmågan. Det är också ett svek mot alla lärare som sliter sitt hår för att få elever godkända och som tyvärr alltför ofta (tror jag) låter elever passera trots att de egentligen inte nått målen.

Om man ser på en normalfördelningskurva över IQ, (jag är medveten om att det inte bara handlar om IQ för att lyckas i skolan men det har dock en ganska betydande roll) ser vi att det finns ett relativt stort spann mellan ca 70-85. Denna grupp brukar kallas svagbegåvade, en grupp som inte har rätt att gå på särskolan men som har stora svårigheter att klara den vanliga skolan. Dessa elever utreds här och där och man försöker på alla möjliga sätt komma på en förklaring till varför de inte lyckas i skolan. De tillskrivs ofta olika bokstavsdiagnoser och så tror man att det är där problematiken sitter. Jag tror inte att det alltid är hela sanningen, kan det vara så att rotproblemet bottnar i att de är svagbegåvade?




Förr i tiden när inte alla gick i skolan var det självklart att prata om intelligens, de elever som hade "läshuvud" uppmuntrades att studera vidare. Idag ska alla gå på gymnasiet och helst även universitetet. Vi lever i ett otroligt avancerat och krävande samhälle. Om du ska passa in ska du ha en gedigen utbildning, vara socialt kompetent och dessutom helst vara snygg också! Det finns få enkla jobb att söka idag, vilket innebär att en stor grupp människor inte har någon plats i dagens samhälle.
Detta tror jag är en av anledningarna till att man inte pratar om de svagbegåvade i skolan för vad ska man göra med dem? I vårt samhälle är det väldigt tydligt att människor har sitt värde i jobbet. Lyssna bara på politikerna; det är jobben och jobben. Arbetslinjen talar sitt tydliga språk.
Om nu värdet sitter i att jobba, vad har då de svagbegåvade, som kanske aldrig kan få att jobb för värde?

Vi måste våga prata om de svagbegåvade och vi måste se att alla människor har ett oersättligt värde oavsett arbetsförmåga. Vi måste komma bort från att koppla samman intelligens och människovärde och på något sätt se till att dessa människor inte utestängs från samhället. Jag har inga självklara svar på hur, men ett första steg är att inte värdera teoretisk kunskap högre än praktisk.

Den svenska skolan kommer troligtvis att få en större andel svagbegåvade elever framöver. Jag tänker på alla migranter som kommer till Sverige. Detta är en väldigt het potatis som ingen vill ta i. Man måste ha klart för sig att många som kommer har ytterst lite skolbakgrund och det är troligtvis svårt att ta igen allt det man har missat. Att ha vuxit upp i länder med svält och fattigdom går inte obemärkt förbi, långvarig undernäring och bristande stimulans kan leda till nedsatta förmågor. Även infektionssjukdomar kan påverka hjärnas utveckling negativt.  http://www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Utvecklingsstorning/
Att olika länder har olika IQ borde egentligen inte vara något märkvärdigt, men det är och förblir ack så känsligt. https://sv.wikipedia.org/wiki/IQ-skillnader_mellan_v%C3%A4rldens_l%C3%A4nder

(Ser nu att sidan är borttagen! Tidigare fanns det en karta med olika länders genomsnitts-IQ, men det är tydligen för kontroversiellt att visa idag. Hur som helst finns det en skillnad på gruppnivå mellan olika länders genomsnitts-IQ) 

Anledningen till att det är så känsligt är återigen att man kopplar samman det med människovärdet, vilket är djupt tragiskt. Man är rädd för kopplingen till rasbiologi och det med all rätt. Så istället för att kunna prata om det så låtsas man som att alla har samma IQ, för alla ska vi ju ha samma förutsättningar.

Jag tror att det är hög tid att skolan och politikerna lyfter frågan om de svagbegåvade i skolan. Vi måste våga se verkligheten som den är och inte som vi skulle vilja att den var. Redan nu finns det alltför många ungdomar och unga vuxna som står utanför samhället, de klarar inte skolan och de får inga jobb. Det är som sagt troligt att denna grupp kommer att öka i framtiden. Görs inget kommer detta skapa oerhörda lidanden och frustration för de elever som gång på gång får uppleva misslyckanden på misslyckanden.
Ett samhälle med en alltför stor grupp som känner sig utanför samhället och inte delaktiga, leder till ökade polariseringar och i slutänden ett instabilt land.

Vidare läsning:http://www.svd.se/de-svagbegavade-ar-tabu-i-skolan

Boktips!

Jag har precis läst ut "Den stora upptäckten" av Ulf och Birgitta Ekman. Den handlar om paret Ekmans väg till Katolska kyrkan. Det är en lång och slingrande väg och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför Gud lät det ta så lång tid! När man läser boken är det omöjligt att inte bli både imponerad och fascinerad av den otroliga hängivenhet och det engagemang som de uppvisar. De far kors och tvärs över jordklotet och startar den ena efter den andra församlingen. Det är möten och stora konferenser i en aldrig sinande ström! 

Tänk om all denna energi hade fått kommit till användning inom den katolska kyrkan istället. Men, men, Gud har sina vägar och tankar och jag hoppas och tror att Ekman kommer att få betyda mycket för Katolska kyrkan i Sverige. Kanske kan det bli en ögonöppnare för andra inom frikyrkan och väcka en längtan efter att nå tillbaka till rötterna. Frågan om sanning går som en röd tråd genom boken. Det är ett ärligt sökande och de tar så småningom konsekvenserna av sina upptäckter, dock inte utan vånda.

Det jag saknar i boken är någon form av reflektion över det livsverk som Ulf Ekman byggt upp. Hur ser han på det idag? Och hur ser han på de människor som menar att de tagit skada av den framgångsteologi som var utmärkande för Livets ord? Det hade varit intressant att få veta mer om det!

Nästa bok "Hör du vinden blåsa" av W.Stinissen, har några år på nacken, men den har gått mig helt förbi. Jag fick den av en vän och det är jag mycket tacksam för! Jag har inte läst ut den än, men det jag läst har verkligen talat till mig. Anden kan lätt bli något diffust och svårgripbart i den kristna tron, något som bara karismatiker har ensamrätt till. Jag har alltid känt att detta med den Helige Ande har varit outforskad mark för mig och något som "inte är för mig". Samtidigt har där också funnits en längtan efter att verkligen få leva ett fullt kristet liv där Anden är en självklar verklighet. Boken öppnar nya perspektiv och en ökad förståelse för vem och vad Anden är och gör. För mig har boken på många sätt varit djupt själavårdande och  jag tror att det är en bok man med fördel kan läsa flera gånger.

Vad är sanning?

Jag fick en fråga från en vän om vilka bloggar och nyhetssajter man ska läsa. Här kommer lite tips och tankar!
För det första gäller följande: om du ska kunna bilda dig en någorlunda sann bild av en händelse eller en företeelse måste du läsa en rad olika sajter och bloggar. Helst bör man ju naturligtvis ta del av utländsk nyhetsförmedling också. (Tyvärr läser jag inte så snabbt på engelska så jag hinner helt enkelt inte med så många artiklar!)
Journalistik idag handlar ytterst sällan om att förmedla en objektiv syn på saken. Man bör hela tiden ha i bakhuvudet att allt som skrivs har en viss agenda och ett visst syfte. Att det är på det viset har blivit mer och mer uppenbart de senaste åren med strömmen av alternativ media som nu finns tillgänglig för alla på nätet. Det är lätt att jämföra vad olika medier skriver och hur en händelse lyfts fram eller helt enkelt "glöms" bort.
Visst förekommer det uppenbara lögner i nyhetsförmedlingen, DN är ett bra exempel på detta, men det är inte den vanliga taktiken, snarare är det just undanhållande av fakta som är gängse förekommande.

Här kommer lite bloggtips. Observera att jag långt ifrån alltid håller med om allt på dessa sidor, men jag tycker att de bidrar med intressanta perspektiv. Jag följer för det mesta med i den vanliga nyhetsförmedlingen på SVT och väger sedan upp det med olika bloggar. På så vis tror jag i alla fall att man kan få en hygglig bild av vad som pågår, men lätt är det inte. Sanningsfrågan är långt svårare och mer komplex än vad jag någonsin kunnat ana!

Jag följer sedan många år Erixons blogg http://erixon.com/blogg/.

För några månader sedan började jag läsa Westerholms blogg http://ledarsidorna.se/ och även ibland Sanandajis blogg http://www.tino.us/

Intressant är också Berns blogg http://antropocene.se/
Här vill jag särskilt lyfta fram tre inlägg:
http://antropocene.se/2015/december/the-matrix-1.html
http://antropocene.se/2015/december/the-matrix-2.html
http://antropocene.se/2015/december/the-matrix-3.html
Mycket intressanta perspektiv!
Bern skriver:  "..allt är en logisk kedja om man följer de intressen som är i rörelse. Follow the money räcker som förklaring." 

Där tror jag han har helt rätt! Follow the money och du får svar på många av dina frågor! Ytterst lite konflikter och kriser i världen sker av tillfälligheter. 
Vill man veta mer om detta bör man se filmen "The shock doctrine" http://www.ur.se/Produkter/190627-The-shock-doctrine. Den är fruktansvärd på många sätt, om nu allt är sant. USA:s roll som självutnämnd världspolis med ett sken av att vilja sprida demokrati, är i själva verket bara en täckmantel för att sprida råkapitalism. Filmen handlar främst om USA:s inblandning i politiken i Sydamerika, men även Mellanöstern berörs. Jag tror att om man ska förstå vad som händer i Mellanöstern idag, så är detta perspektiv som filmen ger nödvändigt.

Detta om bloggar. Över till nättidningar! Vad bör man läsa här? Jag läser i princip aldrig Aftonbladet eller Expressen, möjligen någon krönikör. Jag anser att de knappast ens försöker förmedla en sann nyhetsbild, än mindre några djupgående analyser. Svd läser jag ibland och som sagt SVT-nyheter.
Lite då och då läser jag Proletären http://www.proletaren.se/inrikes, här kan man hitta både den ena och andra intressanta artikeln! 
Så kommer vi då till den delikata frågan om hur man ska göra med alla nättidningar som förmedlar en negativ inställning till invandringen. De senaste åren har de ju vuxit upp som svampar.
Mitt svar är att jag tror att man även där bör ta del av det nyhetsflödet. Rent rasistiska och nazistiska tidningar går helt bort, men övriga tidningar anser jag att man bör ta del av 
t ex  http://samtiden.nu/. och http://www.nyatider.nu/
Liksom alla nyheter ska man här granska och reflektera över vad som skrivs. Är detta sant? Vad skriver andra medier om samma händelse? I vilket syfte skrivs det? Och på så vis försöka få ihop en helhetsbild. 
Ovan nämnda sidor skriver i princip bara om allt negativt som invandringen medför och i det motsatta diket ligger så kallad "gammelmedia" som bara vill framhålla det positiva.
Och så ligger man i sina skyttegravar utan att för ett ögonblick kunna tänka sig att lyssna på vad den andre faktiskt säger och i alla fall försöka föra en konstruktiv debatt.
Detta tror jag är oerhört farligt i längden.

Dyrbara skatter i djupet

Jag har många gånger tänkt på det faktum att vissa människor går genom livet utan några större bekymmer eller vedermödor. Visslande går de fram på en solvarm väg och livet tycks vara en evigt bestående sommar. Visserligen kanske något stackmoln dyker upp och kanske till och med en regnskur i värsta fall. Men regnet faller kort och mjukt och bakom nästa vägkrök strålar solen lika klar igen!
Till er som har det så har jag bara en sak att säga: njut och var tacksamma!

Det är inte till er jag skriver som går fram på solljusa slätter, utan till er som går i leran med sylvasst regn stickande i ansiktet. Ett regn som inte har den minsta tanke på att upphöra, men möjligtvis funderar på om det ska övergå till snöblandat regn istället. Det är till er jag skriver och till mig själv.

De erfarenheter som mötet med mörker och smärta ger är något att ta till vara. Det är förvisso dyrköpta erfarenheter på många plan, men också dyrbara erfarenheter. I de djupaste vatten finner du de dyrbaraste skatterna.

Jag vet hur det är att när livet rasar, när allt du trott och hoppas på smulas sönder på ett ögonblick. När det inte finns något fast att hålla i, när djup på djup öppnar sig under fötterna.
Jag vet hur det är att springa i en mörk labyrint, fram och åter utan hopp om utväg.
Jag vet hur det är att stå på avgrundens kant och höra de mörka lockande rösterna.
Jag vet hur det är att befinna sig långt ner i havets djup, med en brännande och sprängande bröstkorg i natten oförmögen att andas.
Och det är där, utan att du lägger märke till det eller någonsin skulle ha en tanke på det, som någon lägger en pärla i din hand, men du märker det inte förrän du kommit upp ur djupet. Och du förundras över denna gåva.
Dina tunga och svåra erfarenheter är dyrbara, tro inte något annat. Det finns skatter att bärga i djupet!

Det svarta döda kolet pressas samman hårt och länge i ångestvälten. Vem skulle ens kunna ana att en skinande klar diamant snart skall framträda?

Han som kan förvandla vatten till vin, mörker till ljus och död till liv, nog måste Han kunna förvandla min börda av gråsten till skimrande ädelstenar!