På väg

Jag läser alltid mycket på sommaren. Egentligen har jag inte tid med det nu för tiden, men det hänger kvar från alla sommarlov, oj vad man läste! Så jag läser och låtsas att jag är ledig! Igår läste jag ut Göran Skyttes bok "På väg". Rakt på sak, lättläst och aldrig långtråkig. Ja, jag gillade den.
Han citerar ofta broder Wilfrid Stinissen, en favorit även hos mig.

Jag gillade slutcitatet: "...Som de vise männen kommer du att få färdas utan karta. Du kommer att tycka att du tappar spåret, kommer vilse och gör omvägar. Men i Guds ögon är det alltid en rak väg, om du hela tiden beslutsamt söker honom..."

Tungt stenhjärta

Jag ser att han är ledsen och arg när han kommer gående över gården och när vi kommer in sätter han sig i trappan. Tårarna bränner i hans ögon och så kommer allt; hur han blivit retad och påhoppad, hur han försökt att inte bry sig men att det inte hjälpte, dom bara fortsatte. Mest var det en kille som var ny på gården och dessutom yngre än honom.
Jag sitter bredvid och med armen om honom. Jag frågar och lyssnar. Han säger att han ju inte är så tuff, men han brukar inte bli retad och verkligen inte av någon som är yngre!

Vi sitter där en lång stund.
När han gått och lagt sig vill han krama mig en extra gång. Jag frågar honom om det gjorde ont i hjärtat när han blev retad.
Ja, säger han, det kändes som sten i mitt hjärta. Mamma varför känns det så?
Jag kramar honom igen, alltmedan en tår hastigt rinner på min kind och jag säger att jag vet precis hur det känns, ont och tungt. Men varför?
Ja, varför känns det så? Jag vet inte mitt barn! Kanske för att hjärtat är oskyddat och sårbart, kanske för att hjärtat är ömtåligt och vackert.
Jag viskar i hans öra att han är älskad, älskad av mig och älskad av Gud.

Livets vågor

Livets vågor rullar över min själ
Havets vågor formar sanden på bottens djup
Livets vågor formar själens botten,
lämnar salta spår i huden

Okänd väg

Att inte veta vägens längd och inte veta vägens möda eller riktning. Att inte ens veta om jag kommer fram. Kanske är detta den sista branten att ta sig upp för, kanske vägen jämnas och planas ut efter detta. Kanske är det så. Eller är branten brantare och berget högre än jag kan föreställa mig. Jag vet inget om detta. Jag vet inte var nästa rastplats finns, vet inte hur länge jag ska gå hungrig. Kanske är vilan inom räckhåll, kanske det finns en grönskande dal bortom detta berg. Men inget vet jag. Jag går på okänd väg, mot okänt mål.

Han sa till mig att någon skrivit något om hur falluckan framför fötterna ständigt förvandlades till fast mark. Måtte det vara så, att det mörka hålen framför mig på vägen fylls igen och blir till säker mark, bara jag sätter ut min fot och vågar ta ännu ett steg. Ja, måtte det vara så.

Född att vara annorlunda

Jag måste rekommendera denna programserie "Född att vara annorlunda"
Se den på svt-play om du missat de första delarna! I programmet får man följa ett par familjer som har barn med olika handikapp och sjukdomar. Jag grät när jag såg första delen. Vilken kärlek, vilken smärta och vilken kamp dessa barn och föräldrar lever i. De lever i en ständig ovisshet och oro, men på något sätt måste det vara en del av vardagen. Dom orkar, inte för att dom är starkare än andra, utan för att dom måste. Dom orkar för att dom älskar.

Jag får perspektiv. Och jag tänker att jag aldrig mer ska sucka över att lilltjejen för femtioelfte gången klättrar upp på diskbänken.
Tänk att hon kan klättra! Tänk att allt i hennes lilla kropp fungerar som det ska!
Jag ska inte heller sucka över att det ännu en gång är dax att byta ut stora delar av den äldsta pojkens garderob. Han växer så det knakar. Tänk så glad föräldrarna till den lilla kortväxta pojken skulle varit om de fick köpa längre och större kläder!
Jag ska inte heller sucka över deras små förkylningar och liknande. Jag ska vara tacksam över att de inte ligger och krampar på intensiven och ingen vet om de kommer att klara sig eller inte.
När jag stänger av programmet går jag tyst in i deras rum och ser på deras små sovande kroppar. Tänk att dom är friska! Jag anar det under som jag tar för givet varje dag.
Jag önskar så att jag kunde hålla kvar denna förundran och tacksamhet.

Vem är normal?

Jojo som är åtta år filosoferade lite när vi borstade tänderna idag:

-Det finns inga normala människor!
-Eeee...vad menar du egentligen? undrar jag.

-Jo, eftersom alla människor är olika, ingen är ju helt likadan, och då
finns det ju inga normala människor!

Håller helt med! Vem är normal? Alla är unika!

Artikel på Newsmill!

Läs min senaste artikel på Newsmill!
En rättighet att döda barn?

Läs också ledaren i Svd! Klicka här!