Ett härligt bråk!

I morse blev det bråk vid frukostbordet, men ett härligt bråk!
Jojo säger:
-Jag vill att mamma ska vara min lärare!
-Nej, hon ska vara min lärare, eller hur mamma? säger äldsta killen.
-Neeeeej!!Hon ska vara min lärare! skriker prinsessan

Och så är bråket i full gång! Tillslut enas de om att jag ska ha ett rullande schema så att jag kan vara allas lärare. Alla barnen tycker bra om sina fröknar, så jag blir lite förvånad över detta bråk, men samtidigt blir jag glad och stolt!
Tänk att jag betyder så mycket för dom, och det vill jag göra. Jag vill ta stor plats i deras liv och jag vill ha en stor plats i deras hjärtan.

Ett högt pris

Här kommer en läsvärd artikel av Anna Sophia Bonde
Jag känner henne och hon är en klok och vis kvinna!

Det är verkligen sorgligt att det materiella prioriteras framför barnen i vårt samhälle.
Jag är träffat flera föräldrar som säger:"Jag skulle gärna vilja vara hemma lite längre med barnen men vi har inte råd." Samtidigt har dom råd med villa, bil och dyra utlandssemestrar...
Att vara hemma med barnen handlar om prioriteringar, man får offra mycket inte minst materiellt. Det gäller att ha klart för sig vad som är viktigast och utifrån det göra sina val.

Om du visste...

Du säger att jag alltid är så glad när vi ses. Om du bara visst.
Ja, jag är glad. Men det är ditt ljus som du ser lysa i mig, det är din värme som värmer mig.
Så länge du är här är du mitt skydd mot allt som hotar, en skyddsvall mot havets förgörande krafter. Så länge du är här kan jag tro att det finns ett vanligt liv, någonstans, om än långt borta.

När du går och stänger dörren dröjer sig värmen och ljuset kvar.
Men snart kommer den råa kylan krypande och jag blir som förlamad.
Oförmögen att värja mig.

Jag har mitt berg att bestiga, som bara tycks bli högre och högre.
Om du visste, hade du stannat en stund till?

Min lilla maskrosboll

När hon står där i gräset och blåser på sin första maskrosboll är det som en bild.
Jag stannar upp och ser en barndom fångad i denna scen.
Hon är lika mjuk och dunig, håret är redan solblekt, nästan vitt.
Maskrosfröna flyger lätt i vinden som en påminnelse om hur flyktig barndomen är.

En kort liten tid är du hos mig min lilla maskrosboll.
Jag vill hålla dig och klappa ditt duniga och mjuka huvud.
En kort liten tid får jag hålla dig tätt intill mig, nära, nära,
innan vinden tar tag i dig.

Senaste radioprogrammet om gemenskap!

Det här programmet som sändes 30 april tog nog längst tid att skriva. Jag hade många trådar som jag försökte få ihop. Jag visste vad jag ville få fram men inte riktigt hur, men tillslut gick det!
Och jag tyckte att det blev fint.
Lyssna här

Efter en kvällspromenad...

Denna vår ska jag se och känna. Inget ska ta denna vår ifrån mig.
Två års vinter utan vår, mycket finns att ta igen.

Jag går långa promenader i ljusa vårkvällar.
Scillan brer ut sig som ett blått hav och här och där lyser jublande påskliljor.
Kastanjens stora knoppar har brustit, gröna blad vecklas ut.
Och snart, ja snart tänder kastanjen sina vita ljus för mig!
Jag hoppas och ber att dom ska lysa ända in i mitt suckande mörker.

Jag följer dom med blicken.

Jag följer dom med blicken tills dom försvinner på sina cyklar. Varje morgon står jag där i fönstret. För att jag är orolig, nej inte så. Jag följer dom med blicken för att bitar av mitt hjärta finns där ute, fladdrandes iväg på tre små cyklar.

Jag följer er med blicken så långt jag når och kan.
Jag vill skydda så långt jag förmår.
Men min blick har en gräns och det bör vara så. Snart om några år är ni långt bortom min blick. Men lova mig då; gå varsamt fram med era hjärtan.
Håll dom lysande och varma, modiga och hoppfulla.
Ja, framför allt bevara era hjärtan!