Koranbränningar - ett djupare perspektiv med

"Civilisationernas kamp" av Samuel Huntington

Koranbränningarnas vara eller inte vara sägs vara frågan. Jag menar att frågan är långt djupare och större än så. En majoritet av svenskar vill i sin naiva kortsynthet förbjuda koranbränningar, för de tror då att saken skulle vara ur världen, men ack så fel.

Vad man måste förstå är att det inte kommer att stanna vid frågan om att förbjuda  koranbränningar. En rundringning till svenska moskéer visar att den överväldigande majoriteten inte bara vill förbjuda koranbränningar utan även alla handlingar som förolämpar, skändar och provocerar islam. 

Det vi nu ser utspela sig är på ett djupare plan en kamp mellan civilisationer. Som bekant har civilisationer kommit och gått under historiens gång. När en civilisation försvagas tar en annan starkare över med sina värderingar, sin kultur och religion. Den västerländska civilisationen med sina värderingar är på tillbakagång och sjunger nu sin svanesång.

Det kristna fundament som den västerländska civilisationen vilat på har långsamt vittrat sönder. Vi har kastat oss loss från det kristna oket, för fria vill vi vara. Vi svävar nu fritt, utan grund och utan trådar bakåt. En civilisation utan kontakt med sina rötter är i sig redan döende. Med andra ord är vi nu ett lätt offer för en annan civilisation, en hårdför sådan som har sitt mål glasklart. Vi står skyddslösa, den enklaste vägen är att anpassa sig. Att sätta hårt mot hårt skulle kosta. Allt som har något värde kostar att försvara, dessvärre ser det inte ut som vi är beredda att betala priset.

Att vi ens överväger att böja oss för andra länders krav är ett tydligt tecken på en tillbakagång för vår civilisation. Att muslimska länder kommer med uttalande om att vi bör ändra vår lagstiftning är magstarkt, särskilt med tanke på att det i deras egna länder pågår en systematisk förföljelse av kristna, kyrkor bränns och kristna dödas.

Jag har börjat läsa boken “Civilisationernas kamp” av Samuel Huntington. Den utkom för 30 år sedan, så den har några år på nacken, men det har visat sig att hans samtidsanalyser och framtidsanalyser delvis besannats. Boken föregicks av en artikel ”Clash of Civilizations?” i tidskriften Foreign Affairs. I artikeln menade Huntington att religiösa och kulturella identiteter skulle bli den främsta källan till konflikt. Detta vållade en massiv debatt och Huntington sågs av många som fördomsfull. Efter Sovjetunionens kollaps trodde många att den liberala demokratin skulle vinna insteg överallt i världen och att de stora konfliktens tid var förbi. Äntligen skulle fred och harmoni råda och det europeiska-amerikanska inflytandet över världen skulle vara säkrat. Huntington såg ett helt annat scenario framför sig där nya konflikter blossade upp mellan civilisationer.   

I boken beskriver Huntington den västerländska civilisationens uppgång och fall. Europas kolonialisering av världen ledde till en stark och tydlig världsdominans. Efter avvecklandet av kolonierna stod USA på tur med ett enormt inflytande och maktutövning världen över. Nu är dock den västerländska civilisationen på stark tillbakagång. Från att tidigare haft ett herravälde över världen, där man spred sin makt, sina idéer och värderingar, till att inte längre vara den självklara ledaren.

Tidigare ville andra icke-västliga länder ta efter väst, eftersom de ville ha samma moderniseringar och åtnjuta samma välstånd. Vad som gradvis har skett är att väst inte längre utgör den lysande förebilden som många icke-västliga länder strävade efter. Huntington menar att västvärlden i många länder ses som dekadent. Och än mer dekadent har väst blivit sen boken skrevs. I dag präglas väst av enorma problem: brottslighet, arbetslöshet och fattigdom. Lägg där till könsbyten och Hbtq som ses som abnormt i många icke-västliga länder. Man skakar på huvudet och vänder sig till sin egen kultur istället. Den egna kulturen upphöjs och ses alltmer som en förebild och ett motstånd mot det dekadent väst. Etnicitet, nationalism och religion får allt större betydelse.

Det moderna icke-religiösa, rationella och toleranta samhället som skulle ta över världen stötte på patrull. Istället skedde en återgång till traditionella kulturer som står långt ifrån liberalism, demokrati och religionsfrihet.

Huntington beskriver hur icke-västliga civilisationer har anammat moderniseringen, men inte västernisering. Demokrati, mänskliga rättigheter och individualisering har inte fått det genomslag som många trodde och hoppades på. Icke-västliga civilisationer kan sträva efter ett modernt samhälle, men de vill inte bli som vi. Västvärlden har levt med en föreställningsvärld där man trott att alla i slutändan vill bli som vi. Hybris var ordet.

Huntington menar att den globala världen inte utplånar skillnaderna utan att de istället förstärks i mötet med andra, helt enkelt för att definiera sig själv.

Jag tror att det är just här som vi har förklaringen till varför alla återkommande integrationsprojekt inte ger det förväntade resultatet. Vad man i sin naivitet inte förstått är att många som kommer till Sverige inte vill bli som vi! Vi har grovt underskattat religionens och kulturens betydelse. Detta är något vi kan se framförallt när det gäller andra generationens invandrare, de ofta är mer religiösa än sina föräldrar. Notera att det i princip enbart var andra generationens invandrare som åkte från Sverige och anslöt sig till IS.

Huntington menar att den modernisering som kom att genomföras i icke-västliga länder paradoxalt nog blev en väg tillbaka till den egna kulturen! Moderniseringens trauma blev grogrunden för den egna kulturens renässans. När givna strukturer som bygemenskap och klantillhörighet bröts samman och urbaniseringen tog fart, lämnades människan ensamma med frågor om identitet, mål och mening. Kulturell och religiös tillhörighet blev så småningom allt viktigare för att navigera i det nya landskapet. 

Denna analys tror jag är helt riktig och kan också appliceras på de stora folkomflyttningarna från framförallt Mellanöstern och Afrika till Europa. Människorna som kommer till Europa präglas av en vilsenhet och söker sig allt mer tillbaka till den egna kulturens trygghet, istället för att anamma den nya. När givna strukturer bryter samman söker människan ett fundament. Detta visade sig tydligt efter Sovjets fall då det skedde ett enormt uppsving för kyrkorna. I sin vilsenhet och sökande efter identitet sökte sig människorna till den ortodoxa kyrkan som är en länk till ryssarnas tusenåriga historia. Detta har Putin tagit fasta på och använder sig som bekant gärna av religiös nationalism. Han varnar även för den dekadens som råder i väst till exempel könsbyten m.m 

Detsamma ser vi i den islamska världen. Ledarna använder sig av religiös nationalism och utmålar den egna religionen och kulturen som överlägsen. Den västerländska civilisationen ses som underlägsen och dekadent. Jag tänker att de krav man nu ställer på icke-västliga länder att underkasta sig muslimska blasfemilagar kan ses som en slags omvänd kolonialisering som tagit sin början. Förr kom väst och påtvingade sina värderingar på dessa länder, nu sker det åt andra hållet. Den islamiska civilisationen säger sig ha lösningen, precis som den västerländska har hävdat sin lösning.

Ja, som sagt, det handlar om betydligt större saker än frågan om att få bränna eller inte bränna en koran. Det är en civilisationskamp som pågår. Måtte kampen sluta väl.

Jag har bara ett vapen att ta till:

bönen.