Inga hajar i i vattnet

I år badade lilla Gabbi i stora havet och skrattade och skrek när vågorna stänkte på honom. Det var så härligt att se honom bada och lekfullt njuta i vattnet.

Annat var det förra sommaren. Då ville han inte ens går ner till vattnet. Hans motivering var följande: "Det kan finnas hajar!"
Tillslut gick vi iallafall ner till havet och tittade. Men sen vände vi och gick hem.
Och hela den semestern så vägrade han att bada, inte ens fötterna, för det kan ju finnas hajar!
Men i år hade han övervunnit sin rädsla!

Och jag tänker, så mycket man missar om rädslan får styra i livet. Man kan missa en sommar med bad, men man kan missa större saker än så, man kan om det vill sig illa missa livet. Man kan leva ett olevt liv, där rädslan styr varje steg och val. Och för varje sådant val i rädsla viras taggtråden ännu ett varv runt kroppen. Tillslut lever man i ett fängelse, byggt av rädsla.

Men det är en kamp att våga välja livet att inte snärjas av rädslans tråder.
För visst, det kan finnas hajar. Det kan det finnas. Livet är fullt av hajar, där vi anar det och där vi inte anar det.

Och ändå, kasta dig i havet, låt vågorna skölja över din kropp och solen värma din själ.