Dagar i klostret

Möt livet i Jesu namn

Vi fruktar många saker sjukdom, fattigdom, ensamhet…

Och ändå, endast en sak att frukta, endast en 

att vi vänder oss bort från Gud

Detta fruktar vi sällan eller aldrig 

Det vi fruktar kan inte skada vår själ

om vi möter det i Jesu namn

Lätt att säga, svårare att tro när hjärtat hamrar i nattens mörker

Dock håll fast vid detta: 

"Gud, kom till min räddning 

Herre skynda till min hjälp"

Möt allt som händer med de orden

Genom "livet vagga versen som ett barn i hjärtat" (Abba Isak)

Kom hem

Att vara hemma i sig själv, att bo hos sig själv

Så ofta vi inte är hemma, ute och irrar,

än efter det ena än efter det andra 

Lever vid sidan av oss själva 

Om vi bara kom hem!

Han väntar ju där

med lyktan tänd och bordet dukat

Att låta jag bli ett vi, förenade 

Hans närvaro varje ögonblick 

Att säga tillsammans med Honom 

Jag är 

I det lilla

Nej, någon stor och stolt ek blev du aldrig

inga mäktiga grenar 

Oansenlig och tanig 

växer du vågrätt (!) 

Bakom dig allvarlig mörk granskog 

där finner du inget ljus 

enda möjligheten 

böja dig under all smärta

smyga längs med stenmuren vid stigen

meter efter meter treva dig fram

vila mot stenarna 

Nej, upprätt kommer du aldrig att stå

ingen vacker krona

Men du grönskar 

Helig

Jag är av Gud

Däri ligger min helighet 

Moraliskt helig, nej knappast 

men helig är jag till mitt väsen 

Ett fundament att utgå från

att växa in mot 

Varje människa sprungen ur Guds hand

Varje människa strålande i helighet 

Oändligt dyrbar

Dessa bedrägliga ord 

som kan vridas och vändas

slingras och smetas ut

alla likas värde, diskriminering, tolerans, utsatthet, mänskliga rättigheter ...

Med dessa vapen i hand 

tar de strid för något de kallar frihet

frihet från det givna

rätt att välja identitet 

att avkräva andra erkännande

rätt att vara intolerant i toleransens namn  

inga gränser

inget ansvar

rätt att släcka gryende liv

rätt att ta sitt eget liv 

rätt att vara gud

- en frihet som leder till slaveri

"Under omprövning" 

En antologi om konst, kanon och kvalitet

Antologin "Under omprövning" 

(red. Johan Lundberg) kommer med det revolutionerande budskapet att skönhet faktiskt finns och att den har en avgörande betydelse för människan. Boken vänder sig starkt mot modernismen och en lämpligare titel hade varit något mer slagfärdigt som till exempel "Åter till skönheten" eller "Modernismens härjningar". Under omprövning låter lite ursäktande och vekt tycker jag.

Det har hur som helst varit otroligt befriande och välgörande att läsa boken, visserligen är vissa avsnitt tämligen tunglästa, särskilt om man inte är bekant med konst- och musikvärldens alla "kända" namn, vilket gör att det blir svårt att referera till de olika verken. Det är knappast en bok man läser på en eftermiddag, men budskapet som boken förmedlar ger mig hopp och fyller mig med glädje.

Bakgrund: Modernismens framväxt och kännetecken.

På Facebook har arkitektupproret mer än 60 000 medlemmar. 

Det är alltså inte bara jag som funderar över varför det byggs som det gör nu för tiden, stora brutala byggnader i total avsaknad av harmoni och alla dessa märkliga konstutställningar där allt som provocerar höljs till skyarna. Hur blev det så här? Antologin ger en grundlig historisk genomgång och visar hur modernismen fick sitt genomslag och vilka drivkrafter som låg bakom.

Thomas Steinfeld skriver i sin text att modernismen har rötter i ockultismen och teosofin. Många författare och konstnärer tillhörde sådana läror under slutet av 1800-talet. Man ville nå fram till en total innerlighet och detta kunde man inte nå fram till genom den rådande konsten, nej, för att nå en högre sanning krävdes något annat. Det är här den abstrakta konsten kommer in i bilden, det man vill visa är helt enkelt för fint för att visas på ett traditionellt sätt. Det abstrakta ses som något högre och mer fulländat. 

Detta synsätt ledde till att man till exempel inom konsten övergav figurativ målning, harmoniläran i musiken togs bort och i poesin plockades grammatiken isär och kvar blev otydbara brottstycken. Det finns alltså en teologi bakom modernismen.

Tidigare genom hela historien har skönheten varit ledstjärnan för allt skapande. Och det har varit en mycket god ledstjärna. Se bara på all fantastisk konst, litteratur och musik som har skapats genom århundradena! Modernismen kom med helt andra ledstjärnor; systematisering, rationalisering, banbrytande och chockerande, blev de nya att förhålla sig till. Och framförallt inget som överhuvudtaget påminde om traditionell konst och arkitektur. Man ville kapa trådarna bakåt och bryta sig loss från traditionen. Lojaliteten mot skönheten sågs som helt förlegad.

Förr lyste skönheten, nu var det konstnären som skulle

få lysa. Det är uppenbart att det inte minst hos många arkitekter fanns stora drag av egocentrism, man ville sätta sin prägel på staden, på nationen, ja på hela världen. Jämna det förgångna med marken och skapa något till sin egen ära. Just detta var utmärkande för arkitekten Le Corbusier som drev fram som en orkan över världen med sina projekt. I antologin skriver Thodore Dalrymple: "Le Corbusier byggde som om människor vore ormar eller ödlor."

Le Corbusier var sannerligen sin omänsklighet trogen i sina brutala byggnader som överväldigar och krossar den lilla människan. (Se byggnader av Le Corbusier, notera hans eget lilla mysiga sommarhus!)

Skönhetens betydelse

Modernismen förkastar alltså skönheten och hyllar det gränsöverskridande och det chockerande istället. Traditionell kultur ses som befläckad och omöjlig att vidröra. Modernismen berövar oss något väsentligt. I det abstrakta och disharmoniska förlorar vi nämligen något. Örat och ögat mister "sina trygga hållpunkter i fastlagda tonarter och centralperspektiv." skriver Camilla Lundberg. Jag tycker om det uttrycket: sina trygga hållpunkter. Vi berövades alltså våra orienteringspunkter och konsekvensen blir vilsenhet och rotlöshet. 

Men det är betydligt mer än så som gått till spillo genom modernismens härjningar. Om man bara ska läsa någon text i antologin är det Roger Scruton. Han har förmågan att uttrycka vad skönhet är och dess betydelse på ett djupt existentiellt plan. Han menar att skönhet inte är något vi kan vara utan, vi behöver skönheten för att känna oss som hela människor. Skönheten visar oss evighetens ansikte. Upplevelsen av skönhet pekar "bortom denna värld, mot ett ´ändamålens rike´i vilket vår odödliga längtan och vår strävan efter fulländning får sitt svar." 

Han menar att skönhet och helighet hänger samma och modernismen helt enkelt vanhelgar skönheten.

"Vanhelgande är ett slags försvar mot det heliga i ett försök att omintetgöra dess anspråk. I närvaro av det heliga prövas våra liv, och för att undfly denna dom förstör vi det som tycks anklaga oss."

Och är det inte så, att viljan att vanhelga det sköna är ett sätt att undkomma skönhetens brännande blick. En blick som kan vara både ljuvlig och outhärdlig. Ljuvlig om vi i vårt inre känner igen skönheten och hälsar den välkommen. Outhärdlig om vi förnekar skönheten. Vanhelgande av det sköna ser vi inte bara inom konsten utan allt vackert kan perverteras och vanhelgas; sexuell pronografi, dödens och våldets pornografi är ständigt närvarande i vår kultur. 

Även Rob Riemen text finner jag mycket intressant. Att söka sanning, skönhet och godhet är att söka vår sanna identitet. Människans sanna identitet är baserat på en "livets grammatik" där vi finner frihet och sanning, vänskap och lojalitet, visdom och mod, kärlek och poesi..."

Riemen talar om vikten av att kultivera, odla sin själ. Att göra det som har värde för själen är att leva i sanning och endast detta leder till ett liv i frihet. Det tragiska är att i det postmoderna samhället kultiverar vi istället det meningslösa, vi vårdar och sköter det på alla tänkbara sätt. Och sedan förvånas vi över resultatet. Vi sår meningslöshet och skördar förvirring och ofrihet.

Vi måste komma ihåg att konst inte på något sätt är neutralt. Det förmedlar alltid något och skapar olika sinnesstämningar hos människan. Låt som exempel ta arkitektur eftersom detta är något vi dagligen påverkas av. Jag skulle vilja påstå att byggnader sänder ut budskap till oss. En brutalistisk postmodern byggnad säger oss att vi inte har något värde, att vår själ inte existerar, att vi hänsynslöst kan krossas när som helst. Medan en vacker byggnad sänder ut värme, harmoni och trygghet. I sin skönhet pekar byggnaden oupphörligen mot eviga och bestående värden

Jag tror att skönhet och strävan efter skönhet alltid hänger ihop med sanning. Sanningen om oss själva och om livet. Skönhet får oss att lyfta blicken, att vilja sträva mot något mer, mot det som är vår innersta längtan. I skönheten ser vi en glimt av det fullkomliga och det slår ann en sträng i vårt inre, en igenkänning. 

Sann skönhet består genom alla tider, eftersom den inom sig bär det fullkomliga. Sann skönhet talar och är levande.

.Jag har ofta undrat vad som finns i människans inre när man ritar dessa brutala byggnader. Jag tänker att det som rör sig inom en arkitekt är det som sedan kommer ut på ritbordet, hur mörkt är det då inte i den moderna arkitekters inre! Kaos, disharmoni, fulhet, skevhet och viljan att härska, det är det vi ser runt omkring oss idag. En illa målad tavla kan vi undvika att titta på - det är ingen som tvingar oss att gå in på en konstutställning- men ett illa ritat hus mitt i staden kan vi inte undvika, det är varböld som gång på gång stör vårt sinne. Jag är övertygad om att dålig arkitektur påverkar oss och tränger in i oss. In i tanken, in i själen.

Modernismen må dra fram som en ångvält, skränande och oövervinnerlig, men skenet bedrar. Skönheten finns, om än gömd, som en underjordisk ständigt strömmande källa. Att odla sin inre trädgård, att göra den skön är vår främsta livsuppgift. Då sker en stilla genomgripande revolution. Att känna igen skönheten och att kultivera den är av avgörande betydelse för individens och samhällets utveckling.

Skönhetens återkomst

Skönheten blev jagad på flykten, hånad och bespottad. 

Ut i de stora skogarna fick hon söka sig för att undkomma. 

Hur ska vi finna henne igen? 

Hur ska vi locka henne tillbaka? 

Är hon då alldeles försvunnen? 

Nej, ty även i de mörkaste skogarna skiner och lyser det ännu kring hennes hår. 

En ledstjärna att följa.

Han skrev: 

“Skönheten ska frälsa världen.”

Och jag tror honom.

"Vredens tid" och vår tid

Några tankar om boken “Vredens tid” av C.S Lewis

Huvudpersonen, Mark Studdock, har fått ett forskarstipendium på Bracton College, men när ett nytt institut, NICE, kommer till staden väcker det Marks nyfikenhet och begär efter anseende. Han blir smickrad när institutet visar intresse för att anställa honom.

Som en mal obevekligt dras mot ljuset och inte kan låta bli att flyga närmare, dras Mark in i institutet NICE, allt närmare den innersta kretsen. Trots att NICE både bildligt och bokstavligt drar fram som en bulldozer i staden och till och med skapar en egen polis, för allas trygghet, kan Mark inte motstå sin fascination och sin vilja att höra till. För detta är ju framtiden!

Målet för institutet NICE är en omdaning av människan. Hon ska göras till ett effektivt djur, genom likvidering av efterblivna raser, selektiv avel och direkt manipulation av hjärnan. Målet är att människan tillslut ska vara utan kropp och bara vara hjärna. En ny människa som inte dör, en artificiell människa.

Boken väcker många tankar och kastar ljus över vår tid, men den hade helt klart tjänat på en hårdare redigering. Vissa delar av boken känns långrandiga och ointressanta, men budskapet som boken kommer med är högaktuellt. Elitens onda planer för mänskligheten är en realitet och det är en hård kamp som pågår. 

 

Så hur ser NICE ut idag, i vår tid? När jag läste boken kunde jag inte låta bli att jämföra NICE med alla de överstatliga organisationer som idag breder ut sina tentakler över jorden. 

EU har beslutet, WHO har beslutat, FN har beslutat… 

Vad blir kvar att besluta för de enskilda staterna? Vad blir det kvar av “all offentlig makt utgår från folket…”, när överstatliga organisationer ges maktbefogenheter som gäller klimat, hälsovård och miljö. Alla de stora, tunga frågorna fattas långt bort från den enskilda lilla människan. I klimatets namn genomförs lagar och regler som knappast gynnar den lilla människan. I klimatets namn höjs skatter och avgifter, i klimatets namn ska vanliga bilar bort till fördel för elbilar. I klimatets namn ska jordbruket kraftigt reduceras. Vi ska istället äta insekter och labbodlat kött. Det är uppenbart att man eftersträvar en total kontroll över livsmedelsproduktionen.

Allt detta slår oerhört hårt mot de som redan lever på marginalen. Den lilla människan är idag utan röst, och demokratin som vi så stolt framhåller, framstår alltmer som en kuliss, till på köpet söndertrasad. Var och en kan med egna ögon se igenom kulissen och se de verkliga makthavarnas ansikten.

WHO:s rådgivande funktion går nu i en riktning mot tvingande åtgärder för medlemsländerna. Om pandemifördraget som WHO tagit fram går igenom och träder i kraft, kommer det kraftigt att minska ländernas självbestämmanderätt i händelse av en pandemi. WHO är ingen neutral organisation utan sponsrad av läkemedelsföretag, vars mål naturligtvis är att gå med vinst. Så naturligtvis ville man definiera covid som en pandemi och naturligtvis skulle alla ta vaccinet. Hur kan människor ens tro att det går att lita på en sådan organisation? Pandemin var snarare en pandemi av rädsla än en verklig pandemi. Och som bekant är rädda människor lätta att styra. (Jo, jag var också rädd, väldigt rädd, men höll emot så gott jag kunde.)

WHO arbetar nu tillsammans med EU på ett globalt digitalt hälsocertifikat. Har du inte tagit alla dina sprutor kommer du inte kunna resa osv. Ja, vad ska man säga. Totalitärt är bara förnamnet.

Tendensen är tydlig: mer makt överförs till överstatliga organisationer på bekostnad av länders suveränitet och underminerar därmed själva demokratin. Idag talas det ofta om hot mot demokratin, än det ena och än det andra utmålas som ett hot, men de verkliga hoten talar man tyst om.

Även World Economic Forum bär tydliga drag av institutet NICE. WEF är elitens forum med stora planer för mänskligheten. Det är en omdaning som är målet, man talar om “the great reset”, exakt vad det kommer att innebära är svårfångat, men ett globalt socialistiskt lyckorike tycks vara målet:  “Där du inte kommer att äga något och vara lycklig”.Om du inte får äga något utan måste hyra kan du när som helst utestängas från samhället.

Tillslut något om AI. När jag läste boken var det oundvikligt att inte göra en koppling till AI. I den innersta kretsen i NICE har man ett avhugget huvud som man lyckats ge liv och som kan tala. Detta är målet för mänskligheten, att skapa en ny typ av människa. 

Jag ser en likhet här med transhumanismen som idag bara är i sin linda, med AI som verktyg öppnas en rymd av möjligheter, eller som jag ser det: en avgrund av dårskap. I boken beskrivs denna revolution i mänsklighetens historia så här:

“De kommer att kalla det nästa evolutionssteg". Och hädanefter är alla varelser som ni och jag kallar människor bara kandidater för att få tillhöra denna nya art, eller också bli dess slavar- kanske dess föda.”

Redan nu varnar kända AI-forskare för att AI kan förslava mänskligheten och till och med på sikt utplåna människan. Vi leker med något vi snabbt kan förlora kontrollen över. 

Boken “Vreden tid” är en bok om kampen mellan gott och ont, en kamp vi alla har att kämpa. Trots alla mörka, lågt hängande moln är framtiden ljus. Sanningen och ljusets fana ska en dag vaja över allt och alla. Christus vincit, Christus regnat, Christus imperat.

Att våga tro mitt i mörker är kanske det svåraste och också det viktigaste i denna tid. Att finna hopp mitt i avgrundsdjup hopplöshet, mod mitt i modlöshet. Måtte jag kunna hålla ut. Allt skall bli väl, ja allt ska bli väl.

 “Det står ett rum här och väntar på dig” Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg.

Ja, det är min senast lästa bok och jag blev helt tagen! Den är lång, 784 sidor och otroligt ingående. Här kommer en ofullständig sammanfattning med några reflektioner.

När Raoul Wallenbergs föddes år 1912 hade hans far Raoul Oscar Wallenberg avlidit ett par månader tidigare. Den unga änkan Maj Wallenberg (senare omgift von Dardel) var utom sig av sorg. När det gällde utbildning och framtid blev det hans farfar, Gustaf Wallenberg, som stakade ut vägen in i minsta detalj, Raoul hade inte mycket att säga till om, eftersom det var Gustaf som bekostade utbildningen. Raoul skickades till USA för att läsa till arkitekt, sedan vidare till Sydafrika och även Palestina, där han arbetade för olika företag. Målet var att forma en man för en framtid i en ledande position. Att skaffa sig internationella erfarenheter var av yttersta vikt. 

Men någon spikrak karriär blev det inte för Raoul, trots Gustafs engagemang. Livet stod liksom på vänt. När skulle det bli något av de storslagna planerna? Varför fick han inte in någon fot någonstans? Men sedan skulle allting gå mycket snabbt, från att till synes ingenting hände, öppnades dörrar och allt föll på plats. Raouls alla erfarenheter och talanger skulle bli räddningen för tusentals ungerska judar. Föga anade han detta. 

År 1944 visste ungerska judar vad som hänt runt om i Europa. Förintelselägren och förföljelsen av judar var inte okänt, kunskapen fanns, men kunskap är inte detsamma som insikt. Kanske kunde man inte ta in det oerhörda som hände? Sanningen var för fasansfull. Kanske hoppades man att man trots allt skulle klara sig? De som försökte sprida kunskap om vad som pågick avfärdades oftast som alarmister.  

Det slår mig att kunskap är något vi har i överflöd i vårt samhälle, men insikt är en bristvara. Och det kommer att stå oss dyrt. Avsaknaden av insikt och de nödvändiga beslut som måste fattas, är påtaglig i vårt land. 

När väl Ungern ockuperades av Nazi-Tyskland gick allt mycket snabbt, med en otrolig effektivitet under ledning av Adolf Eichmann, rensades Ungern på sin judiska befolkning. På bara ett par månader deporterades nästan en halv miljon judar, det stora flertalet mördades sedan i förintelseläger. 

USA regering insåg att något måste göras för de ungerska judarna. De ville att ett neutralt land som Sverige skulle skicka en representant. Raoul Wallenberg tillfrågades och skickades 1944 till Budapest som Sveriges särskilda sändebud. Uppdraget var inte helt tydligt utformat från början, men målet var att rädda judar undan förintelsen. Arbetet som tog vid var i det närmaste oöverblickbart, men Raoul tog sig an det med en enorm arbetsiver. 

Det är inte utan att man tänker att allt i Raouls liv varit en enda lång förberedelse för detta uppdrag som han skulle få. När väl tiden var inne, var han beredd och villig att ställa alla sina krafter till förfogande. Det är värt att hålla i minnet när livet inte går som man tänkt, kanske är det så att man helt enkelt förbereds, mejslas ut för sin kallelse. 

För att rädda judarna i Ungern började den svenska legationen utfärda skyddspass. På så sätt lyckades man rädda många judar. Det slog mig när jag läste om detta, hur märkligt det var att dessa pass för det mesta respekteras av nazisterna. Judar med skyddspass blev utsläppta från tågen och slapp deportation. Varför brydde sig nazisterna om en papperslapp? De kunde ju lika bra fullkomligt ha struntat i dessa skyddspass som Raoul hade utformat. Skulle det överhuvudtaget blivit någon konsekvens? Skulle Sverige ens vågat opponera sig? Detta är för mig ett mysterium, men kanske finns en förklaring.

Det var inte bara tyska nazister som var ute efter judarna utan även Pilkorsarna (ungerska fascister). En fasansfull tid utspelade sig under krigets slutskede.  

När den sovjetiska armén tillslut intog Budapest, begav sig Wallenberg med sin chaufför till det sovjetiska högkvarteret. Han hade redan en plan för hur Budapest skulle byggas upp igen och den ville han dela med sig av till segrarna. Och sedan, där någonstans i en bil, i början av 1945, försvann han ut ur historien. 

Från Sveriges sida kom hela ärendet att präglas av tafflighet och halvhjärtade försök, särskilt den första tiden efter Wallenbergs försvinnande. Det är stundtals riktigt plågsamt att läsa om hur man från Sveriges håll schabblar bort hans frigivning och därmed hans liv. Passiviteten är påtaglig och det kom att dröja flera år (!) innan man rakt ut begärde att Sovjet skulle frisläppa Wallenberg. Redan i ett tidigt skede lämnade ryssarna uppgiften om att de påträffat Wallenberg i Budapest under krigets slutskede, och att han stod under deras beskydd. Denna information tillbakavisades sedan och Ryssland förnekade att man hade någon kännedom om var Wallenberg skulle befinna sig. 

Efter andra världskriget tillämpade Sovjet regelbundet fångutväxling med flera länder, men Sverige gick av någon anledning bara med på Sovjets krav utan att kräva något i gengäld, baltutlämningen är ett exempel. Vad Sverige ansåg sig få i gengäld var en förhoppningsvis förbättrad relation med Sovjet, och av förklarliga skäl vägde det skälet tungt under kalla kriget.

Staffan Söderblom var under denna tid diplomat i Moskva. I boken framställs det som Söderbloms agerande starkt bidrog till att Wallenberg inte blev fri. Söderbloms oförmåga att se vad han hade rakt framför ögonen förkroppsligar uttrycket förblindade ögon. Ville han inte se eller var han helt enkelt så förblindad av sin beundran av Sovjetunionen att han inte kunde tänka sig att ryssarna höll Wallenberg fången? Även utrikesministern Östen Undén ges skulden för att Wallenberg aldrig blev fri. Vems skulden var för detta misslyckande går kanske inte att reda ut, men det är uppenbart att Sveriges bugande och bockande för Sovjet inte gav önskat resultat.  

Sveriges passivitet i frågan kan ha tolkats som om Sovjet hade rätt i sina misstankar: Wallenberg var en spion, för hade han varit oskyldig skulle ju Sverige ha agerat betydligt kraftfullare. Wallenberg hade haft flera kontakter med högt uppsatta nazister och detta kände ryssarna naturligtvis till. Dessutom kom han ju från en mycket känd kapitalistisk familj. Teorin om att ryssarna ansåg att Wallenberg var en spion bekräftades av frisläppta medfångar. UD:s passivitet och krypande för Sovjet hade alltså fått helt motsatt effekt.

Familjen förde en desperat kamp för att få hem Raoul, de var övertygade om att han levde och att han satt fängslad i Sovjet. Kampen fördes oftast i motvind, svenska ministrar och ambassadörer var i varierande grad engagerade. Frågan var om Wallenberg ens levde, vissa menade att han troligtvis redan omkommit i Ungern och varför skulle man då rota i saken? Det var ju onödigt att reta upp Sovjet! De påtryckningar som Sverige gjorde för att bringa klarhet i Wallenbergs försvinnande var hela tiden överskuggade av viljan att hålla sig väl med den mäktiga grannen i öster. 

När frigivna medfångar till Wallenberg berättade att de haft kontakt med Wallenberg i ett fängelse i Moskva gick det inte längre att vara overksam. Sverige agerade äntligen.

År 1952 kom tillslut en direkt begäran från Sverige om att Wallenberg skulle utlämnas. Denna gång var det ingen inlindad eller ursäktande begäran, utan rakt på sak. Stämningsläget mellan länderna förvärrades betänkligt. Endast en kort tid därefter sköts två svenska militärplan ner; en DC 3:a och en Catalina. Fanns det något samband mellan dessa händelser?

Man får följa familjens besinningslösa kamp för att få hem sin son, plötsliga genombrott och sedan bakslag och besvikelser. Även om man som läsare vet att Wallenberg aldrig blev fri, dras man ändå med i berg-och-dalbanan, pendlande mellan hopp och förtvivlan. “Det står ett rum här och väntar på dig” skriver hans föräldrar i ett brev som de hoppas ska nå Wallenberg. De orden uttrycker så mycket hopp och längtan!

Under en period satte USA strålkastarljus på Wallenberg och lyckades få till en kampanj i media för att få klarhet i fallet, vilket så klart familjen var tacksam över. Bakom detta plötsliga intresse låg CIA. De såg Wallenberg-ärendet som ett bra verktyg för att uppmärksamma världen på Sovjets brott mot mänskliga rättigheter och för att öka på motviljan mot Sovjet. 

Man kan ju verkligen fråga sig hur styrt media är idag i olika frågor och i vems intresse olika frågor får genomslag. Mycket är inte vad det ser ut att vara den saken är säker.

Wallenbergs öde har trots alla efterforskningar inte gett entydiga svar om hans död. Han slukades likt miljontals andra människor i de sovjetiska fängelsekäftarna, men hans minne och gärning lever alltjämt.