Tidig morgon

Varje morgon bär spår av den första morgonen.
Skapelsen stiger ur kaos, ur vilda vågors vatten.
Nattens fasa är förbi.
Bortsköjlt, renat.
Trädens grenar ännu regntunga,
sträcker sig mot gryningsljuset.

Dagen stiger skinande fram med daggen glittrande i klänningsfållen.
Under dagens timmar solkas hennes klädnad.
Hets och stress på sidentyget.
Hårda ord och bittra tankar - mörka fläckar breder ut sig.

En enda dag, det ber jag om,
att klänningen ska bevaras ren tills kvällen nalkas.

En enda dag.

How many loved your moments of glad grace,

And loved your beauty with false or true;

But one man loved the pilgrim soul in you,

And loved the sorrows of your changing face.

W.B Yeats

Svajig värdegrund

Värdegrunden låter fast och solitt. En grund, stadig och beständig, något att luta sig mot. Men i själva verket är den en svajig och minst sagt ostadig konstruktion, byggd på lösan sand. Detta luddiga och helt onödigt begrepp omhuldas överallt idag. Trots att det inte tillför något väsentligt. Vi har lagar och regler att förhålla oss till, det räcker. Värdegrunderna kan se lite olika ut och någon egentlig definition av ordet finns inte, men ofta återfinns ord som respekt och förståelse. Behöver vi verkligen ha långa utbildningsdagar om detta? Är det inte bara självklarheter? 

Men på ett användningsområde är den effektiv och slagkraftig.

Vad det används till är nämligen detta: som ett vapen att slå i huvudet på folk när de inte delar ens uppfattning. 
”Hen delar inte vår värdegrund och därför har vi valt att avsluta 
samarbetet, anställningen, avtalet etc. 
Värdegrunden är här ett synnerligen effektivt vapen, eftersom det räcker med att bara hänvisa till detta ord utan några som helst förklaringar eller motiveringar. 

Alla nickar införstått, att göra sig skyldig till att inte dela 
värdegrunden är ett brott som kräver stränga straff. Värdegrunden talar visserligen ofta om att bemöta alla med respekt, men det gäller uppenbarligen inte riktigt alla utan enbart de som delar denna värdegrund. De som inte förmodas gör det kan man behandla hur man vill. Man har satt likhetstecken mellan respekt och att ha samma uppfattning, vilket är helt bakvänt. Jag kan upplysa om att det faktiskt är fullt möjligt att bemöta en annan människa med respekt, trots milsvida skillnader i uppfattningar. Tyvärr upphör värdegrunden på något mystiskt sätt att gälla för de som har en avvikande uppfattning.

På samma sätt som det fria och liberala samhället upphör att gälla 
för låt säga konservativ abortmotståndare eller klimatförnekare. För dessa grupper tar man bort både yttrandefrihet och  existensberättigande, trots att man själva säger sig förespråka ett öppet och fritt samhälle.

I det postmoderna samhället vi lever i där inga givna sanningar 
står att finna, måste rimligen alla få lov att ha sina uppfattningar. 

Hur kan då vissa åsikter och uppfattningar vara finare och bättre
än andra? Hur kan vissa åsikter och ideologier propageras för och påtvingas människor på skolor och på arbetsplatser?

Att vi lever i ett pluralistiskt samhälle innebär inte att bara en grupp har rätt att komma till tals och ständigt backas upp av de styrande och media, nej, det innebär att även åsikter som anses förkastliga måste få uttryckas. 
Vad vilar då värdegrunden på? Ja i princip ingenting. Bakgrunden är höljd i dunkel, men anses ha sitt ursprung i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. (Dock en möjlig felöversättning där "värdighet" blivit "värde".) 
Vi har som sagt lagar och det räcker. Hur klarade vi oss tidigare utan värdegrunden? Ta skolan som exempel, har den på något sätt blivit bättre sedan värdegrunden gjort sitt intåg?
Knappast! Samtalen till Bris om mobbning har ökat med 48% de senaste tre åren. Nej, värdgrunden är bara ett desperat och vilset försök att sminka över den ruttenhet och förljugenhet som råder i samhället. Kosmetikan håller på att krackelera. Problemen blir allt större och svårhanterligare, våldet allt grövre, att då ropa på mer värdegrundsarbete är fåfängligt. Det krävs något helt annat. 

Hjärtats omvändelse.

Tankar om terapi

De senaste sex åren har jag varit en flitig besökare hos diverse psykologer och psykoterapeuter. Jag vet hur det hela funkar vid det här laget, ungefär vad man kan förvänta sig. Men hos den sista var det inte som förväntat. Hon hade nämligen inte den där distansen som alla professionella psykologer och terapeuter jag tidigare mött.

Hon hade sänkt garden. Hon kikade inte fram bakom ett plank. Tittade inte nedlåtande på mig ovanifrån. Det fanns inget uppsatt hinder mellan oss. Hon var där, jag var där. Vi var där. Tillsammans.

Detta förvånade mig oerhört i början och förvirrade mig delvis, men det gladde mig. Detta var något annat. Detta var på riktigt.

Jag fick se hennes ögon fyllas av tårar när jag berörde det tunga och svarta. Och de tårades också när vi delade en djup samhörighet, när jag beskrev något med en bild och hon genast kunde ta den till sig.
Hon delade min ilska, hon var arg med mig och hon var glad med mig. Detta var inga påklistrade försök till empati, nej, jag kände hennes känslor, såg att hon blev berörd.

Terapeuter (okej jag vet att det är skillnad på psykologer, psykoterapeuter, kuratorer m.m men för enkelhetens skull benämner jag alla terapeuter)  som följer regelboken där det avkrävs en distans till klienten, en sådan terapeut står på kajkanten och försöker hjälpa den nödställde.

Den närvarande terapeuten hoppar i vattnet, känner kylan och kämpar tillsammans med den nödställde i vågorna. Hon känner havets djup, farorna, men hon känner också vägen in till hamnen. Hon har varit i dessa vatten långt tidigare, hon har kämpat sin egen kamp. 

Hon delar min kamp, men är inte ett hjälplöst offer för vågorna.

Hon har med sig livbojen och tillsammans tar vi oss i säkerhet. 

Det säger sig självt att det är effektivare att hjälpa i vattnet än på stranden. Ja, det är farligare, mycket farligare och det krävs betydligt mer. Terapeuten måste ha nått sina egna djupa skikt - inga vågor, inga djup får hon vara obekant med. Det finns verkliga fällor att hamna i om terapeuten släpper garden. Det kan gå väldigt snett och bli osunt på alla sätt och vis och det är detta som gör att de flesta terapeuter stannar bakom sina plank, där är tryggt att vara, men samtidigt förvägras klienten en viktigt del i utvecklingen om terapeuten inte har förmågan att släppa garden. 

Jag tror att måttet på helande och utveckling i terapin står i direkt korrelation till terapeutens förmåga att sänka garden och helt motta sin klient som den människa hon är. För det sker ett helande i sanna möten människor emellan. Det är i mötet vi blir till som människor, formas och skapas. Våra känslor blir bekräftade, de får färg och vår identitet får därmed kontur. 

Det hade varit väldigt intressant att undersöka vad det är som gör att vissa terapeuter lyckas betydligt bättre än andra. Jag är övertygad om att det handlar om just detta, att sänka garden och att låta mötet med klienten bli ett äkta möte med autentiska känslor både hos klienten och terapeuten. Då händer något som går långt utöver ett vanligt terapisamtal. 

Då finns jordmån till sann tillväxt och mognad. 

Överlåtelse

Min innersta längtan.
Essensen. 
Vågen som drivs mot stranden. 
Knoppen som slår ut i blom.
Gryningsljuset som triumferar över mörkret.
Själens förening med Gud.

Klenmodet håller mig tillbaka.
Kommer Han att missbruka min tillit?

Att kämpa själv fräter sönder mig.
Ständigt jagande efter kontroll - en illusion.

Återstår - att falla i Guds armar ögonblick för ögonblick.
I tillit inför det förflutna, nuet och framtiden.

Hopp - att veta att Gud inte är bunden av tid och rum.
Alla händelser är formbara i Hans händer.

Bräcklig identitet

I dessa dagar kan vi välja identitet precis hur vi vill. Jakten tar sig allt mer extrema uttryck. Det är könsbyte och parader. Ändra hit och dit för att bli den man tror att man egentligen är, ett ständigt jagande. 
Och mantrat trummas in överallt: "Allas lika värde, ingen ska känna sig kränkt." Om någon skulle ha andra tankar eller åsikter leder det till starka fördömanden och hån. Inget ska någonsin få stoppa de som vill manifestera sin nya identitet. Om jag vill identifiera mig som en man, trots att jag är född kvinna har jag min fulla rätt och samhällets stöd att göra det. 

Vad är det då allt detta egentligen handlar om? Alla människor har en stark inneboende längtan efter att få svar på frågorna "Vem är jag?" och "Har jag ett värde?" Denna längtan i sig är en del av att vara människa. Det är en inre upptäcktsresa, stundtals farofylld och svårframkomlig, men en nödvändig resa för varje människa, att växa, att mogna. Längtan är vacker och god. Sökandet i sig är något att uppmuntra.

Det extrema vi ser idag är en konsekvens av att rottrådarna är kapade. Problematiken är denna; människan involverar inte Gud i sökandet efter sig själv. Hon söker bara sig själv, identitetsprojektet blir därmed ett köpcenter av valmöjligheter. Tanken på att det finns en unik tanke med just hennes liv föresvävar henne inte. Hon kan välja, vad hon vill och hur hon vill och skaffa sig den identitet som för stunden känns bekväm. 

Om någon skulle försöka hindra hennes planer eller inte helt ut bejaka hennes projekt blir hon djupt  kränkt och väldigt skakad. Hon slåss med näbbar och klor för den bräckliga identitet som hon med stor möda och vånda byggt upp. Hon är ett klent svajigt träd, som hotas att när som helst vräkas omkull, rötterna är ytliga och svaga. Och det känner hon på sig, därav den oproportionella aggressiviteten när någon vågar ifrågasätta. Det finns en inre osäkerhet som inte tål ifrågasättande. Minsta antydan utlöser ett katastroflarm och all beredskap sätts in för att täta sprickorna i den bräckliga fasaden. Det är på grund av detta som det är omöjligt att föra en saklig diskussion. Ett annat perspektiv upplevs alltid som ett direkt hot mot den egna personen.

Är du däremot trygg i din identitet blir du inte alls lika provocerad och upprörd om någon skulle ifrågasätta den. Du vet vem du är, du vet vart du är på väg och du vet att du har ett oersättligt värde. 

En djup trygghet med rötter som bär upp hela trädet och som ger stadga i stormarna. 

Att lära känna sig själv, att bottna i sin identitet är att livsprojekt som inte kan göras på egen hand.

Gud är den som skapat mig och givit mig en unik identitet. Vill jag nå kärnan i mitt inre når jag endast fram dit tillsammans med Gud. Att lära känna Gud är samtidigt att lära känna sig själv. Det är en växelverkan, en vacker dans. 

Anledningen till de extrema uttrycken vi ser idag är att människan tappat det väsentliga verktyget för att nå sitt inre, samtidigt som hennes sökande efter vem hon är mer desperat än någonsin. 

Hon går vilse i den individualistiska labyrinten och gång på gång slutar vägen i återvändsgränder. Vilket leder till än mer desperation, än mer extrema uttryck för att finna sin identitet.

Ständigt måste identiteten manifesteras med flaggor och parader. Helst ska det vajas och viftas överallt, all osäkerhet ska jagas på flykten. Alla ska klappa i händerna och minsta lilla bibliotek och vårdcentral ska minsann HBTQ-certifieras. Det är sorgligt att se denna vilsenhet. Man har reducerat människans identitet till att enbart handla om sexualitet. Men människan är så mycket mer, så mycket större än så!

Är du trygg i den du är behövs inga flaggor och inga certifieringar.

Du har din identitet i Gud. Allt är dig redan givet!
Du har fått ditt värde från Gud.
Han har satt en krona på ditt huvud.

Samhällsutvecklingen - kapade linor till verkligheten

Gapet mellan bild och verklighet ökar för varje sekund. 

Som en luftballong, där linorna mellan ballong och korg har kapats av. 

Nu svävar narrativet bort i det blå till synes ovetande om att korgen för länge sedan försvunnit utom räckhåll. 

Bild och verklighet måste vara tätt sammansvetsade. De behöver ha kontakt och kommunikation.  Detta för att man ska kunna fatta de nödvändiga beslut som behöver fattas. 

En felaktig bild som är skild från verkligheten är bara ett tomt tygstycke som ohjälpligt sjunker ihop. Hålls inte ballongen samman med korg och brännare slutar det i katastrof. Korgen störtar neråt och går inte att rädda. 

Det avstånd som idag finns mellan bild och verklighet är på många sätt förödande. Felaktiga och direkt destruktiva beslut fattas gång på gång. Det är nämligen omöjligt att fatta rätt beslut när man kapat linorna till verkligheten. Följden blir en förljugenhet som alla hjälps åt att upprätthålla.
Lögnerna fyller ännu en tid ballongen med luft, men det blir allt svårare och svårare att fylla ut det väldiga tygstycket.