Mitt senaste radioprogram "Det goda slutet"

Bonden Paavo

Hämtar denna dag tröst från bonden Paavo. Jag känner mig på samma gång både som Paavo och som hans hustru. Å ena sidan förtröstansfull; det är en prövning jag är inte förskjuten av Gud, å andra sidan är jag full av missmod och tror mig vara övergiven av Gud. Jag har alltid tyckt om denna dikt och för många år sedan lärde jag mig den nästan utantill.
Inte kunde jag någonsin ana hur verklig den skulle bli.

Högt bland Saarijärvis moar
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slet sitt hår och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos maka slog sitt bröst och sade:
»Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten.»
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Paavo på sitt knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Och hans maka föll på knä och sade:
»Herren prövar blott, han ej förskjuter.»
Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

Min sargade trädgård

Stormen har dragit hårt fram. Det är tid att se nu, tid att se förödelsen.
Min trädgård som skulle bli så vacker! Allt jag hoppats, allt jag drömt, allt jag trott och strävat efter. Allt är omkullvräkt. Det gamla vackra körsbärsträdet som brukade blomma med vita vackra blommor mot den ljusa kvällshimlen. Nu ligger det i en risig hög på marken. Kastanjeträdet står visserligen upprätt, men inga knoppar slog ut denna vår, inga lysande vita ljus tändes.

Jag går vidare längs trädgårdsgången, ner mot växthuset, trädgårdens hjärta.
Jag tvekar, jag vet inte om jag vill eller orkar se hur det är ställt. Men jag måste, för nu är tiden.
Inte en glasruta är hel, inte en enda. Krukor med plantor ligger utspridda, jord och glasskärvor överallt. Jag böjer mig ner för att ställa upp några krukor, lägga tillbaks jorden och göra något iallafall. Men sen sviker mig kraften. Var ska jag börja i denna förödelse? Vad hjälper det att jag ställer upp några krukor när hela växthuset är krossat? Vad hjälper det? Vad tjänar det till? Hur kunde det bli så här illa?
Jag vänder mig om för att gå, jag vill inte se mer.

Ge av det som inte finns

Hon står där utanför dörren och jag blir lite förvånad när jag ser henne.
"Här det är till dig!" säger hon.
Jag säger att jag inte kan, det skulle inte kännas rätt. Men hon insisterar.
Och då kommer tårarna. Jag vet att hon ger av det hon inte har. Jag vet att detta är ett
offer, kännbart och märkbart. Och just därför, för att det är ett offer så vet jag också att värdet är långt högre. Ett offer är aldrig förgäves om det gjorts i kärlek. Aldrig. Även om det kan se ut så.

Änkans skärv. De två bröden och de fem fiskarna. De gav och då skedde undret.
Ge av det du inte har. Ge och vet Han kan förvandla allt. Varför skulle Han inte kunna?
Även om jag inte ser hur eller när. Han som kan förvandla död till liv, inte är detta då för svårt eller stort.

Stressig månad

Maj och början av juni är visst de stressigaste månaderna på året. Jag läste en artikel om det i DN,
trebarnspappan Håkan Smith beskriver där hur han kämpar på för att hinna med alla barnaktiviteter. Det är familjepicknickar, uppvisningar och avslutningar. Föräldrar slår knut på sig själva för att kunna vara med på allt. I en artikel på Newsmill är Helene Öberg inne på samma spår.

Jag kan bara instämma, det är mycket, väldigt mycket. Idag kom stora pojken och frågade om jag kunde fixa en kaktusdräkt till honom. Dom skulle ha teater i skolan. Jo, jo, kaktusdräkt snor man väl ihop på en liten stund. (Hur i hela världen gör man taggarna!?)
Men det behöver ju inte vara för mycket. Man måste se till att det blir hanterbart. Om man nu tycker att det är så svårt att hinna med allt varför går man då på allt? Det finns ingen lag på att man tex måste gå på alla föräldrarmöten. Med fem barn har jag lärt mig att prioritera. Det är bvc-besök, tandläkarbesök, föräldrarmöten, utvecklingssamtal, uppvisningar, avslutningar, matsäckar osv. Det finns inte på kartan att jag eller min man skulle kunna vara med på allt. Då gäller det att prioritera. Föräldrarmöten har vi konsekvent skippat, man får ju ändå en lapp om vad som togs upp. Jag säger inte att föräldrarmöten är oviktiga, men det gäller som sagt att prioritera.
Matsäckar görs mycket enkelt; smörgåsar med pålägg, lite yoghurt och en frukt, alternativt rester från kvällsmaten. Det räcker, dom överlever, tro mig. Ibland när jag bläddrar i föräldrartidningar och läser om recept på matsäckar blir jag helt matt. Jag skulle inte för mitt liv stå och konstla till det så där!
Under terminen är det ofta ett par uppvisningar, jag ser till att gå på en för varje barn. Det är inte rimligt att springa på alla.

Jag förstår som sagt att det är mycket för föräldrar, men välj ut det viktigaste och lämna det andra. Du är inte en sämre förälder för det! Jag brukar också fråga barnet vad hon/han helst vill att jag är med på. Vissa saker vill kanske inte ens barnet vara med på, utan det är vi föräldrar som tror att det är så viktigt, så fråga alltid!

Dagis kan skada barn!

"Förkola före två års ålder kan skada barn" så är rubriken på Eva Rusz debattartikel i Aftonbladet igår.

"När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande
tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker
automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i
stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss
för att tillgodose vårt barns behov.
I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver
socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn
behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den
processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och
omvårdnad är avgörande."
Läs hela här

Uppdatering
"Vi är första generationen som inte ska känna skuld"
Jag läste Johan Hakelius inlägg i debatten. Jag håller verkligen med honom! När man läser kommentarer till Eva Rusz artikel slogs jag också av hur lite motargument i sak som togs upp. Istället handlar det om att hon är ojuste som skuldbelägger föräldrarna! Om hennes argument i texten är rätt eller inte verkar inte vara intressant! Hur barnen mår är verkar man inte bry sig om, eller snarare man vågar kanske inte. För om man tar det som Rusz skriver på allvar så skulle det få enorma konsekvenser.

Godhetens narcissism

Detta inlägg på Dick Erixons blogg var riktigt bra.
Värt att läsa och värt att fundera över!

"Länge har jag funderat på varför man i Sverige inte kan diskutera sakligt om mångkultur, varför det alltid resulterar i explosion av känslomässiga utfall, och hur det omöjliggör konstruktiva lösningar. Och varför den som vill diskutera logiskt snabbt stämplas ut som rasist och främlingsfientlig...

Jag vill påstå att det som lite slarvigt kallas politisk korrekthet, egentligen handlar om en sorts moralisk narcissism. Genom att på det politiska planet hävda exempelvis så kallade papperslösas rätt till välfärdens förmåner, tar man inte något som helst personligt ansvar för detta. Resonemanget lyder: ”Jag är god eftersom jag sagt att allt gott ska tillkomma människorna, men belasta inte mig med kostnaderna för godhetens verkställande”. De som inte framställer sig själva som goda får därmed betala för andras självförhärligande på den politiska arenan."

Läs hela här