Andas ditt namn

Här är lättare att tro

Himlen möter havet

Ljuset flödar

Själen vidgas

Viskar ditt namn i takt med andningen

Våg efter våg sköljer bort oron och stressen

Andas ditt namn och vet; jag är framme

Inget mer finns att skynda till

På gränsen

Rädd för att stanna.

Benen rör sig mekaniskt.

Steg för steg. 

Inte känna, inte tänka.

Bara gör, gör det du ska! 

Vägen framåt enda alternativet.

Hon ber mig stanna, vila en stund.

Ser hon inte vad som jagar mig?

Om jag sätter mig ner nu...

Kommer jag någonsin kunna resa mig igen?

Allt kommer att nå mig, hinna ikapp.

Alla undanträngda behov kasta sig över mig.

Hungriga vilddjur som svultit för länge.

Avståndet krymper.

Känner den heta andedräkten.

Tröttheten nafsar mig i kläderna.

Utgivande

Solens värmande strålar- för mig utsända

Fjärilsvingarnas mönster - för mig uppslagna

Kastanjeknoppens grönska - för mig utslagen

Scillas blå matta -för mig utrullad

Kvällshimlens rosa tavla- för mig utspänd

Hans kärlek - för mig utgiven

I skärningspunkten

Att andas in

din rätt att finnas till

tag plats

tag emot 

- allt är du värd!

Att andas ut

ge av allt du har

strömmar från ditt innersta

håll inget tillbaka

- du frambringar grönska!

I denna skärningspunkt får du leva

Recouler en Dieu 

En strid ström mot havet. 

Allt ivrigare, virvlande och hoppande. 

Dagarna rinner mellan träden, mellan soluppgång och solnedgång.

Svindlande rymder av tid.

Smeker en kind, sorterar strumpor, sover en stund. 

Maten på bordet, bussen mot arbetet, viskar en bön. 

 

Stadig kurs mot målet - bli omfamnad.

(Recouler en Dieu, att strömma tillbaka till Gud, sa mystikern Jean de Saint-Samson 1571-1636)

I prövningens tid

En flodvåg av svart sorg.

Kämpar i strömvirvlarna. 

Neråt, mot djupet går min färd.

Bröstkorgen sammanpressad. 

Sjunker mot botten.

Brännande bitterhet

i min strupe. 

Klibbig tröst. 

Vältrar mig i sörjan, girigt suger jag giftet.

Lyssnar på väsande lögner. 

Ett misslyckat eländigt liv var allt du fick. 

Mödosamt kravlar jag mig upp. 

Samlar ihop mig själv ännu en gång. 

Kringspridda bitar överallt. 

Hur många gånger kan man skrapa ihop sig själv? 

Hitta alla bitar, få dem på plats igen. 

Hur många gånger är det möjligt? 

Och ändå, ett brustet tack för prövningen.

Driver mig på knä med sträckta armar mot Han som allt förmår. 

Vissheten; om lidandet för mig hit är allt väl. 

Ja, redan i denna stund.

 

Livets biverkningar

Det är olika, en del får inga alls, de klarar sig liksom alltid undan.

Glider fram, glider igenom.

Nästintill smärtfritt. 

Och andra får hela den långa listan av biverkningar. 

Drabbar bara 1 på 100 000 står det eller mycket sällsynt förekommande. 

Ändå är det just det som händer. 

Otur eller så himla typiskt. 

Eller ännu värre: dömd till olycka. 

Dömd att långsamt malas sönder bit för bit.

Malas mellan kvarnstenarna. 

Tyngden över mig. 

Livets biverkningar är fler än jag någonsin kunde ana. 

Om jag hade vetat, ja vad hade jag gjort då?

Det hade ändå inte spelat någon roll. 

Eller kanske ändå?

Jag hade lagt mig ner för länge sedan.

Vägrat ta skiten. Strejkat, gjort uppror. 

Vad som helst för att slippa detta. 

Men jag visste inte innan, kunde inte ens föreställa mig. 

Det drabbar väl bara andra, inte mig, så tänkte jag nog. 

Kunde ju inte veta att jag var den där som alltid skulle gå med lidandet som en mörk skugga efter mig, en ständig följeslagare. 

Och aldrig undkomma.

Att jag blev den alla ömkar och förfäras över.

Någon man undviker. 

Som om lidandet skulle vara smittsamt.

Oren. 

Något måste hon ju gjort.

Var är nu din Gud?