Det enda

Ur djupen stiger en outtalad aning,
likt luftbubblor sökandes sin väg mot ljuset.
Ett svagt dis långt bort vid horisonten, 
knappt skönjbart för ögat och ändå;
kristallklart, oemotståndligt, obestridligt.

En fladdrande skymt av det outsägliga. 

Och jag vet att detta är all min längtan. 
Allt vad jag någonsin kommer att åstunda och hoppas på finns här.

Havet

Havet?
Alla tårar som någonsin gråtits,
allt lidande, all smärta som varit och komma skall,
samlade i djuphavsgravar på tusen famnars djup.

Och vågorna?
Aldrig kommer de att upphöra att rulla mot strandkanten,
budskapet måste nå varje sargad själ;

inte en tår har varit förgäves.

Med frön i handen

Jag skickas om och om åter till det förbrända landskapet. 

Planlöst irrar jag runt i askan. Ser på allt som inte blev.

Varför måste jag hit igen? 

Ännu en gång. Har jag inte sett nog av detta?

Men aldrig att Han skickar mig tomhänt, nej i handen vilar små hårda frön. 

Alltid dessa frön. Han envisas! 

Tron är svag, men jag lyder.

Gräver och gråter.

Gråter och gräver.

Små frön i askgrå jord. 

Till vad nytta? Ser Du inte att det ännu ryker ur den döda jorden? 

Hur många vändor fram och åter går jag? 

Alltid samma. 

Gräver och gråter. Lägger mina frön i den svedda jorden. 

Ser ut över eldens härjningar. 

Svart, sönderbränd jord utan hopp. 

Och där, just där ger Han mig gåvan!

Plötsligt vet jag med en förvissning som ingen kan ta ifrån mig. 

Jag ser det framför mig. En dag ska blommor vaja här i klara lysande färger. Jublande sträcka sig mot himlen! 

Gröna örter täcka allt det svåra och mörka. 

Och där elden brann som värst skall ett kastanjeträd stå stolt och vacker. 

Ja, Han skall fullborda sitt verk. 

Och jag gräver, gråter och gläder mig.

Befrielse!

Mörkret, en svart strömmande flod letar sig in genom huden, mörklägger allt.
Kylan tar samma väg. Inga kläder kan hindra. Skyddslös är jag.
Snöblandat regn faller på själen. 
Nordanvindar far runt i mig, blåser sin isande andedräkt.
Permafrost i mitt inre, domnad och orörlig likt en isstod.

Dock en envis längtan. 
Och sedan, ett undanglidande ljus, knappt märkbart.
Svag fågelsång långt bort en kväll.
En lite vänligare vind. 
Visst är något annorlunda!

Pilträden klär sig i ljusgrönt hängande flor.
Tvättar sitt långa hår i åns klara vatten.
Svällande kastanjeknopparna brister ut i jubel, vecklar ut sina nyvakna blad.
Humlan tumlar ännu sömndrucken i solen.

Jag vill dricka de gröna fälten, smaka solens varma ljus, mottaga vindens milda smekningar. Jag vill famna det gröna! Låta det färga och genomsyra mig. 

All min möda omintetgjord

Jag följde receptet, det gjorde jag, till punkt och pricka.
Slätstrukna mått, allt noga avvägt.

Noggrann och ordentlig.
Läste mina läxor.
Bad mina böner.
Putsade mina skor.
Kom i tid. Alltid i tid.

Allvarlig inför kärlekens eld
lekte aldrig vårdslöst.

Ville välja rätt, funderade och tänkte.
Vägde och mätte.
Nog skulle väl detta bli gott!

Men en vämjelig lukt sipprar ut från ugnsluckan.
Med förfäran ser jag att ingen likhet finnes med bilden i boken.
En grå kletig sörja står på mitt bord.

Men denna bittra måltid är min.
Bit för bit tuggar jag i mig, med tårar i ögonen och en växande klump i halsen.
Hur kunde det bli så illa?
Hur kunde rätt bli fel?

Mod

Inför det nya året; man ber om kraft att orka.
Kraft att orka lite till, kraft att klara det man egentligen inte orkar.
Gud ge mig kraft! Hur många gånger har inte den bönen slungats ut i ren desperation?

Men kanske är det inte den bönen man ska be.
Kanske skulle man istället be om mod?
Be om mod att inte orka, be om mod att våga vara kraftlös.
För detta krävs det sannerligen mod. Vem vill stå med skammen att inte orka?

Mod att stå fattig i det som är.
Mod att inte hinna klart, att inte orka hela vägen, att inte vara duktig.
Mod att mottaga den lilla kraft som tilldelas och hushålla med den.
Mod att inse sina begränsningar.

Och sedan mod att falla i de armar som bär.
Mod att tro att någon ser och älskar.

Förnuftet och visheten har flytt

Jag har många gånger de senaste åren frågat mig vart vanligt förnuft tagit vägen. Vanligt hederligt förnuft. I fråga efter fråga tycks det vara som bortblåst i vårt samhälle. Var finns de väl genomtänkta besluten? Konsekvensanalyserna? Logiken?
Nej, det är känslor som tycks styra och snabbt hopsnickrade "lösningar". Hur ska vi kunna få fast mark under fötterna när vi står på en gungfly? Hur har det blivit på detta sättet?
Jag ska här försöka samla ihop mina lösa tankar.

I det postmoderna samhället finns inga objektiva sanningar, vi bygger istället våra egna sanningar, våra berättelser som ingen kan eller ens får ifrågasätta. Som jag ser det är vårt samhälle allt mer styrt av enskilda berättelser och känslor som för dagen är på modet. Något långsiktigt tänkande, några funderingar på vart vi vill komma eller vart vi är på väg är det ingen som egentligen vet, eller kanske vill veta. För det finns ju inga gemensamma mål att sträva mot.
Låt mig ta tre exempel på hur långt detta postmoderna tänkande har gått.

1.När Ygeman i vintras uttalade sig om övergreppen på festivaler är det utifrån sin egen bild:

"Sexuellt ofredande på festivaler är i mina ögon mindre förekommande nu än för 20 år sen, men vi pratar mer om det nu."

I hans ögon?! Allvarligt talat, jag bryr mig inte det minsta om vad han ser i sina ögon, det är på intet sätt relevant. Vad som ska lyftas fram är naturligtvis statistik och analyser. Vad någon minister upplever hör överhuvudtaget inte hit. En politiker ska definitivt inte uttala sig på det viset. Det märkliga är att just statistik och siffror, numera per automatik betraktas som populistiskt! Självklart ger siffror ingen vägledning när det sedan gäller HUR man ska agera, men de utgör en neutral bas varifrån diskussionen kan föras vidare.

2.Ytterligare ett exempel är de "ensamkommande barnen" där ett stort flertal med största sannolikhet varken är ensamma eller barn. (De undersökningar som gjorts visar att tre av fyra av de testade är över 18 år). Man har under många år enbart lyssnat på deras berättelser och godtagit de som sanning, trots att det med relativt enkla metoder går att fastställa en människas ålder. Den objektiva sanningen efterfrågas inte utan hånas och ställs i skamvrån. Åter igen, det är de enskilda berättelserna som äger scenen.

3.Under sommaren hade Svd en artikelserie om att allt fler människor upplever att de har blivit "tilldelade fel kön". Utifrån detta förväntas sedan sjukvården anpassa sig och stå till buds med vård som bland annat består av dyra operationer. Individernas egna berättelser och mående blir här avgörande för de beslut som fattas.
Rent biologiskt finns det bara två kön. Det är ytterst få som föds med oklar fysisk könstillhörighet. (De ska naturligtvis få all hjälp de behöver.) Jag anser att denna objektiva sanning är något som man kan och bör förhålla sig till. Utan en bas finns det inget att förhålla sig till och vi blir helt utlämnade åt den enskilda människans berättelse som i det postmoderna samhället är ĺika sann som något annat.

Och det är precis detta som jag tror är en av orsakerna till alla oförnuftiga och ologiska beslut som genomsyrar vårt samhälle. Det finns ingen objektiv sanning att förhålla sig till. Jag säger inte att det är den enda orsaken, men en delorsak är det definitivt.
Jag ifrågasätter inte olika människors berättelsers och upplevelser, men jag ifrågasätter starkt om det är deras berättelser som ska vara överordnade och styrande i beslut och samhällsutveckling.

Varje människas upplevelse av något är unikt, på ett sätt har hon sin egen sanning, men problematiken uppkommer när olika berättelser krockar. Vem ska då få företräde när det inte finns någon objektiv sanning? (Den enda objektiva sanningen som tycks finnas är "allas lika värde", hur man nu har kunnat komma fram till den är en intressant fråga!)
Naturligtvis är det ingen lätt uppgift att nå en objektiv sanning i olika frågor, men första steget på vägen är att erkänna att den finns.

När jag ser ut över Sverige ser jag ett land som är höljt i dimma och töcken, lågt liggande moln som inte släpper igenom en gnutta ljus. Och där famlar vi i blindo, vi tror att vi är fria, vi tror att vi är klarsynta. Om vi bara visste hur förledda vi är!
Jag ser ett land där krig är fred och fred är krig. Sanning är lögn och lögn är sanning. Det finns inget fast att hålla sig i, allt medan skeppet kränger i en allt hårdare vind.

Ödmjuk vill jag kalla på visheten, vädja om att hon ska komma åter med sin lykta och lysa för oss.
Jag hoppas och ber att det inte ska vara försent.