onsdag 12 september 2018

Det enda

Ur djupen stiger en outtalad aning,
likt luftbubblor sökandes sin väg mot ljuset.
Ett svagt dis långt bort vid horisonten, 
knappt skönjbart för ögat och ändå;
kristallklart, oemotståndligt, obestridligt.

En fladdrande skymt av det outsägliga. 

Och jag vet att detta är all min längtan. 
Allt vad jag någonsin kommer att åstunda och hoppas på finns här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

En ljummen vind mot huden en mjuk och leende väg  Jag går mot Gud Ras efter ras drömmar i damm och grus  Jag går mot Gud  På ensamma vägar b...