Romanfiguren Florent-Claude, är här liksom i romanen "Underkastelse", en sorglig och uppgiven figur. Trots sitt yttre välstånd och till synes välordnade liv ser han sig som misslyckad och som en som missat och inte tagit till vara sina få, men ändå verkliga chanser till lycka. Han har aldrig funnit sin plats i livet, sitt sammanhang. Aldrig funnit en anledning. Han upplever en alienation som inte går att komma ur. Rotlösheten gör att han svävar i tomma intet.
Visserligen har kvinnor och mat berett honom en viss glädje och tillfredsställelse, men han har inte nått hela vägen fram. Tillslut ser han ingen anledning att fortsätta sitt tröstlösa liv, han finner inga giltiga skäl.
Han börjar sin resa bort, för att tyvärr aldrig finna en väg hem. Han säger upp sig från jobbet, lämnar flickvän och flyr ut på den franska landsbygden. Här möter han människor som kämpar en ojämn kamp mot globalismens följder.
I romanen kan man se ett tydligt ställningstagande för nationell protektionism. Globalismen lämnar blodiga spår varhelst den drar fram; krossade och förtvivlade människor som tar till desperata åtgärder. Livsutrymmet kryper ständigt för den lilla människan. Bönderna offras som bekant alltid först på schackbrädet.
Det multinationella företaget Monsanto får sig en rejäl känga och det man all rätt, vidrigare företag får man leta efter.
Ett genomgående tema är sexualiteten och vad det innebär att vara man. Sin vana trogen skildrar Houellebecq sexscener ingående och minst sagt osmakligt. Han gräver djupt i den förvrängda sexualiteten och utforskar den moraliska dekadensen inom detta område. En pedofil får gestalta den värsta avarten.
Florent-Cluade blir på grund av sin medicin impotent. Detta tolkar jag som en symbol för den västerländska mannens oförmåga att finna sin roll som man och den kris som manligheten genomlider. Och finner han inte sin identitet upphör han att vara en verklig man. I romanens inledning beklagar sig huvudpersonen över sitt namn som han avskyr. Detta slår an tonen för fortsättning och genomsyrar hela handlingen; en man som inte funnit vem han är och som inte kunnat ta till sig den han är.
Titeln "Serotonin" ger en tydlig vink om i vilken riktning man ska gå för att förstå romanen. Huvudpersonen ser sig tvungen att göra något åt sitt uppgivna och deprimerade tillstånd och söker följaktligen upp en läkare, som skriver ut antidepressiva tabletter.
Att äta psykofarmaka är ett kännetecken för vår samtid, ofta i kombination med någon form av utbrändhet. I Sverige räknar man med att över 1 miljon människor äter antidepressiv medicin. Otroligt många alltså. Jag tror inte att det är frågan om en överutskrivning av medicin, folk mår verkligen så här dåligt. Och det är just där vi borde ställa frågan: Varför? Vad har hänt med vårt samhälle, med vår kultur? Vad är det vi har tappat bort? Varför har vi skapat ett samhälle som inte tar hänsyn till människans beskaffenhet? Ett samhälle som driver och pressar människor in i hopplöshet och förtvivlan. Och som bara kan erbjuda en enda lindring: medicin och mer medicin. Tankarna går osökt till "Du sköna nya värld" där alla invånarna knaprar piller för att undslippa jobbiga känslor och därmed undslippa livet självt.
Just denna fråga tror jag att Houellebecq vill få oss att ställa: Vad är det vi har gjort med vår kultur och med oss själva?
Vi har skapat ett samhälle som inte längre är till för människan. Där hon inte kan stå ut. Där hon inte längre har en plats. Varför har vi gjort oss själva så illa? På sista sidan konstateras att individualismen är en illusion och priset har varit högt, mycket högt.
Under romanens gång, som hela tiden är en ofrånkomlig vandring nedåt, lyses ändå mörkret upp av den typiska Houellebecqska humorn och stundtals kommer jag på mig själv med att småle mitt i all hopplöshet. Och trots den motbjudande människa huvudpersonen på många sätt är, väcks ändå ett medlidande. Det är inte lätt att vara människa. Det är som det har sagts: synd om människorna.
De avslutande meningarna i romanen är trots allt förlösande, i alla fall i mitt tycke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar