De som stå Honom närmast

Ett nyfött barn

Ögonen djupa vattenbrunnar, en porlande källa

Blicken outgrundling, ett universum

Nyss smekt av skaparhand

Skälvande heligt ljus

En äldre människa

Livets stigar i pannan

Dörren står redan på glänt

Ljuset letar sig ut, sprider sig över hennes ansikte

Snart - slå ut i full blom!

Snart - famnas! 

Tätt intill

De som stå Honom närmast

Den tunna hinnan mellan himmel och jord upplöses

Ett öppet fönster

I mötet faller ljuset även på mig

Min längtan skjuter nya gröna skott

Andas ditt namn

Här är lättare att tro

Himlen möter havet

Ljuset flödar

Själen vidgas

Viskar ditt namn i takt med andningen

Våg efter våg sköljer bort oron och stressen

Andas ditt namn och vet; jag är framme

Inget mer finns att skynda till

På gränsen

Rädd för att stanna.

Benen rör sig mekaniskt.

Steg för steg. 

Inte känna, inte tänka.

Bara gör, gör det du ska! 

Vägen framåt enda alternativet.

Hon ber mig stanna, vila en stund.

Ser hon inte vad som jagar mig?

Om jag sätter mig ner nu...

Kommer jag någonsin kunna resa mig igen?

Allt kommer att nå mig, hinna ikapp.

Alla undanträngda behov kasta sig över mig.

Hungriga vilddjur som svultit för länge.

Avståndet krymper.

Känner den heta andedräkten.

Tröttheten nafsar mig i kläderna.

Utgivande

Solens värmande strålar- för mig utsända

Fjärilsvingarnas mönster - för mig uppslagna

Kastanjeknoppens grönska - för mig utslagen

Scillas blå matta -för mig utrullad

Kvällshimlens rosa tavla- för mig utspänd

Hans kärlek - för mig utgiven

I skärningspunkten

Att andas in

din rätt att finnas till

tag plats

tag emot 

- allt är du värd!

Att andas ut

ge av allt du har

strömmar från ditt innersta

håll inget tillbaka

- du frambringar grönska!

I denna skärningspunkt får du leva

Recouler en Dieu 

En strid ström mot havet. 

Allt ivrigare, virvlande och hoppande. 

Dagarna rinner mellan träden, mellan soluppgång och solnedgång.

Svindlande rymder av tid.

Smeker en kind, sorterar strumpor, sover en stund. 

Maten på bordet, bussen mot arbetet, viskar en bön. 

 

Stadig kurs mot målet - bli omfamnad.

(Recouler en Dieu, att strömma tillbaka till Gud, sa mystikern Jean de Saint-Samson 1571-1636)

I prövningens tid

En flodvåg av svart sorg.

Kämpar i strömvirvlarna. 

Neråt, mot djupet går min färd.

Bröstkorgen sammanpressad. 

Sjunker mot botten.

Brännande bitterhet

i min strupe. 

Klibbig tröst. 

Vältrar mig i sörjan, girigt suger jag giftet.

Lyssnar på väsande lögner. 

Ett misslyckat eländigt liv var allt du fick. 

Mödosamt kravlar jag mig upp. 

Samlar ihop mig själv ännu en gång. 

Kringspridda bitar överallt. 

Hur många gånger kan man skrapa ihop sig själv? 

Hitta alla bitar, få dem på plats igen. 

Hur många gånger är det möjligt? 

Och ändå, ett brustet tack för prövningen.

Driver mig på knä med sträckta armar mot Han som allt förmår. 

Vissheten; om lidandet för mig hit är allt väl. 

Ja, redan i denna stund.