Underkastelse av Michel Houellebecq

Romanen handlar om hur Muslimska Brödraskapet vinner valet i Frankrike år 2022. Övergången till ett muslimskt styre går förvånansvärt smidigt och utan något större tumult. Visserligen är landet först i chock, men anpassar sig otroligt snabbt till det nya.
Upplysningsidealen som länge varit vägledande och självskrivna sviks snabbt och hamnar på soptippen, allt i toleransens namn.

Kanske är skildringen inte helt trovärdig, men med tanke på hur snabbt man i Sverige övergivit självklara värderingar på väldigt kort tid, så är scenariot inte helt otänkbart. Skilda badtider, barnäktenskap, småflickor med slöja, etc var för inte så länge sedan helt otänkbart.

Boken kan läsas på många olika sätt, personligen tyckte jag mig i huvudpersonen Francois se en spegling av det moderna västerländska samhället och dess förfall.

Francois undervisar på universitetet och är en desillusionerad man utan några egentliga ambitioner. Det han lever för är den sexuella njutningen han får av olika studentskor, relationer som är kortvariga och ständigt följer samma mönster. Alkohol skänker också en viss tillfredsställelse. Det finns dock en underliggande längtan efter något mer, men det är bara viskningar. Han beger sig en kort tid till ett kloster. För att finna något? För att komma i kontakt med den inre viskningen? Han avbryter dock klostervistelsen, han fann inte det han kanske sökte. 
Vid ett besök i Rocamadour inför den svarta madonnan är det ändå något som tycks hända inom honom, men han tappar kontakten. Och det är med sorgsna steg han går ner för trapporna. Han nådde inte ända fram.

I boken beskrivs Francois förfall, både moraliskt och kroppsligt. Han bekänner sig inte till några fasta värden, njutning är det enda som betyder något. Han får eksem och blåsor och "tillståndet förvärrades av ett svampangrepp, orsakat av parasiter som passade på att tillfälligt kolonisera det berörda området".
Han lider också av västvärldens vanligaste sjukdom, ensamheten. Han har dålig kontakt med sina föräldrar. När modern sedan dör sörjer han inte det minsta.

Francois liv kan tolkas som en spegling av västvärlden som har gått vilse och befinner sig i fritt sönderfall. Vi försöker hitta det vi förlorat, väcka liv i den rykande brasan, men när vi sträcker oss bakåt och vill återuppliva det som en gång var kommer genast anklagelsen om bakåtsträvare och moralism. Nationalismen är ett försök att blås liv i det som en gång var, men allt man lyckas åstadkomma är en uppblåsbar hoppborg som när som helst kan punkteras och skrumpna ihop. De krafter vars mål är nationernas upplösning är för starka och nationalismen har inget att sätta emot.
Det konstateras i boken att familjens och den traditionella moralens återkomst är en omöjlighet, den vägen kan ingen ge sig in på

"utan att bli stämplade som reaktionärer eller rentav fascister av de sista sextiåttorna, dessa döende progressiva mumier som torkat ut rent sociologiskt men förskansat sig i sina mediafästningar varifrån de fortfarande kunde slunga ut sina förbannelser om tidens ondska..."

De enda som kan ge sig in på den vägen utan att riskera något är Muslimska Brödraskapet, eftersom de är skyddade mot all kritik bakom antirasismens rustning. Och denna möjlighet tar dom tillvara fullt ut.

Västvärlden har under lång tid medvetet kapat trådarna bakåt, kopplat loss från alla förtöjningar. Stigarna bakåt är igenvuxna, de sedan århundraden upptrampade stigarna är knappt skönjbara längre. Vi hittar helt enkelt inte det vi söker efter. 
Vi vill vara autonoma, kasta av oss alla ok, vara fria och självständiga.
Och ändå kan vi inte leva utan något mer!
Det vi ser är en civilisation famlande och stapplande i blindo sökande efter det förlorade. 
Det är som om människan måste ha en tro, liksom andningen är en självklarhet, utan den dör vi. Den ateistisk materialistiska västvärlden är en illusion som nu upplöses inför våra ögon. Projekt "Gud finns inte" är dömt att misslyckas. Något annat kommer alltid istället. 
Vi måste andas. 

Är det detta som är bokens budskap, att det moderna västerlandet är vilset utan tron på en Gud? Och att det per automatik måste komma något annat. Jag tror inte att boken är islamofobisk, utan mer ett konstaterade; utan en tro på Gud kommer något annat, materialism, islam, New Age etc

Intressant är också att mycket i boken kretsar kring 18oo-tals författaren Huysman, som Francios skrivet en doktorsavhandling om. Husyman blev i slutet av sitt liv bekännande katolik. Han nådde fram.

Mottag allt

Jorden ligger svart och glänsande, djupa fåror över fältet.

Mina marker är plöjda, sargad är min jord.
Blodet svart och levrat.

När plogen obönhörligt går fram och åter
- vet du förbereds.
När dyngan slängs på din jord och du förgås av stanken från ditt liv
- vet du förbereds.
När nordanvinden viner över dig och regnet piskar
- vet du förbereds.

Mottag allt, ja, mottag allt.
Stå fattig i det som är.
Naken i din tro.

Han skall komma gående över markerna.
Så sädeskorn i såren och låta solen värma.
Och du skall bära frukt, rik frukt.

Mot målet

Fåglarna flyger i plog över himlen,
ropandes med hesa röster, mot målet, mot målet!

De manar mig att lyfta mitt hopp, minnas min längtan,
att hålla ut och inte förtröttas.

Och jag vill svara på deras rop.
Ja, mot målet, mot hemlandet!
Mitt inre fylls av jubel och tillförsikt.

"Tiden second hand" av Svetlana Aleksijevitj

Jag har under hösten slagit följe med boken "Tiden second hand". Den handlar om Sovjetunionens kollaps, det obegripliga som skedde och den nya verkligheten som människorna tvingades att förhålla sig till, vare sig de vill eller inte.
Ett myller av människoöden träder fram, alla gripande och ofattbara. Jag frågar mig hur det kan rymmas så mycket lidande och smärta i denna värld. Ändå förmedlar boken inte bara mörker, nej, det finns så mycket skönhet och storslagenhet i detta att vara människa.

Jag har tidigare läst flera av Aleksijevitjs böcker och blivit helt tagen av Sovjetmänniskans mentalitet, den människan är verkligen i en klass för sig, hängiven de stora drömmarna, alltid beredd att offra allt. En övertygelse som närmast kan jämföras med religiös fanatism. Jag kan se både det hemska och det vackra i detta. Jag tror att människan är skapt för något större och att det finns en djup längtan i henne att tro helt och fullt på något. Kommunismen blev den nya religionen där människan kunde få utlopp för denna inneboende längtan. Hon trodde fullt och fast på ett vackrare liv och då måste de element som stod i vägen för detta rensas ut, inget offer var för stort för att driva mänskligheten till lycka.
(Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller till FN:s Aganda 2030. Det hela liknar väldigt mycket tanken på ett globalt, socialistiskt lyckorike. Jag undrar vilka medel som kommer att användas för att försöka genomför det...)

"Tiden second hand" ger en ökad förståelse för Sovjetmänniskan och den problematik hon kom att ställas inför, när allt det hon trott på och satt sitt hopp till helt plötsligt rämnar inför hennes ögon!
Mycket i boken handlar om hur den före detta Sovjetmänniskan ska kunna förhålla sig till den nya världen. Många famlar i blindo och längtar tillbaks till den "trygga tiden" då man förstod verkligheten och då det fanns något att tro på. Den nya tiden med råkapitalism upplevs av många som outhärdlig och som ett enormt nederlag av förklarliga skäl.
De som snabbt kunde anpassa sig till den nya tiden byggde upp enorma förmögenheter, medans resten av befolkningen hamnade på efterkälken. Kommunismens utopi och löften byttes mot kapitalismens utlovade paradis, och även här skördas många offer.
Intressant är också de berättelser från människor som lever i före detta sovjetstater. Hur de upplevde kollapsen, att från en dag till en annan se hur allt ställdes på ända. Ena dagen var de ett enda brödrafolk oavsett härkomst och man satt och drack kaffe i köket med varandra, nästa dag var de bittra fiender...

När jag läser boken får jag svar på många frågor t ex den om man gjort upp med sitt historiska förflutna. Man har egentligen inte gjort upp och svaret är lika skrämmande som sant:

"-Varför vi inte har gjort upp räkningen med Stalin? Det ska jag tala om för er...För att kunna göra upp räkningen med Stalin måste vi också göra upp räkningen med våra egna släktingar och bekanta. De människor som står oss närmast."

Detta är något som återkommer flera gånger att alla mer eller mindre var inblandade i de ohyggliga brott, som begicks årtionde efter årtionde. Det var domare, förhörsledare, vakter och poliser, men det var också vanliga människor som angav sina släktingar, det var chaufförerna som fraktade de arresterade till fängelset, städerskan som tvättade golven efter tortyren. Ja, vem var inte skyldig?
Alla var mer eller mindre en kugge och tillsammans upprätthöll de detta väldiga maskineri. Därför blir en uppgörelse på det kollektiva planet omöjlig, vad som står tillbuds är en individuell uppgörelse för de som vågar se sig tillbaka och som tror att det finns förlåtelse.

Ett genomgående tema är lidandet som alltid finns närvarande. Minnena från andra världskriget, där soldater skickades ut i strid med orden: " Vapen får ni skaffa er under striden!"
I livsvillkoren ingick också den ständiga skräcken för terror, fångläger och svält. Detta formade Sovjetmänniskan, generation efter generation. Det var ett traumatiserat folk som egentligen aldrig levde normala liv. Lidandet är djup förbundet med den ryska själen och det blir för vissa en väg till frälsning och fostran.

Något att fundera och meditera över:
Att äga lidandet "och sedan gå ut ur det, och bära med sig något därifrån. Det är en sådan seger och bara därför är det meningsfullt."

Det är så det är.

“Jag fattar inte hur du klarar av fem barn själv!”

Hur många gånger har jag inte fått höra den kommentaren. Åh, vad tror du själv? Tror du verkligen att jag klarar det? Tror du det? Nej, det är klart att jag inte gör! Jag klarar inte det, nu vet du det. Jag klarar inte det om du med det menar att jag har tid och orka att möta barnens alla behov, jag klarar det inte om du med det menar att jag alltid är lugn och aldrig blir arg, om du menar att jag alltid serverar god och näringsrik mat, att lägenheten är välstädad och tvättkorgen tom, att barnen har nya kläder och fem aktiviteter per vecka, att måltiderna är trevlig gemenskap och läggningen en mysig liten stund. Nej, var så viss, inget av detta klarar jag eller kommer att klara, någonsin.

Det är hallen full med grus, överfulla tvättkorgar, irritation och hårda ord, skrik och bråk. Det är korv och ketchup, smulor i smöret och klet på kylskåpet. Det är stress och förlamande trötthet, hjärtklappning och tryck över bröstet. Det är så det är.

Och där emellan inklämt bland allt detta bråte, något som skimrar och lyser.

En varm kram, ett skratt, en blick av ömhet.

Ögon som ler.

Dödens port. (Begravningstal)

Dödens port, blytung hög och väldig.

Vem vågar gå nära?

Nej, man går omvägar eller skyndar snabbt förbi och vänder bort blicken.

Man blir tyst och försagd inför dödens port.

Åh, om du bara visst vad som finns innanför porten!

Där inne döljer sig en trädgård, med smala slingrande stensatt gångar omgivna av murgröna, stäppsalvia och pioner. Längre fram formar piprankans hjärtformade blad en båge, ett grönt valv. Vattendroppar vilar mjukt i daggkåpans skålformade blad.

Luften är varm och omslutande, mättad av doften från smultronjasminens blommor.

Och där kommer Han dig till mötes med utsträckta armar. Han kallar dig vid namn, ditt sanna namn.

Han är den som en gång ropat i smärta: "Jag törstar!"

Och det var dig Han törstade och längtande efter. Hans och din själs längtan är nu för evigt stillad.

Så var inte rädd för dödens port! Innanför finns liv i överflöd. Lägg ditt öra till och lyssna ofta, ofta.

När det nu skymmer och mörknar över världen, när hovslagen från apokalypsens ryttare kommer allt närmare och vredesskålarna töms. Då fasan inför vad som komma skall gör dig stum och ordlös.

Håll då fast, håll ut! Sätt allt ditt hopp, all din längtan till Han som är din själs djupaste svar. Han som är din ångests frid.

Och när dödens port öppnas för dig, så vidga ditt hjärta och vet att dödens port är livets port.

Porten hem.

"Lila" av Marilynne Robinson

"Lila" är en ömsint och vacker bok. Den handlar om den trasiga och illa tilltygade kvinnan Lila, som får möta en oändlig kärlek genom den gamle prästen John. Det är en fantastik berättelse, en askungesaga, som väcker den eviga längtan efter att bli ovillkorligt älskad.

Tillit är ett bärande tema i boken och något som varje människa måste brottas med, att kunna lita på andra människor och att kunna lita på Gud. Flera gånger funderar Lila på att bege sig iväg. Och den gamle prästen vet, men han låter henne ha sin frihet.
"Jag vill ta hand om dig, även om det betyder att jag en dag följer dig till tåget."
Tilliten växer sakta fram, men den måste hela tiden stadfästas.
"Detta är min hustru!" Gång på gång säger prästen de orden när de möter folk i byn. För att presentera henne, ja, men minst lika mycket en påminnelse för Lila. Hon är verkligen hans hustru!

Prästens kärlek och tålamod med Lila tolkar jag som en bild av Guds kärlek till människan. I det ljuset blir boken en djupt andlig upplevelse. Utan detta perspektiv tror jag att man missar mycket av det som boken vill förmedla. Jag läste någon recension om att det minsann inte kunde finnas någon man som var så god som den gamle prästen och att det bara blev för mycket ibland. Och det är ju klart, saknas det andliga perspektivet blir boken på många sätt oförstålig och riskerar att falla platt.

Lila är bränd av solen och märkt av livets vedermödor och ändå är hon älskad! Jag ser bruden i Höga Visan och Guds sökande och letande. Guds oförtröttliga kärlek, som aldrig tränger sig på, men som alltid stilla finns där och önskar och längtar.

Liksom boken "Gilead" är "Lila" inte skriven i kronologisk ordning. Läsaren får lite pusselbitar här och där och på så sätt har boken hela tiden ett driv framåt. Bilden blir allt klarare och tydligare. De stora livsfrågorna är ständigt närvarande i boken och jag tycker det är modigt av en författare idag att våga ställa dem.
Man kan ha vissa teologiska betänkligheter när det gäller en del av bokens innehåll, men jag måste säga att det inte är ofta man får läsa en skönlitterär nutida författare som skriver så väl och så sant om Gud och livet.