Dax att ta fram pelargonerna!

Förra veckan tog jag fram mina pelargoner från källaren och redan nu har det börjat komma små pytteblad. Det är så underbart!
Under vintern förvarar jag dom i källarförrådet. Det är väl inte det ideala eftersom det är mörkt där. Det bästa är om man kan förvara dom på en ljus och sval plats, men en mörk sval källare funkar också för det mesta. Ibland händer det dock att alla inte klarar sig över vintern så under hösten brukar jag ta några sticklingar så att jag är på den säkra sidan.

Jag brukar sätta ner pelargonerna i början av november och sedan vattnar jag dom bara ett par gånger tills de tas fram i början av februari. Då ser dom inte mycket ut för världen.
Jag tar bort alla vissna blad och klipper ner dom ordentligt, vattnar och väntar. När jag ser att det börjar komma nya blad och dom tar fart så fyller jag på ny jord.
Sedan längre fram på våren sätter jag ut några på balkongen, ute trivs dom verkligen bäst, men några har jag kvar i köksfönstret för det ser så trevligt ut!

Barnen får betala ett högt pris!

Idag skriver Madeleine Lidman i Svd om S-föslaget att införa allmän förskola från 2-års ålder.

"Den svenska förskolan befinner sig i kris och många förskolor brottas med stora problem att klara sitt pedagogiska uppdrag samt att ge barnen en god omvårdnad och en trygg och säker miljö. Att som Socialdemokraterna i det läget försöka vinna väljare genom att lova mer pengar i plånboken till föräldrarna genom sänkta förskoleavgifterna, som i förslaget om allmän förskola från två års ålder – blir mycket problematiskt"
- - - -
"Vi ser också hur beteendestörningarna hos barn bara ökar och hur skolor och förskolor köper in allt fler manualbaserade program som SET, social och emotionell träning, för att komma tillrätta med att barnen inte är socialt välfungerande och empatiska. I stället för att köpa in allt fler manualbaserade program, så känns det väldigt angeläget att göra en studie på varför så många barn inte är socialt välfungerande och lider av psykisk ohälsa."
Läs hela artikeln här "Barnen får betala ett högt pris"

För inte så länge sedan gjorde Svt en ganska så ingående granskning om situationen på förskolorna. Det som framkom var inte någon rolig läsning; enormt stora barngrupper, stressad personal och rädsla för att tappa bort barn, höga ljudnivåer. osv
För att inte tala om alla sjukdomar som lätt sprids i de stora barngrupperna. Just nu har ett rekordhögt antal fall av RS-virus rapporterats. Detta kan vara en dödlig sjukdom, särskilt spädbarn är utsatta. Har man spädbarn bör man ha sina större barn på förskola så lite som möjligt eller helst inte alls.

Jag fattar inte hur man i detta läge kan komma med ett sådant förslag som innebär ett ökat tryck på förskolorna. Det är helt vansinnigt! Uppåt väggarna!
Det enda vettiga är ju att försöka minska barngrupperna och kapa köerna till dagis.
För barnen skull! För personalens skull!
I Malmö finns nu ett mycket bra medborgarförslag som i korthet går ut på att föräldrar ska erbjudas pengar om de skjuter upp förskolestarten. Det är ett alldeles utmärkt förslag. Alla skulle vinna på det!
De barn som då kan vara hemma med sina föräldrar får en lugn start i livet och de barn som är på förskolan får vistas i mindre grupper.
Men tyvärr kommer detta förslag troligtvis aldrig att genomföras eftersom det inte är ideologiskt riktigt.

Kardemummaskorpor

Idag blev det bakning! Härliga kardemummaskorpor! Dom är inte svåra att göra men det är lite pyssel och så ska dom torka i ugnen i två timmar. Och då sprider sig en varm och ljuvlig doft av kardemumma i hela lägenheten. Det är så hemtrevligt!

Recept:
100g smält smör
5 msk honung
5 dl mjölk
1 paket jäst
1 tsk salt
2 msk kardemumma
8 dl grahmasmjöl
4-5 dl vetemjöl

Smält smöret och honungen i en kastrull.
Häll i mjölken o låt det bli fingervarmt.
Smula ner jästen i en bunke, häll i saltet och lite av mjölkblandningen.
Rör om tills jästen löst sig. Häll på resten av blandningen.
Tillsätt grahamsmjöl och kardemumma.
Tillsätt vetemjöl.
Arbeta ihop degen. Täck med handduk. Låt jäsa i 30 min.

Häll sedan ut degen på mjölat bakbord och knåda igenom den.
Dela den i 4 delar.
Dela sedan varje del i 10 bitar.
Forma delarna till runda bollar. Lägg dom på smorda plåtar och platta ut bollarna.

Jäs 15 min.
Grädda i 225 grader i ca 13 min. (En plåt i taget!)
Dela sedan varje bulle med en gaffel på mitten, så att det blir en överdel och en underdel.
Rosta bullhalvorna med snittytan uppåt i 225-250 grader i ca 5-6 min.

Sänk värmen till 100 grader. Torka nu skorporna i ca 2 timmar.
Sätt in båda plåtarna, en i mitten och en precis under. Efter halva tiden, byt plats.
Obs! Ugnsluckan ska stå på glänt under torkningen.
När tiden är slut brukar jag stänga av ugnen och sedan får skorporna stå i ugnen någon timme till så att de verkligen är helt torkade.

Husdjur

Hela dagen har hon uttryckt sin hetaste önskan:
"Mamma jag vill ha en elefantunge!"

Först ville hon ha en panda också men den rationaliserades bort sådan tur var.
Ja, vad säger man. Aldrig på tiden! Man kan inte ha elefanter som husdjur!
Nej jag säger inte så, jag lyssnar på hennes drömmar. Den ska bo i hennes säng och där ska dom sova tillsammans. Jag undrar om hon tror att den verkligen får plats, då säger hon med eftertryck att hon minsann VET att den får plats. Det är ju klart, det är sådant som man vet när man är tre år och önskar sig en elefantunge. Klart att den får plats!
Men hur man införskaffar ett sådant husdjur är hon inte lika säker på. Netto eller Konsum
kanske? (Hon trodde ju själv att hon var köpt på Netto!!)
Ja, där blir hon lite konfunderad, men det ska väl gå att ordna! Mamma ordnar ju det mesta.

Nu sover hon och kanske hon drömmer om sin elefatunge. Jag låter henne drömma.

Stormen

Det är visst storm på väg. I natt ska den visst komma. Vinande och tjutande som ett hungrigt vilddjur. Det varnas och skrivs; vinterstormen är på väg, se upp!

Min egna storm föregicks inte av några varningar. Den bara kom, utan förvarning, utan en chans att förbereda sig och hinna söka skydd. Skoningslöst kastade den sig över mig. Rev och slet i allt jag trott och hoppats på. Min drömmar trasades sönder. Nu hänger dom där sorgligt vajande i vinden. Urblekta drömmar som förlorat sin färg och form, med knappt synliga mönster.

Hon skriver till mig. Hon undrar hur jag har det nu för tiden. Det är flera år sedan vi sågs. Det var fint att hon tänkte på mig. Jag tror att hon verkligen bryr sig, men jag vet inte vad jag ska svara.
Vad ska jag säga henne? Att inget blev som jag tänkt? Att stormen kom och tog tills det inte fanns mer att ta. Skulle hon förstå?

Vad ska jag visa henne? Mina trasor till drömmar? Det är inget att visa upp, ingen som vill se. Jag vill inte visa upp ett misslyckat och tröstlöst liv. Och sedan stå där med skammen.

Vad ska jag säga henne? Att livet stundtals knappt är uthärdligt. Det är inget man vill höra. Inget som någon annan ska behöva bära.

Jag skriver inget svar. Smärtan är för hård och svår.

Ensamma strumpor och borttappade pusselbitar

De ligger där och väntar i sin korg, ensamma är dom, ser lite ledsna ut faktiskt.
Jag får väl gör vad jag kan för dom idag! Jag har en sådan ensamma-strump-korg, där alla singlar hamnar som av en eller annan anledning blivit lämnade.
Sorterar strumpor gör jag ganska ofta. På en dag blir det 14 strumpor som hamnar i tvätten och på en vecka blir det 98 stycken! Lite statistik, bara så att ni vet hur det ser ut. Men riktigt så många strumpor är det faktiskt inte, för när jag ska sortera dom är det alltid några som saknas. Och där står man med dom ensamma strumporna! I bästa fall kommer de fram i nästa tvätt.
Det tar sin lilla tid detta ihopparande och när jag står där kan jag inte låta bli att tycka att denna uppgift är så erbarmerligt tråkig. Det känns som om man kunde göra något bättre av sitt liv än att försöka para ihop ensamma strumpor!
Dessutom tycker jag att det är jobbigt att inte hitta alla saknade strumpor. Precis som med pusselbitar som saknas. Särskilt om det saknas en bit i mitten, det är värst, det är så illa tråkigt. Ensamma strumpor och bortappade bitar, nej, det är inget jag gillar.
Men jag måste nog öva mig i det. För hela livet är det ju fullt av borttappande bitar, pussel som aldrig blir hela och klara. Man letar som besatt efter de sista bitarna men finner dom inte, inte än iallafall.
Och den nästan helt nya strumpan har mist sin vän långt borta i någon gympahall och kommer aldrig mer igen. Så är väl mycket i livet, halvdant och ofullkomligt. Man når aldrig riktigt fram, det blev inte ens nästan nära det man hoppats på.
Att lära sig leva med detta.

Låt oss flyga!

Hon kommer smygande i mörkret och kryper upp i min famn. Lägger armarna runt min hals och så viskar hon sin dröm i tidig morgon:"Mamma jag vill flyga upp i himlen som fåglarna gör!"

Ja, mitt barn låt oss flyga! Du får hjälpa mig att göra vingar, jag har glömt hur man gör förstår du. Det var så länge sedan. Kom så flyger vi högt mot ljuset och friheten, mot glädjen och livet.
Ja, en dag som denna vill jag flyga bort, långt, långt bort. En dag som denna när den ena pilen efter den andra kommer farande då vill jag bre ut mina vingar och låta mig bäras av starka vindar. Bort från allt som ständigt jagar, allt som hotar. Bort från allt som håller mig vaken under nattens hårda mörka timmar.
Kom mitt barn så flyger vi! Jag lovar att du ska få hoppa bland molntussarna, mjuka och mulliga.
Jag vet att du kommer att skratta då! Vi kan leka kurragömma också om du vill. Och flyga till en glimmande och gnistrande stjärna.
Kom så flyger vi!