Uppdrag granskning om barnfattigdom.

Jag såg "Uppdrag granskning " igår på Svtplay om barnfattigdom. De senaste åren har det skrivits mycket om barnfattigdom och att det blir allt svårare för barnen i Sverige. Men efter att ha sett programmet visar det sig att de siffror som Rädda barnen slänger sig med inte har något egentligt underlag. Enligt Rädda barnen lever ca 220 000 barn i Sverige i fattigdom.

I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda barnen kampanjen Black. Kampanjen skulle lyfta frågan om fattiga barn i Sverige. I kampanjen ingick bland annat en kort film där det framställs att 220 000 barn inte kan äta sig mätta och inte har tillräckligt med kläder.
Kampanjen lyckades mycket väl. Håkan Juholt ägnade en stor del av sitt tal i Almedalen åt att prata om barnfattigdomen och mediarapporteringen om barnfattigdom ökade markant.
Ett lyckat drag! Problemet vara bara att siffrorna inte var sanna.
I inslaget blir det mer än pinsamt när Janne pressar Rädda barnen generalsekreterare Elisabeth Dahlin. Även andra barnrättsorganisationer har missvisande siffror, som de själva inte kan svara på vad de fått ifrån.

Vad ska man då säga om detta? Ja, anledningen till att de överdrivna siffrorna torde vara att lyfta frågan om fattigdom i Sverige och få ett genomslag i media. Att man valde att överdriva handlar troligtvis om att man anser sig arbeta för en god sak, enligt devisen; målet helgar medlet. Detta är olyckligt och undergräver helt förtroendet för dessa organisationer.
En annan anledning kan vara att det fanns någon form av samarbete mellan Rädda barnen och sossarna. Detta är givetvis spekulationer och inget jag har belägg för, men det är ju helt klart att Rädda barnens rapport och siffror användes av sossarna för att visa på ökade klyftor i samhället och på så vis vinna fler röster.


Jag har flera gånger de senaste åren reagerat när jag läst om barnfattigdom i Sverige. Jag har helt enkelt undrar om det verkligen kan vara så illa som det beskrivs. Jag har själv bott i ett ganska utsatt område och blev ofta förvånad över hur folk trots "fattigdom" hade råd med nya fina barnvagnar och snygga vinteroveraller till barnen.
Jag säger inte att det inte finns fattiga barn i Sverige, det finns det. Många har det oerhört tufft, men jag tror att det är ytterst få som inte har mat för dagen. Kläder är visserligen dyrt att köpa till växande barn men kan man tänka sig att köpa på loppis så kan man komma billigt undan. Det går faktiskt att leva på nästan ingenting, tro mig jag vet. Även om det inte är så roligt...
I inslaget kommer också frågan upp om en mamma som röker kan räknas som fattig eftersom hon inte har råd att betala några hundra kronor till en skolutflykt. Jag tycker det är löjligt att kalla henne fattig. Kan man inte offra några paket cigg för att barnet ska få följa med så är det dax att ta tag i sitt liv. Hur många gånger har man inte som föräldrar offrat egna nöjen, kläder osv för att istället ge något till barnen. Jag gör det iallafall ofta. Prioritera kallas det. Man kan inte få och ha allt.
Men åter till frågan om det finns fattiga barn. Ja det finns fattiga barn som inte har det "alla andra har" dvs nya kläder, egen dator, tillgång till bil, semesterresor osv.
Men att inte ha detta är väl snarare att ha det sämre ställt. Jag tycker inte det ska kallas barnfattigdom.
Fattiga barn är barn som inte har mat för dagen och tak över huvudet. Finns det i Sverige?
Jag tror det, men knappast i den omfattning som Rädda barnen beskriver. Barn till missbrukare, illegala invandrare och möjligtvis även vissa barn till ensamstående. Ja, där tror jag att man kan finna fattiga barn. Och där finns det alla anledning att göra det man kan.

Låt bankerna gå under!

Jag har länge undrat över varför staten ska gå in och rädda banker.
Det känns fint att idag få medhåll från Frank Partnoy, en av världens stora auktoriteter inom komplicerade finansiella produkter. Hans uppmaning till världen: nästa gång bankernas finansiella trixande leder till att de hamnar i svårigheter - låt dem gå under.'
Läs hela intervjun i Svd Näringsliv

Jag anser inte att det är statens sak att rädda bankerna. Bankerna borde om någon kunna räkna, plus och minus. Bankerna borde ha betydligt mer täckning för vad de lånar ut, men det har de inte. De lånar ut pengar som bara är siffror på ett papper.

Jag tror inte på tanken att förstatliga bankerna, verkligen inte, men det måste till något mer för att göra bankerna ansvariga för sin utlåning. De svenska hushållen sitter idag med mycket höga bolåneskulder, det är i sig inget problem så länge det sker en fortsatt prisökning på bostäder. Problematiken kommer först när det sker ett prisfall, vilket troligtvis inte ligger långt borta. Och då sitter både privatpersoner och banker i klistret.

Därför ökar SD

Under hösten har både tidningar och Tv gång på gång debatterar vad SD:s framgångar beror på. Till och med när partiet råkar i rejält blåsväder så ökar de ändå i opinionsmätningarna. Vad beror detta på? Är var tionde invånare verkligen rasist?
Jag tror knappast det. Det troliga är istället att folk inte har något alternativ att rösta på.
De flesta svenskar är i allmänhet välvilligt inställda till människor från andra kulturer och vi vill hjälpa till. Vi vet att många människor i världen är betydligt sämre lottade än vi. Vi vill göra det vi kan, men frågan är i vilken omfattning och till vilket pris. Och det är här det skulle krävas en verklig debatt, men det är tyst. De enda som säger något är SD.
Jag läste en intressant artikel i "Dagens Samhälle" av Björn Schaerström ledamot (M) kommunfullmäktige i Vallentuna. Han menar att framgången beror på att:

"Liksom regeringen är de nämligen i otakt med opinionen. En mer verklighetsnära bakgrundsbild kan se ut så här: SD vinner mark därför att allt fler väljare tycker att invandringen är för stor och måste begränsas."

Hans analys är inte att fler och fler blivit rasister utan att man helt enkelt inser att det nuvarande systemet inte är hållbart.

"Verkligheten har nått ifatt oss. Invandringspolitiken kunde sväljas i en tid när alla ekonomiska pilar pekade uppåt och i en atmosfär som stigmatiserade den som ens knystade om invandring eller flyktingmottagning i ekonomiska termer. Verksamheten kostar nu enligt migrationsverkets egna uppgifter allt mellan en handfull och flera tiotals tusenlappar per person och dag och sammanlagt tvåsiffriga miljarder årligen. Skillnad mellan flyktingar och invandrare är utsuddad. Allt fler räknas in. Flyktinghandel har blivit business inte bara för skrupelfria och hjärtlösa flyktingsmugglare utan också för kapitalstarka affärsmän och kändisprofiler som Bert Karlsson, Pelle Svensson och Robinson-profilen Jan Emanuel Johansson."

Att ens tala om pengar när det gäller invandring är fult och omänskligt. För då är man en hård och kall rasist. Men jag tror att vi faktiskt måste våga tala om det, för invandringen kostar faktiskt pengar och det finns inte obegränsat med pengar som en del tycks tro. Så här funkar det; om det tas pengar från en verksamhet så blir det mindre till något annat. Svårare än så är det inte. Någon annan blir lidande. Grupp ställs mot grupp. Även om vi inte vill det, även om vi vill hjälpa och rädda alla. Det är här någonstans debatten borde stå. Hur långt sträcker sig vårt ansvar som land och hur långt sträcker sig mitt ansvar som enskild individ?
Jag har inga klara svar där, men en del tankar som jag ska ta upp vid tillfälle.

Björn Schaerström skriver avslutningsvis:

"Det är fullt möjligt att vara motståndare till massinvandring utan att vara vare sig främlingsfientlig eller rasist"

Läs hela artikeln här:
"Verklighetsförfalskning förklarar SD:s framgång"

Sömnmedel till barn ökar

En artikel i Svd idag tar upp barns ökande användningen av läkemedel. Det är en skrämmande läsning. Något måste vara allvarligt fel i ett samhälle när så många barn tvingas äta mediciner för att passa in. I slutet av artikel ges en tänkbar förklaring. Det är bara synd att den inte utvecklas lite mer:

"Psykiater Anna Lundh tar också upp att förändringar i vårt sätt att leva har en del i barns ökade psykiska besvär. När det gäller sömn lider barn med neuropsykologiska störningar, som adhd, ofta av sömnstörningar. Men även barn som utsätts för stress och överkrav kan få sömnstörningar och ångest, även om de inte syns i läkemedelsstatistiken.

– Vi måste fråga oss om vi ska ha ett samhälle där 10 procent av barnen kvalar in under diagnosen adhd eller om det också har att göra med hur vi organiserar vårt samhälle?"

Jag tror att hon är något på spåren. Det är inte fel på barnen utan på hur samhället är organiserat. Vi har ett samhälle idag som inte har tid eller ork för små barn som inte sover hela natten. Barnen måste sova annars faller hela dagen eftersom föräldrarna ska upp och jobba och barnen iväg till dagis. Det finns inget utrymme för nätter utan sömn. Det måste funka.
I desperation tror föräldrarna att det är fel på barnet och söker läkare och får sömnmedel ordinerat. Ingen vill eller vågar gräva djupare; varför sover inte barnet, hur ser dagarna ut? En del barn kanske överhuvudtaget inte klarar av alla intryck som de får på dagis. De behöver ett helt annat sätt att leva, men det utrymmet ges inte.
Jag vill inte klandra hårt arbetande föräldrar. Jag vet hur tufft det är att inte få sova på nätterna, men det hör småbarnsåren till. Jag har många gånger tänkt efter en dålig natt att det är ändå inte så farligt. Visst man är trött, men jag behöver inte stressa iväg till jobb och dagis och på eftermiddagen kan man ibland få lite vila. Det går att vara trött hemma, man kan dra ner på tempot lite. Men ett jobb kräver mer och då måste barnen sova på nätterna.
En snabb lösning måste till. Ett litet piller får det hela att funka.

Den stress och press som små barn idag utsätts för visar sig inte alltid direkt, för en del kommer det i tonåren istället. Svenska tonåringar ligger i topp när det gäller psykisk ohälsa, särskilt flickorna mår dåligt.
Och receptet är mer mediciner, fler diagnoser.
Tänk om man istället kunde få att recept där det ordinerades mer tid med föräldrarna!

Allt är oss givet

Hon sover nästan, hopkrupen ligger hon där i sängen utan täcket. Hon fryser lite och försiktigt lägger jag på täcket igen. Hon vaknar till och tar tag i täcket och sveper det tätt omkring sig. Sen sover hon strax, lugna trygga andetag.
Och jag står stilla en stund, uppfylld av stor tacksamhet.

Jag tänker att detta inte är en självklarhet. Jag tänker på alla mödrar som inte ens har ett varmt och torrt täcke att svepa om sitt barn. Jag tänker på kvinnan som låg och sov på en planka på gatan med sitt barn i famnen.
Att se sitt barn frysa och hungra, vilken smärta. Att vilja men inte kunna ge det barnet behöver. Det måste vara något av det värsta. Jag har svårt att föreställa mig det, visst har vi det knapert, men mat har vi alltid haft. Men det rycker närmare, svälten och fattigdomen är inte så långt borta som förr. Jag läste i tidningen om att Röda Korset varnar för upplopp och oroligheter till följd av den ekonomiska krisen. Människor har helt enkelt svårt att skaffa mat.

Hotfulla moln tornar upp sig.
Det självklara är aldrig självklart. Allt är oss givet.

Välfärdens baksida

Jag har nu jobbat extra ett år inom hemtjänsten. Varannan helg beger jag mig ut på cykel och tar mig runt till de gamla. Många har det bra och får vad dom behöver, men jag måste säga att jag också ibland blir beklämd när man ser hur en del har det.
Hur kan man låta sin gamla mamma eller pappa leva i sådan smuts och röra? Det är inte bara lite stökigt utan vi talar om årtionden av ingrodd smuts, trasiga kläder, sängar som knappt håller ihop och kök som närmast kan beskrivas som hälsovådliga.
Var finns barnen? Jag tycker faktiskt att det är skrämmande att man inte bryr sig mer om sina föräldrar!
Men detta är väl välfärdsstatens baksida. Vi har fostrats i att staten tar hand om våra familjemedlemmar. Redan från ett års ålder överlämnar vi dem i statens vård och sedan är det statens ansvar att ta hand om dom och fostra dom till goda samhällsmedborgare.
Vi blir befriade från att ta ansvar för våra barn och våra gamla föräldrar, så att vi kan ägna oss åt viktigare saker.
Självklart behövs samhällets insatser. Det kan vara tungt och påfrestande att själv helt ta hand om sina gamla föräldrar, men det finns en fara i att tro att staten ska lösa allt. Det är en falskt trygghet att överlämna allt i statens händer, för dom kan faktiskt vara både hårda och okänsliga.
I dagens samhälle är det individualism som gäller, fokus ligger på individen och inte på familjen. Jag hoppas att mina barn ska få med sig något mer, en önskan om att finns till för andra och inte bara sig själv. Jag hoppas att de alltid ska ställa upp för varandra. Jag vill att de ska känna att de hör ihop.

Jag tror att mycket kommer att se helt annorlunda ut när man själv blir gammal. Jag tror knappast att det kommer finns någon hemtjänst på samma sätt som idag. Det kommer helt enkelt inte finnas pengar till det. Så antingen ser man till att skaffa mycket pengar så man kan köpa sig hjälp eller så skaffar man många barn och hoppas att någon hjälper en!

Själv känner jag mig trygg, prinsessan har lovat att bo kvar hos mig hela livet och hjälpa mig när jag är gammal! Jag har flera gånger förklarat att hon kommer att vilja flytta när hon blir vuxen men hon svarar bara att hon vill bo kvar hos mig för alltid!

Nyår 2013

Irrande nattbloss mot dunkel himmel. Jag följer dom med blicken, och vill hoppas och tro igen. Så många ljus jag har följt under det gångna året. De har tänds för ett kort ögonblick och hoppet har kommit åter, kanske, kanske nu. Men sedan har de försvunnit i grå dimmig rök.
Om ändå bara något kunde få fortsätta lysa på min himmel.
Något enda litet ljus, jag ber.