Någon att luta sig mot

Och jag som trodde att jag kommit upp för denna backe, men nej så var det inte.
Vi fick influensan för ett tag sen, hela familjen utom lilltjejen. Alla tillfrisknade relativt snabbt. Jag också trodde jag, men sen var det dax igen, feber och ont i hela kroppen.

Och då ville jag inte mer, orkade inte mer. Jag låg i sängen när hon skickade sms:et,
"Du får luta dig mot Herren..."
Och då kom tårarna. Vad jag behöver någon att luta mig mot!
Säg att du står vid min sida, säg att du står där så att jag inte faller.

Jag släpar mig iväg till affären. Jag har ingen feber längre men benen är utan kraft, och jag håller hårt i kundvagnen som en annan rullator. Men när jag böjer mig ner för att ta upp mjölkdunkarna måste jag släppa vagnen. Jag får i alla dunkar, sen griper jag snabbt tag i vagnen igen. Jag sniglar mig vidare genom hela affären, även om jag bara handlar det nödvändigaste så blir det en hel del.
Visst var du med mig, så att jag orkade?
Jag lastar så mycket jag kan på cykeln, åker hem med allt och cyklar sedan tillbaks för att handla mer.

Det är så motigt när det bara fortsätter uppför. Jag tycker att vi har haft mer än nog med uppförsbackar de senaste åren, uppför, uppför bär det. Och stenigare och stenigare blir det. Men tänk vilken fantastisk utsikt det måste vara där uppe!
Om man nu någonsin kommer upp...


Uppdatering:
Jag var på vårdcentralen igår i en och en halv timme! Det var en noggrann undersökning, det lyssnades,stacks,klämdes och kändes. Och sen kom domen: lunginflammation.
Sen var det bara att hämta ut antibiotika och stappla hem till sängen.

En dag att njuta

Idag har varit en dag att njuta. Dagen börjande med en sällsam dröm.
Jag letade och irrade omkring på jakt efter något mycket bestämt och viktigt. Och så fann jag det, jag höll flaskan i mina händer. Frid stod det på etiketten, och mörkret kommer att förvandlas till ljus nu och i framtiden. Så stod det! Jag var överväldigad av lycka, jag hade äntligen funnit och stod med framtiden i mina händer.
Det var länge sedan jag vakande med en sådan lyckokänsla. Och varför inte leva i det ett tag! Även om det bara var en dröm.

Vi började dagen med en långpromenad längs Höje å. Barnen kastade pinnar i vattnet och klättrade i träden. Hästarna kom fram och nosade på oss till lilltjejens stora glädje.(Själv tycker jag bäst om hästar på avstånd!) Solen värmde, plagg efter plagg skalades av. Sådana här dagar är det verkligen ett privilegium att få vara ute med barnen. Och sådana dagar är man värd, man ska minnas alla gråa och snåla dagar, när ljuset knappt orkade. Sniket och snålt. Man ska minnas hur man stod där i snöslasket med sura kläder och bara längtade in till värmen.

Jag är ute nästan varje dag med barnen, det behöver dom och jag också. Men det är ju betydligt trevligare en dag som denna. Slösande ljus, överflöd, tag för dig och njut!
Det späda ljusgröna gräset, bokträdens skria blad och barnaben som springer lätt, inga tunga vinterskor längre!
Och sedan efter lunch gjorde jag vårens första rabarberpaj med maräng. Jag var på grannens kolonilott igår och då fick jag med mig en bunt rabarber hem. Ljuvligt gott med lite vaniljglass till!
Vissa dagar är lättare att se som en gåva!
Idag var en sådan dag.

Tack Gud för mamma!

Jag läste en fin krönika igår av Jonas Helgesson!

..."Men mamma, mest av allt: tack för dina kramar. Jag vet att du älskar mig. Jag får tröst än i dag när jag tänker på alla de timmar när vi satt i soffan i tv-rummet och du bara inte släppte taget om mig. Du har kramat ihjäl min bitterhet. Du ser när jag kämpar med mig själv. Du hör på min röst när krafterna sinar. Din blick ger mig vingar."

Läs hela här!

Det ingen kan räkna

Han är fem och har dom vackraste ögon man kan tänka sig. Lillasyster kallar honom "Blabbla", Gabriel är ännu för svårt att säga.
Ingen kan säga så fina saker som han!

"Mamma du är så snäll! Det tar miljarder, millioner år att räkna ut hur snäll du är!
Ingen kan räkna ut det!"

Han är tyst en stund och begrundar det han sagt. Sen säger han: "Jo, det finns en som kan räkna ut det och det är Gud!"

Min lilla ängel, mitt fina barn. Att du kan tänka ut och säga något så djupt och fint!
(Du har dock en viss övertro på din mamma!)
Ofta när man hör att "Gud ser dig", då tänker man att han ser det onda och syndiga en människa gör. Men han ser ju också och kanske framför allt det goda och vackra en människa gör! Han ser det ingen annan ser, alla goda intetioner, alla ansträngningar, all vilja att göra så gott man kan. Visst, man når inte alltid målet, men jag tror att han ser med särskild kärlek på oss då. Vi ville ju, vi försökte!
Kanske han räknar våra goda gärningar, små skatter som glänser och gläder honom.

Motivation!

Hon håller på att sopa golvet i köket.
"Mamma, vet du vad man kan tänka om man inte tycker det är så roligt att sopa golv.
Man kan tänka att om man inte sopar så kommer det en elak häxa och förvandlar en till en grön groda! Så kan man tänka!"
Och så sopar hon vidare för glatta livet för vem vill bli en grön slemmig groda!

Ett utmärkt tips till alla som saknar motivation där hemma eller på jobbet!

Visst kan det vara svårt att hitta motivationen ibland. Allt kan kännas så motigt och stretigt, inget tycks bli som man hade tänkt sig. Ljuspunkter som glimmar till en sekund, som åter tänder hoppet, men som sedan slocknar lika snabbt.
Det är då man måste se lite längre och lite vidare. Se utanför sin lilla låda, få näsan över kanten och se att det finns så mycket mer.
Det känns så lågt och småttigt ibland. Jag önskar att jag kunde höja blicken en aning och se att allt är så mycket större.

Det omöjliga valet

Jag lyssnade på ett otroligt fint radioprogram igår kväll; "Det omöjliga valet" Tendens i P1.
Flera gånger kände jag hur tårarna brände. Så starkt, så sorgligt och ändå hoppfullt. Det handlar om Erika som väntade tvillingar, men mitt i graviditeten ställs hon och hennes man inför det svåra valet att välja eller välja bort ett barn. Hur lyckan över att vara gravid vändes till chock och omöjliga val.

”Och vilken kväll det blev sen, vilken natt. Vi låg hopkurade i den vita sängen i det vita rummet. Jag minns inte alls hur orden föll. Jag vet bara att vi var tvungna att säga allt, precis allt det som genomfor våra tankar. Skulle vi kunna älska en grönsak? Ett barn som kanske inte alls kan kommunicera med oss. Som kanske inte kan skratta eller le. Som kanske lever i ständiga plågor som hon inte kan delge oss. Som till skillnad från sin friska syster inte kan ta världen med storm. Som ligger fångad i en kropp som aldrig lyder hennes vilja. Ja, om hon ens har någon vilja."

Lyssna här

Jag kände igen mig i så mycket av hennes känslor. Även om min kris och chock var av ett helt annat slag. Men för mig kom det också mitt i en graviditet. En tid då man ska få vara lycklig och förväntansfull, en tid man skulle njuta av. Men allt det ljusa förbyttes till ett enda mörker. Jag känner igen den ofattbara sorgen, smärtan och förlamningen. Rädslan för att inte orka. Och sedan hur livet trots allt går vidare. Men ännu minns kroppen smärtan...

Bygg för barbapapor!

Detta inlägg var tänkt att bli ett radioprogram, men det passade inte riktigt in tyckte producenten, så jag lägger upp det här i stället.

(Bara så att ingen blir ledsen eller sårad; detta inlägg handlar inte om människorna som bor i förorten. Det handlar om husen. Alltså inte människorna. Jag har flera vänner som bor i förorter och miljonprogramområden och har själv bott i Kista.)

Min mamma och pappa träffades i Lund. Mamma bodde i det vita gamla huset vid Botulfsplatsen, då ett fallfärdigt ruckel, nu ett k-märkthus, varsamt renoverat och omhändertaget. När jag står där vid busshållplatsen försöker jag se mamma framför mig i kortkort kjol och stora glasögon och så pappa på språng i vita jeans. Det känns märkligt att veta att dom sprang omkring här på Lunds gator. Men sen flyttade dom till Stockholm och hamnade i en förort. Och mamma grät.

Hon grät när hon såg Tumba och Huddinge och alla de fula gråa höghusen. Hon grät när hon såg lervällingen där deras nya hyreshus höll på att byggas. Lilla mamma jag förstår att du grät. Hur kunde ni flytta från Lund, denna vackra stad där varje hus är en personlighet!

Visst, Stockholm är en vacker stad, men det flesta bor ute i en förort, som är så lagom vacker! Har du åkt röda linjen ut mot Norsborg någon gång. Gör aldrig det! Du kommer att bli deprimerad innan resan är slut och få knapra prozac resten av livet! Ju längre ut på linjen man kommer ju värre blir det och någonstans vid Fittja vill man bara gråta. Tunga slitna höghus som stelnat i ångest.

Men vad är fult och vad är vackert? Vi får lära oss att det är något väldigt individuellt och att man egentligen inte kan säga att något är fult eller vackert, utan att det är en individuell upplevelse. Men jag har svårt att tro att det är så, visst smaken är olika, men jag tror ändå att det finns saker som är vackra för alla och saker som är fula för alla.
För ett par år sedan kom en avhandling från Lunds universitet som hette “Värdering av stadsmiljöer”. I avhandlingen menar Lena Steffner att de känslor som väcks av en viss miljö inte är så individuellt som man kan tro. Överlag kan man se att medeltida bebyggelse, stenstaden i ett rutnätskvarter och trädgårdsstadsmiljöer ger flest positiva känslor. Den optimala staden ska alltså vara ordnad, ha byggnader med historia och ha grönområden. De områden som upplevdes som mest negativa var miljonprogrammens förorter.

Ja, miljonprogammens förorter är ett gigantiskt misslyckande. När man byggde dom måste man totalt ha bortsett från att människan är mer än bara en kropp. Hon har en själ också som påverkas av sin omgivning, som påverkas av om något är vackert eller fult.

Alla ni som nu ritar, bygger och planerar, snälla tänk på alla människor som ska bo i huset. Och tänk på alla som ska gå förbi det och se det år efter år. Miljoner människor som kommer att bli lite gladare eller lite tyngre om hjärtat. Tänk på hur huset kommer att åldras, hur kommer det att se ut om 50 eller 100 år?
När jag ser de gamla husen i Lund kan jag inte låta bli att tänka på hur många av dagens hus som kommer att bli så gamla. Vad byggs idag som kommer att stå kvar och vara vackert om flera hundra år? Inte mycket förmodar jag! Man kan ju inte ens bygga hus som står i ett par år utan att de börjar mögla!

När jag var liten älskade jag boken "Barbapapas nya hus" och jag älskar den fortfarande! Jag vet inte hur många gånger jag har läst den för barnen! Barbapapornas fina gamla hus rivs av de elaka grävmaskinerna och dom hamnar i ett nybyggt miljonprogramsområde. Där sitter dom intryckta i en lägenhet. Men de nya moderna lägenheterna är inte gjorda för barbapapor, så dom bestämmer sig för att vandra vidare. Och på en vacker kulle bygger dom ett eget underbart hus! Ett hus som passar dom, gjort av barpapapor. Här finns harmoni, här finns skönhet!

Vad jag önskar att alla som planerar och bygger hus skulle bygga för barbapapor, tänk om dom kunde bygga för människor med kropp och själ!